Nolle-P

De två första veckorna efter uppropet kallas av studenterna nolle-perioden, eller Nolle-P. Det är en hektisk och rolig period när faddrar (studenter från de äldre årskurserna) guidar nya studenter mellan föreläsningar, grillkvällar, lekar, fester och andra aktiviteter.

Kalasmottagningen

Alla nya studenter som börjar plugga på hösten hälsas välkomna till evenemanget Kalasmottagningen. Kalasmottagningen inleds under eftermiddagen med en mässa. Där kan du träffa lokala företag och studentföreningar från Linköpings universitet. Efter mässans slut drar scenshowen igång, med dans, musik och mycket mer. Showen avslutas med en konsert med ett större band, till exempel har Veronica Maggio, Mando Diao och Teddybears uppträtt. Kalasmottagningen övergår sedan till en storartad fest inne i Cloetta Center.

Som ny student vid Linköpings universitet får du biljetten till Kalasmottagningen helt gratis, så missa inte chansen att gå på höstens största och roligaste fest!

Den konstiga magkänslan som försvann

Katarina Crnoja, Civilingenjör i industriell ekonomi

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Pappa körde, jag satt bredvid och mamma satt där bak. Efter att ha åkt på samma väg x-antal gånger, de gångerna av helt andra anledningar, så borde varje avfart, varje gupp och varje sväng ha känts bekant. Men så var det inte. Jag hade bara en konstig känsla i magen som jag inte riktigt kunde sätta fingret på och de 145 kilometrarna från Vetlanda till Linköping kändes inte som vanligt. Jag insåg någonstans mellan Eksjö och Tranås att jag inte kände en kotte som skulle börja plugga Industriell ekonomi hösten 2010. Jag hade läst någonstans att de tog in cirka 240 personer varje år på den utbildningen i Linköping. Med andra ord 239 andra personer, och jag då såklart.

Jag kommer ihåg att jag låg där i sängen hemma hos min syster, vars lägenhet jag skulle få låna tills jag fick nycklarna till korridoren och mina 16 kvadrat, och vred och vände på mig. Alarmet var ställt klockan tidigt och det var ett par timmar kvar tills jag skulle ta mina första trevande steg mot en civilingenjörsexamen. Klumpen i magen hade grott in sig rejält vid den här tidpunkten.

Jag kommer ihåg när jag kom in i det där klassrummet. Mina ögon mötte först 30 förvirrade blickar och sen ungefär 20 nyfikna blickar till, tillhörande klassens faddrar. Jag fick ganska fort veta att Nollan(det vill säga jag och de 239 övriga vilsna själarna) hade ungefär 200 faddrar som skulle förgylla vårt stundande Nolle-P. Perfekt, 439 nya ansikten med andra ord. Eller 438 var det nog, en person kände jag sen tidigare.

Flertalet sittningar, Nolle-öl, kollo, utekvällar, räknade mattetal, 200 nya namn, borttappade lokalsinnen och nätter med sömnbrist senare så gick jag in i samma klassrum som jag två veckor tidigare varit livrädd för. Jag slog mig ned i en bänk och drog fram matteböckerna. Första duggan i första kursen på universitetet väntade runt hörnet men det märktes att fokus låg någon annanstans. Nollephesten, den avslutande sittningen på Nolle-P, var samtalsämnet. Att två veckor kunde ha gått så fort var det ingen som förstod. Men likväl skulle vi snart få kalla oss Ettan.

Idag, något mindre än två år senare, så händer det ibland att jag får frågan ”Vad är det bästa med din utbildning?”. Varje gång svarar jag samma sak – Nolle-P såklart! Även om vi kanske inte fick högskolepoäng för Togafesten eller Ölhäfvet, så finns det ingen analyskurs i världen som skulle kunna ge mig det som jag fick efter mina två första veckor i Linköping. Idag vet jag att jag träffade några av mina bästa vänner under de två första veckorna. Vänner som jag vet att jag delar samma värderingar och motivation med. Vänner som jag vet att jag kommer att värdera otroligt högt en lång tid framöver. Och det hörrni, det är inte fy skam.

Och den konstiga magkänslan då? Jo, den försvann lika fort som jag lärde mig det första av de 438 namnen.

Våra faddrar ställde upp med allt

Joakim Strålin, Ämneslärare i gymnasieskolan

Det är lätt hänt att man kommer in på en del oangenäma tankebanor innan man börjar universitetet; det är lätt hänt att man nästan får kalla fötter, att man ångrar sig och tänker att ”nej, det här kommer inte gå… tänk om jag inte får några vänner?” Men sedan, när man väl tas emot av faddrarna, när man springer omkring där med sin skylt och okända men ändå framtida vänner skriker ens namn, ja, då kommer man plötsligt på helt andra okända tankar. Känslorna bryter marken, det sunda förnuftet tar till orda och de primitiva flyktreflexerna ger vika till fördel för glädjefull namnlek. Det är inte läskigt att säga sitt namn följt av ett djur som börjar på samma bokstav: Joakim Jaguar – mjau.

Sådan var min första dag.

Jag var inte särskilt rädd, ty jag hade blivit rekommenderad att av min kusin att studera till lärare på LiU, och hennes fästman, som också studerade där, berättade hur roligt nolle-p hade varit för dem och att jag verkligen borde ta åt mig av den värme som erbjuds de två första veckorna.

Det gjorde jag också. Jag gick dit i min kavaj, lika tyst och blyg som jag hade varit innan, och välkomnades efter introduktionen av sex positiva faddrar som lekte lekar med oss och visade oss runt på campus.

Eftersom jag har släkt i Norrköping, och eftersom min pappa hade möjlighet att skjutsa mig till Linköping under den första veckan, hade jag också goda möjligheter att vara med så mycket det gick. Jag lekte, jag dansade, sjöng och spelade teater.

Vissa andra av mina faddergruppskamrater hade kanske varit ännu mer våghalsiga; de hade kanske inte ens lägenhet ordnar när de kom dit första dagen. Men det gjorde ingenting, för våra faddrar ställde så gärna upp med allt.

En torsdagskväll den första veckan, om jag nu inte minns schemat lite fel, skulle vi alla i faddergruppen – åtminstone de som var intresserade – träffas på ett ställe för att leka lekar, ha det lite roligt och – ja, ni vet – umgås. Den gången hade dock min far ingen möjlighet att hämta mig på kvällen. Nej, det fick bli att åka hem tidigt, om jag nu skulle vara med över huvud taget, tänkte jag.

"Men det är klart du ska vara med – du kan ju få sova hos mig, eller hos nån av oss andra!" sa en av faddrarna som hade ansvaret för gruppen den kvällen.

Jaha, tänkte jag först skeptiskt; men sen ändrade jag mig och sov över hos min fadder, och jag ångrar det ingenstans. Jag hade kul den dagen, första dagen, andra dagen, ja, alla dagar som jag var med.

Under nolle-p vann jag många vänner som jag hälsar på än idag, trots att vi har gått skilda vägar när det gäller inriktningar och dylikt. Nolle-p öppnar portar till en gemenskap, oavsett om man tycker om att dansa, festa eller kanske bara chilla med en gitarr eller med popcorn framför TV:n med faddrar och kamrater som är svåra att glömma.

Marsch