Samhällsforskningens möjlighet
- replik på artikeln ”Samhällsvetenskapernas självmord?”

Elisabeth Sundin och Carin Holmquist debatterar publiceringsfrågor i tidskriften ”Nordiske Organisajonsstudier” (1/2010) och LIU-nytt (2010-05-03) gör stort nummer av detta. Tidskriften är inte lätt att komma åt och jag utgår därför från det omfattande referatet i LiU-Nytt.

Förvånande är att S/H kategoriskt dömer ut tidskrifternas refereeförfarande. I stället föreslår de att forskningsresultat helt fritt skall få publiceras. Detta förefaller inte riktigt välbetänkt och förbigår grundkomponenter i det vetenskapliga publiceringssystemet som det tagit lång tid att bygga upp och som vi nog bör vara försiktiga med.

Vetenskapen är uppbyggd av ett antal scientific communities som har sina tidskrifter, sina konferenser och sammanslutningar. Genom dessa fora bildar forskningen fronter där det pågår vetenskaplig diskussion och där undersökningar läggs till undersökningar. Det är bl a genom kontrollen av att bidragen till fronterna inte får se ut hur som helst som vetenskapens företrädare kan hävda kraven på självstyre för professionen.

Under ideala förhållanden fungerar detta enligt vissa övergripande normer som innefattar respekt för empiriska belägg, öppenhet i diskussionen och förtroende för forskarna. I en del fall medför maktkamperna inom respektive område att normerna sätts åt sidan och de hierarkier som bildats stänger ute nya idéer och hindrar den vetenskapliga processen. Av detta följer inte att systemet skall förkastas; systemet har starka självreglerande funktioner.

De vetenskapliga tidskrifterna och referee-förfarandet ger en hävstångseffekt åt forskningen, bl a genom att forskaren får synpunkter från några av de bästa kollegerna inom området. Man får alltså höra hur ens problem uppfattas av kolleger i andra länder, vilket ger möjligheter att förbättra manuset, ofta på avgörande punkter. Doktorander som använder detta system är inte enbart hänvisade till sina mer eller mindre ”mossiga” handledare utan kan skaffa sig en position utan att vara hänvisad till de närmaste arbetskamraternas stöd. Ofta är det lättare att hitta samarbetspartners på global nivå jämfört med att anpassa sig till den uppsättning kompetenser som råkar finnas på den egna institutionen.

Fördelarna med tidskriftssystemet är många fler och avgjort överlägsna särskilt det svenska förlagssystemet. Merparten av svenska bokförlag saknar reguljära processer för vetenskaplig granskning. Ofta tas av forskningspengar för att finansiera bokproduktion vilket gör att det inte ligger i förlagets intresse att göra annat än minsta möjliga för att sprida boken. De blir sällan annat än hyllvärmare och därför ett sällsynt effektivt sätt att hindra synlighet.

Idén att dagens system skulle hindra ”större publikationer” är svår att förstå. En bok består normalt av ett antal kapitel vilka i de allra flesta fall motsvarar en eller ett par mindre undersökningar som mycket väl kan avrapporteras i form av artiklar. I Sverige är det inte ovanligt att låta ett antologibidrag bygga upp en senare större volym och närmare besett är ett antologibidrag bara en artikel som tyvärr publicerats utan refereeförfarande.

Om svenska förlag förstod sitt eget bästa skulle de kräva att forskare som vill publicera böcker baserade sig på publicerade artiklar. Det som uppmärksammas i den vetenskapliga diskussionen kan med stor sannolikhet vara värt att trycka som bok. Ungefär så arbetar de bästa av våra svenska samhällsvetare (exemplarisk i så måtto är Bo Rothstein).

Artiklar utesluter på inget sätt böcker. Böckerna behövs och har en given plats i publiceringssystemet för återkommande förädling av en grupp artiklar Artiklarna är till för forskningsfrontens undersökningar medan böckerna i större utsträckning formulerar det som varje område är mer överens om: den s k vetenskapliga kärnan. ”Samhället” skulle sannolikt ha större förtroende för företagsekonomin om den organiserades enligt ordinarie vetenskapliga riktlinjer. Problemet är att många intressenter vill påverka verksamheten genom pekuniära bidrag. När man sådana skäl lånar ut sig till uppdragsgivarna är det än viktigare att följa vetenskapens publiceringsrutiner.

