Fakultetens roll överspelad?

Ingen kan ha undgått att rektor beslutat om fördelning av hela ökningen av fakultetsmedel enligt tydliga men mycket enkla kriterier. Under två år har Filosofiska fakultetsstyrelse och en rad arbetsgrupper i verksamheten omsorgsfullt arbetat för att förstå, definiera och identifiera starka forskningsområden. I ett slag blir detta arbete förpassat till papperskorgen. Rektor har beslutat att fördelningen av nya resurser istället avgörs ensamt av andelen anslag från tre forskningsråd. Inget annat spelar in.

Den 17 januari nås vi via LiU-nytt om besked att en Forsknings- och utbildningsstrategi för 2009-2012 (Dnr LiU 502/07-60) är antagen och levererad till departementet. Återigen är vi som sitter i fakultetsstyrelsen och valda att i enlighet med Högskolelagen ansvara för forskning och utbildning vare sig informerade eller direkt delaktiga i planens formuleringar och antagande, även om vissa spår naturligtvis kan skönjas i identifieringen av exempelvis framgångsrika forskningsområden där staten borde ge större nationellt stöd.

Linköpings universitet är inne i en kraftfull utveckling genom sin starka och kompetenta personal. Rektor ställer sig nu i spetsen för en rad beslut på ett så entydigt sätt att lärarna och den kollegiala fakultetens roll marginaliseras. Dekanen ingår i universitets ledningsmöten och avrapporterar för oss representanter för verksamheten i styrelsen om vad som hänt, men det är i de allra viktigaste frågorna allt mer sällan möjligt för oss som valda ledamöter att ta ansvar för eller besluta om det som är styrelsens ansvarsområde.

Rektors experiment med styrningen kan betraktas med intresse då det är det mest radikala jag känner till i Sverige. Jag tror att det rör sig med för enkla styrmodeller för att vara lyckosamt. Signalerna som fördelningsnycklarna ger är mycket tydliga, för tydliga: delta inte i arbetsgrupper och utvecklingsarbete, se till att höja din ranking enligt de enkla kriterier som är fastslagna, koncentrera dig helt på ditt eget individuella ansöknings- och publiceringsarbete. Sådana anställda behövs utan tvekan, men det är inte min bild av hur ett framgångsrikt universitet som helhet byggs och inte min bild av det ansvar vi som ledamöter i fakultetsstyrelsen ska utöva.

En effektiv utvecklingsstrategi behöver medarbetare som arbetar utifrån en mycket mer komplex och sammansatt bild av vad akademisk excellens och universitetets uppgifter är. Den akademiska professionaliteten trängs från många håll, nu senast av ett alltför extremistiskt fokus på det nyckeltal som är enklast att mäta och av att fakultetens kollegiala organisation marginaliseras.


Peter Aronsson
ledamot i filosofiska fakultetsstyrelsen som representant för verksamheten

2008-01-22

Nej - men vi lever i en ny tid

Den tid när universitetens forskningsanslag snabbt passerade en relativ passiv rektor och universitetsstyrelse ner till fakulteterna är förbi. Det kommer framgent att krävas mycket mer aktiva ställningstaganden från universitetsledningarnas sida. Det skriver rektor Mille Millnert i en replik.


Professor Peter Aronsson ställer i ett debattinlägg frågan om fakulteterna har spelat ut sin roll. Det korta svaret på frågan är nej. Däremot innebär omvärldsförändringar och ökande krav på universiteten att rollfördelning och arbetssätt inom universiteten förändras varför det finns ett värde i att inte besvara frågan fullt så lakoniskt utan att diskutera vari dessa förändringar består och vilka konsekvenser de får.

Det som föranleder Aronsson att ställa frågan är främst två saker. Dels att universitetsstyrelsen beslutat om att använda huvuddelen av ökningen av basanslagen till att ta ett första steg mot att införa så kallade professorskontrakt och uppdragit till mig att i samarbete med dekanerna fastställa kriterierna för urvalet av de som skall ha kontrakt. Dels att den forsknings- och utbildningsstrategi som universitetet skickat in till departementet.

