Forskningspolitiken för styrande - pengarna används fel

Det stora problemet med dagens forskning i Sverige är att den är oerhört styrd – från politiker, landsting och industri. Riktigt god vetenskaplig grundforskning finns bara fläckvis i universitetsvärlden. För många disputerade lärare finns det ingen möjlighet att hålla sig ajour med den internationella forskningen, än mindre att göra egna bidrag. Detta skadar svensk forskning, och även undervisningen genom att den i högtidstalen så omtalade och omhuldade forskningsanknytningen ofta saknas.

Varför är det så här? Ja, problemet är inte att det saknas pengar, utan att pengarna används fel. En stor bov i dramat är att så mycket forskning nu sker genom forskningsfonder istället för genom fakultetsanslag:

Mycken tid ägnas åt att söka medel, och mycket resurser går åt till att granska alla ansökningar. Enligt senaste uppgifter gjordes det c:a 70 mindre projektansökningar under 2006 från filosofisk fakultet vid LiU till Vetenskapsrådet. Utfallet blev att bara en blev accepterad. Detta är tyvärr inget ovanligt. På Riksbanken blev resultatet inte mycket bättre. Vad kostar detta? Antag att varje projektansvarig lägger två veckor på en ansökan.

Det blir 140 arbetsveckor på ett år, bara till denna fond. Lägg därtill att varje ansökan kanske läses av fyra personer, två timmar vardera. Det gör en arbetsdag för granskningen och behandlingen av varje ansökan, dvs 70 arbetsdagar. Räknar vi ihop det här så kostar det skattebetalarna ytterligare 14 arbetsveckor. Sammanlagt läggs det således ned nästan tre hela, högt betalda, arbetsår på en sådan här ganska meningslös omgång!

Varför låter vi oss styras? Det finns, som jag ser det, i huvudsak två orsaker till detta. För det första är mycket av forskningsfinansieringen initierad av politiker och forskningsråd (som vill budgetmaximera och därför alltid är känsliga för vilka trender som man tror att utbildningsdepartementet gillar) i form av stora programutlysningar. Dessa handlar nästan alltid om ett eller annat samhällsproblem som i och för sig är behjärtansvärda men som blir helt styrande: typ arbetslöshet, försäkringssystemen, genusproblematiken, invandring och integration, klimatforskning etc.

Den enskilde forskaren vågar inte, vare sig för sig själv eller för sina doktoranders skull, ta sig tiden att gå in på de grundforskningsproblem som kan beröras av sådana program. Istället blir det att ösa ur de gamla kunskaperna för att se om de kan tillämpas på det aktuella problemet. Den andra orsaken är att man måste se till att ens projekt kan gå igenom en extern granskningsgrupp. Granskningsgruppen får läsa igenom hundratals ansökningar och har sällan möjlighet att vara insatta i just det område som ansökan gäller. Den verklige experten är ofta den som skickar in ansökningen. Detta betyder att projektet inte får vara alltför udda, svårt eller utmanande. Det måste begripas (vid en snabb genomläsning) av en majoritet i granskningskommittén. Så, de forskningsprojekt som får finansiering är nästan alltid väldigt "lagom" och därför sällan av något större vetenskapligt intresse. Forskningen blir väldigt kortsiktig, likformad och mainstream.

Socialdemokratiska utbildningsministrar talade mycket om att "konkurrens är bra" för forskningen. Javisst, men vad är det vi konkurrerar om? Tydligen handlar det inte särskilt mycket om den sedvanliga, järnhårda konkurrensen som råder internationellt då det handlar om att få in artiklar i prestigefyllda tidskrifter, eller nationellt då det handlar om att få tjänst som lektor eller professor. Nej, istället gäller konkurrensen att beveka forskningsråden. Ja, det har t.o.m. gått så långt att den viktigaste rubriken i forskarens CV är hur mycket forskningspengar han eller hon lyckats dra in externt, inte hur många bra artiklar eller banbrytande böcker man publicerat. Mycket externa forskningspengar ger hög status, vilket gör oss än mer anpassliga. Vi konkurrerar således om forskningsrådens och politikernas gunst. Undra på att det är en modell som passade de styrande!

Nå, antag att man för över medel från forskningsråd till fakulteterna – t.ex. i proportion till hur många studenter som finns på fakulteten. Viss forskning kan fortfarande behöva söka extra medel för exempelvis dyr utrustning, extra personal och annat. Men huvuddelen, kanske 80 – 90 %, borde utan vidare kunna föras över till lärosätena för att finansiera forskning i tjänsten utan speciella ansökningsförfaranden.

Trots allt borde lektorer, docenter och professorer vara betrodda att själva bedöma vilken forskning som är den vetenskapligt sett mest intressanta. Det handlar ju i samtliga fall om forskarutbildade, ofta med lång erfarenhet av både egen forskning och forskningsledning. Poängen är att undvika det mycket kostsamma sökandet, och då bör det normalt inte krävas att lärarna skall söka medel för att finansiera sin tjänst. Det borde alltså alltid finnas medel för en viss mängd forskning (betydligt mer än idag) i varje tjänst - oberoende av person eller om man söker externa medel.

Som i alla system finns det naturligtvis risk för att vissa missbrukar systemet genom att inte forska alls, men detta spill bör då vägas mot de stora kostnaderna som nämnts ovan för ansökning och granskning av projekt. Forskningstid innebär att arbetsgivaren ger den enskilde ett förtroende baserat på den individuella granskning som sker då anställningsnämnder och fakulteter väljer ut den person som skall få en tjänst. Dessutom har vi numera individuell lönesättning där produktivitet kan belönas och det motsatta bestraffas. Detta kan utnyttjas betydligt bättre än idag.

En av oss har bland annat suttit i anställningsnämnder och institutionsstyrelser och när en nyanställning kommer på bordet så tittar man på finansieringen. Hur skall den nye lektorn finansieras långsiktigt? Finns det undervisning? Finns det forskningsprojekt? Idag är forskningsfinansieringen inte långsiktig och därför kan man aldrig garantera forskning i tjänsten. Resultatet är att man anställer bara om det finns tillräckligt med undervisning, med påföljd att det finns väldigt många lärare (inklusive professorer) som bara undervisar eller handleder.

Idag har vi en situation där (åtminstone i Linköping) de flesta lektorer inte har forskat någonting alls på decennier, och där professorerna bara ägnar åt universitetsbyråkrati (omorganisationer, Bolognaprocessen, etc) och ansökningar på den tid då de inte handleder doktorandernas forskning. En garanterad och obligatorisk forskning i tjänsten skulle ge en mycket bättre utväxling (särskilt kvalitetsmässigt) på de ganska stora resurser som läggs på forskningen idag. Pluralismen och nytänkandet skulle kunna få lov att blomma. Dessutom skulle undervisningen gynnas väsentligt.


Ingemar Nordin, professor
Tema Hälsa och samhälle
Linköpings universitet

Andrei Muntmark
Vice ordförande
Liberala studenter

2007-03-01

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 12:22:40 CEST 2009