Detta handlar inte om att undertrycka vetenskapliga konflikter – nationalekonomin har lyckats på ett betydigt bättre sätt trots en rad konkurrerande skolbildningar – utan mer om att graden av internationalisering och anslutningen till communities fungerat tillfredsställande.

Författarnas världsbild ser ut att bygga på the economic man; en forskare styrd av kortsiktiga (publicerings)vinster. Men de glömmer att det finns starka krafter i vetenskapernas organisering som upprätthåller konsistens- och kvalitetskrav. Just genom den institutionella ordningen är det möjligt att förstå varför vetenskaperna fortsätter att fungera trots de många krafter som utmanar autonomin.

Därför är ”korta artiklar” inte alls bli vanligare. En kontroll av hur det faktiskt ser ut under två decennier inom ett område som ”Management” (författarnas ämnesområde), baserat på ett tjugotal större tidskrifter, visar att antalet sidor per artikel legat konstant vid 18 sidor under hela perioden. Drygt fem procent av artiklarna är längre än 30 sidor. Med författarnas världsbild borde det finnas en tendentiell minskning även inom tidskrifterna, men så är inte fallet.

Använder vi data från de svenska DIVA-universiteten (UmU, UU, SU, LiU, ORU, GU) perioden 2007–2008 framträder en bild där bokpubliceringar utgör en avsevärd del av produktionen. Ungefär sextio procent av publiceringsverksamheten (fraktionaliserad och beräknad efter följande omräkning mellan böcker och artiklar 1 bok=fem artiklar) härrör från böcker eller kapitel i böcker. Bokandelen utgör cirka trettio procentenheter. Det finns således gott om utrymme för mer av tidskriftspubliceringar.

Många av författarnas synpunkter är således gripna ur luften och saknar empirisk förankring. Annat är sammanblandningar och vanföreställningar. Så utgör till exempel idén om A- och B-tidskrifter en starkt förlegad syn på publiceringar. I och med att vi idag på ett relativt lättillgängigt sätt kan beräkna citeringsgrad är idén med olika skikt av tidskrifter inte längre aktuell. Vi hittar sannolikt oftare välciterade artiklar i de ”bättre” tidskrifterna men ofta återfinns det som citeras utspritt över hela spektrat av tidskrifter. Vetenskapen förändras och inte sällan medför det framväxten av nya tidskrifter. Den forskare som känner sig motarbetad av de etablerade kan mycket väl finna vägar till publicering i andra tidskrifter.

Till följd av de stora möjligheter som sökningar på nyckeltermer ger är det numera i allt större utsträckning ointressant om ett bidrag är publicerat i den eller den tidskriften. Därför faller hela det spekulativa resonemang som författarna bygger kring de s.k. A-tidskrifterna.

Författarna hävdar vidare att tidskrifter skulle vara till för författarna inte för läsarna. Då glömmer de citeringsstatistikens roll i sammanhanget. Med denna mäter vi hur många gånger en artikel blir använd av kollegerna och betraktar detta som en approximation av användbarheten och gör det teoretiska antagandet att det finns en relation mellan användbarheten och kvaliteten.

Jag menar att den svenska samhällsforskningens möjlighet ligger i en självdisciplinering som skulle innebära en högre grad av internationalisering och en större grad av anslutning till de communities som arbetar på internationell (eller regional nivå). Genom att tillåta mer av kollegial kontroll över större delar av verksamheten kan samhällsforskningen såväl förbättras som stärkas i relation till politik och näringsliv. Forskningens dödgrävare är de som vägrar inse att forskningens egenart kräver andra kontrollformer än de som kan utvecklas i relationen till andra samhällsarenor.
 

Ulf Sandström
Docent vid ISAK
ulf.sandstrom@liu.se
 

2010-05-10