Låt mig bara ge två exempel bland många på hur situationen har ändrats.

När den nationella diskussionen om kvalitén i lärarutbildningen stod som hetast så pekade dåvarande utbildningsministern mycket tydligt på att rektorer och universitetsstyrelser skulle åtgärda problemen och ta sig an de påstådda problemen. Ur en mycket formell och "helklassicistisk" utgångspunkt skulle rektor helt korrekt kunnat svara ministern att detta inte är vare sig styrelsens eller rektors ansvar utan fakultetens. Ett sådant svar hade bemötts med noll förståelse hos både ministern, allmänheten och i universitetsstyrelsen som sannolikt skulle ha sett sig om efter en ny rektor.

Det andra exemplet anknyter till professorskontrakten. Tidigare kom basanslagen (felaktigt benämnda fakultetsanslag) till universiteten märkta med fakultetstillhörighet. Universitetsstyrelsen hade i och för sig möjlighet att göra omfördelningar och utnyttjade detta i viss utsräckning, till exempel de 15 miljoner som 1995 av universitetsstyrelsen ställdes till filosofiska fakultetens förfogande för att skapa balans mellan den tematiska och disciplinära forskningen inom fakulteten och som även har skett varje år sedan dess.

Sedan en tid kommer basanslagen till universiteten i en klump och universitetsstyrelsen måste fördela dem mellan fakulteterna. Så länge uppräkningen av anslagen huvudsakligen var en procentuell uppräkning av föregående anslag kunde universitetsstyrelsen ha använt samma logik och gjort procentuella uppräkningar av de olika fakulteternas anslag.

Den senaste ökningen av basanslagen fördelades mellan universiteten proportionellt mot hur mycket anslag man erhållit från vetenskapsrådet. I denna nya situation är det ofrånkomligt att rektor och universitetsstyrelse mer aktivt måste ta ställning till hur forskningsanslagen ska fördelas inom universitetet. En liknade modell kommer säkert att användas av departementet för att fördela anslagsökningen 2009.

Från och med 2010 kan vi räkna med att inte bara ökningen utan även hälften av de befintliga basanslagen fördelas enligt någon liknande princip. Den tid när anslagen snabbt passerade en relativ passiv rektor och universitetsstyrelse ner till fakulteterna för vidare fördelning är således med nödvändighet förbi. Det kommer att krävas ett mycket mer aktiva ställningstagande från universitetsstyrelse och rektor.

Aronsson säger att professorskontrakten spolierar fakultetens arbete med så kallade starka forskningsmiljöer. Det är därför bra att ge ett perspektiv på detta. Enligt universitetsstyrelsens beslut får filosofiska fakultetsstyrelsen drygt 100 miljoner att fördela. Filosofiska fakultetens del av den ökningen som används till professorskontrakten är ungefär 3 miljoner. Jag har därför svårt att se att detta på något avgörande sätt kan spoliera fakultetens arbete med att genom prioritering och omfördelning utveckla kvalitén på forskningen inom fakulteten.

Den andra fråga som Aronsson tar upp är den forsknings- och utbildningsstrategi som universitetet skickat in inför budgetpropositionen.

Detta är inte någon ny forsknings- och utbildningsstrategi utan den bygger på LiU:s sedan tidigare fastställda strategi i form av strategikartan. Det som departementet efterfrågar är universitetets forsknings- och grundutbildningsstrategi. Texten har diskuterats i ledningsrådet tillsammans med dekanerna som fört fram synpunkter från fakultetsnivån, men naturligtvis främst sett till helheten eftersom det är just universitetets samlade strategi och inte en sammanställning av olika delstrategier som departementet vill se. Dokumentet är fastställt av universitetsstyrelsen.

Låt mig till sist göra ytterligare en kommentar. Aronsson säger att det går bra för LiU.
Jag håller med om att det går bättre. Det sista året tog LiU ett ordentligt steg framåt. Inte minst flyttade filosofiska fakulteten och hälsouniversiteten fram positionerna hos forskningsråden. Jag skulle ge det sammanfattande omdömet att det går hyfsat för LiU, men vi har en bit kvar till bra. Det går åt rätt håll, men vi har en bit kvar innan vi kan känna oss trygga att vi kommer vara en vinnare och inte en förlorare i det resursfördelningssystem som sannolikt införs 2010.
Det är viktigt att ständigt ha detta i minnet när vi diskuterar vad vi gör och vad vi måste göra framöver.

