En folkhögskolekurs fick upp ögonen för folkhögskolläraryrket

Socialt och politiskt engagerad. Gillar språk och njuter av att diskutera och reflektera tillsammans med andra.

Så beskriver Björn Viberg sig själv - i kortversion.  Dessutom är han en av de närmare 100 studenter som just nu läser till folkhögskollärare på hel- eller halvfart vid Linköpings universitet.

- Det här är den mest givande universitetsutbildning jag gått – alla kategorier. Lärarna är riktiga pedagoger som planerar sina lektioner med visioner inbyggda, säger Björn.

Lär av och med andra

Just nu undervisar han själv en hel termin på Valla folkhögskola i Linköping, som en del av utbildningen.

- Det är en stark gemenskapskänsla på skolan. Många är väldigt aktiva och driver egna frågor, är med och deltar, lär sig själva och lär andra. Jag får mycket kött på benen av att vara ute så mycket i verksamheten.

Vilsen efter gymnasiet

Björn kommer från Karlshamn i Blekinge och gick specialutformat program med idrottsinriktning på gymnasiet. Han hade huvudet fullt av idéer men ingen bestämd plan för fortsättningen.

- Jag var väldigt vilsen efter gymnasiet och hade ingen aning vad jag skulle göra med mitt liv. Det blev engelska på universitetet. Jag gillar språk och kommer alltid att ha nytta av det.

Det blev 90 högskolepoäng i engelska. Därefter lika mycket spanska, och genusvetenskap. Björn kände sig för lite. Famlade efter ett svar på vad han skulle ha språken till. Översättare? Lärare?

En folkhögskolekurs i Internationellt samarbete, som innehöll en resa till Mexico förändrade mycket.

- Jag fick upp ögonen för folkhögskolan som form. Där hittade jag en plats för mig.  Det var då som idén att själv bli folkhögskollärare föddes.

Men Björn var länge skeptisk till läraryrket, inspirerad men avskräckt av sin pappa som jobbat i skolan i 25 år.

- Jag är missnöjd med den vanliga skolan. Jag vill inte ge mig in i den skolformen. Det är ett politiskt ställningstagande.

Hur menar du?

- Folkhögskolan värdesätter kritiskt tänkande, diskussion och uppmuntrar till att komma med egna åsikter.  Det är det jag tror på för att samhället ska utvecklas på ett bra sätt.

Hur kan det gå till?

- Det låter klyschigt, men jag tycker att det är samtalet som är det viktiga för att lära sig något.  Du tycker si. Jag tycker så. På så sätt prövar man sitt ställningstagande, och får förståelse för andra som tycker annorlunda än jag gör.

Många brutna näsben?

- Haha! Visst kan det bli konflikter. Men i folkhögskolan tar man konflikterna, klarar av oliktänkande och ser det som en del av det pedagogiska uppdraget. I den vanliga skolan skjuter man ofta bort det istället. Man ska ha sin algebra och sin grammatik och värderar inte diskussion och kritiskt tänkande tillräckligt.

Björn har alltid varit politiskt medveten, men inte alltid så social och debattglad. Det är först den senaste tiden som han upptäckt den sidan hos sig själv.

- Det var när jag märkte att ”Ah! Det här med att umgås, diskutera – det är givande!” som jag förstod bättre vad jag vill utbilda mig till.
Alla studenter på programmet är inte likadana som jag, påpekar Björn.

- Det är stor bredd och alla har sitt eget tänk. Vi är en ganska brokig klass. Men jag blev överraskad. Många hade inte ens själva gått folkhögskola tidigare.

(Annelie Norberg 2012-10-08)