Mille Millnert, rektor
2008-02-04

Prioriteringar bör göras av fakulteten

– Vi som utgör den så kallade verksamheten bör erinra oss om att fakulteten är det enda kvarvarande kollegiala organet. Det är där som prioriteringar bör göras. Det skriver Elisabeth Sundin, professor vid IEI i sitt inlägg.


Peter Aronssons inlägg under rubriken "Fakultetens roll överspelad?" berör många både principiella och praktiska problem. De flesta gäller inte bara vårt universitet utan den högre utbildningen och forskningen i Sverige, kanske rentav i hela världen.

Här begränsar jag mig till en aspekt i enlighet med tidsandan och normsystemet (alla artikelförfattare uppmanas att endast försöka ta hem en poäng – annars blir det för komplicerat).

Vi som utgör den så kallade verksamheten bör erinra oss om att fakulteten är det enda kvarvarande kollegiala organet. Det är där som prioriteringar bör göras. Det är en ordning som garanterar både forskning och undervisning på vetenskaplig grund med ett i grunden kritiskt förhållningssätt. Insikten om det finns inte heller hos alla lärare och forskare.

Klagomål ute i verksamheten riktas allmänt mot "påbud från Origo" som betraktas som en stor homogen överbyggnad. Det är därför ett viktigt inlägg som Peter Aronsson gör. För oss alla som tror på universitetens uppdrag är det angeläget att engagera oss i fakulteten och föra fram verksamhetens intressen. Det är vårt enda kollegiala professionella organ! Till fakultetsstyrelsen väljer vi våra egna representanter – alla andra befattningar utses inom ett administrativt system efter en administrativ logik.

Elisabeth Sundin
Professor vid IEI och verksamhetsföreträdare i filosofiska fakultetens styrelse.
2008-02-04

Låt fakulteterna sköta jobbet

Varför inte använda sig av fakulteternas anställningsnämnder för att få fram excellens vid tillsättning av tjänster? Här finns fungerande rutiner, skriver Ingemar Nordin, professor vid IMH.

Peter Aronssons inlägg är klargörande och viktigt för att förstå vart vi är på väg. Jag delar till fullo hans oro över att fakulteterna marginaliseras och att signalerna till oss i verksamheten blir som de blir.

Att låta några få forskningsråd indirekt styra inriktningen vid LiU är ytterst tveksamt inte bara på grund av det magra och chansartade underlaget för bedömning utan också med tanke på den politiska trendkänslighet, tendens till mainstreamforskning och risk för geografisk bias som ligger inbyggd i rådsmodellen. Att även låta de s.k. fakultetsmedel som LiU självt styr över indirekt fördelas efter forskningsrådens preferenser bådar inte gott för självständig och innovativ forskning vid universitetet.

Om det nu är excellenta individuella forskare, snarare än forskningsmiljöer, som skall belönas och stimuleras vid universitetet så förstår jag inte riktigt modellen. Varför inte istället använda sig av de väl beprövade metoder som redan används för att få fram excellens vid tillsättning av tjänster? Dvs, varför inte använda sig av fakulteternas anställningsnämnder? Här finns fungerande rutiner för att få fram en kompetent bedömning av de sökandes hela forskning och inte bara av enskilda projekt. Här finns fungerande rutiner för att undvika jäv och vidga perspektiven. Här görs med andra ord professionella och sakkunniga utredningar om de sökandes kompetenser och lämplighet för olika tjänster. Och på vad sätt skiljer sig egentligen universitetets ”professorskontrakt” från tidsbegränsade tjänster, som intresserade kan söka i vanlig ordning? Låt fakulteterna sköta jobbet!

Ingemar Nordin
Suppleant i filosofiska fakultetsstyrelsen som representant för verksamheten.
2008-02-07