Bort med utbildningsbidrag och stipendier på LiU!

Doktoranderna står för en betydande del av den forskning som utförs på vårt universitet. Ändå använder sig delar av LiU systematiskt av utbildningsbidrag och stipendium för att finansiera sina doktorander. Det blir billigare för universitetet, men priset som doktoranden betalar – i form av radikalt minskad anställningstrygghet – är högt. Vi vill därför att Linköpings universitet sätter ner foten och avskaffar dessa båda finansieringsformer för att markera att våra insatser är värda en riktig lön.

Utbildningsbidraget ger inte grund för vare sig arbetslöshetsersättning, semesterrätt eller föräldra- och sjukpenning, och det berättigar endast till allmän pension. Inte ens i kombination med assistenttjänstgöring är det a-kassegrundande. Som stipendiat står du helt utanför det sociala trygghetsnätet. Det finns lärosäten och institutioner, exempelvis Chalmers som utmärker sig positivt genom att enbart tillämpa doktorandanställning.

Chalmers

Vår medicinska fakultet har som praxis att nya doktorander finansieras genom utbildningsbidrag i kombination med assistenttjänst fram till halvtidskontroll, därefter får de doktorandtjänst. Vid tekniska och filosofiska fakulteten förekommer både utbildningsbidrag och stipendium, även om åtminstone filosofiska fakulteten officiellt strävar efter att endast doktorandtjänst ska erbjudas (Källa: Filosofiska fakultetens strategiska handlingsplan).

Filosofiska fakultetens strategiska handlingsplan

Behovet av en ”prövotid” ses ibland som argument för att behålla andra finansieringsformer än doktorandtjänst, men det finns ingen anledning till att en prövotid inte skulle se ut som för andra anställda, nämligen som en tidsbegränsad anställning med lön. En prövotid för doktorander förespråkas för övrigt inte över hela vårt universitet, vilket tyder på att prövotiden inte nödvändigtvis är det bästa sättet att avgöra en doktorands förutsättningar att fullfölja forskarutbildningen. Skillnaden i praxis resulterar i olika villkor för LiU:s doktorander.

Antagligen skulle färre doktorander antas om alla fullt ut finansierades med doktorandanställning, men forskarutbildningen får inte enbart handla om kvantitet. Universitetet har även ett kvalitetsansvar. Och visst är det anmärkningsvärt att både utbildningsbidrag och stipendier är vanligast bland kvinnliga doktorander? (Källa: Årsredovisning 2005, Linköpings universitet)

LiU:s årsredovisning (pdf-fil)

Det kan tyckas vara ett fritt val från den forskarstuderandes sida att tacka ja till utbildningsbidrag eller ett stipendium. Men valfriheten är en chimär. När hela fakulteter, institutioner och ämnesområden sätter i system att erbjuda utbildningsbidrag, skapas en situation där valet står mellan en finansiering som är mindre trygg än en doktorandanställning eller ingen forskarutbildning alls.

Vi kan bli det första stora universitetet som tydligt visar hur vi värdesätter våra doktoranders arbete. Vår tekniska och filosofiska fakultet bör i likhet med Chalmers klara av att enbart erbjuda doktorandtjänst, eftersom en relativt liten andel av doktoranderna idag har annan finansiering (Källa: Årsredovisning 2005, Linköpings Universitet, se länk ovan). För den medicinska fakulteten tror vi att utmaningen är större, men i ett långt perspektiv är vi övertygade om att en satsning på kvalitet och rättvisa kommer att gynna forskningen och ge Hälsouniversitetet lyskraft i konkurrensen om de bästa doktoranderna.

Tiden är kommen att ta bort utbildningsbidrag och stipendier från LiU-kartan. Alla doktorander på LiU har rätt till en trygg anställning, oavsett forskningsområde.

Anders Brun doktorandrepresentant i Universitetsstyrelsen
Sara Börjesson, doktorandombud i Consensus
Maria Lindholm, doktorandombud i StuFF
2006 05 18

Kommentarer

Trygghet och rättvisa - för vem?

Trygghet och rättvisa vill vi ha, och hög lön, men för vem? Allt var inte bättre förr, men en del kanske, lite grann. Inte fanns det någon trygghet i tjänster, inte heller så höga ingångslöner, men gott om jobb! För alla, inte minst för akademiker. Och ganska goda möjligheter att få pröva forskning. Först som obetald extra amanuens, sen som tredje amanuens etc Gjorde man bra ifrån sig kunde man få fortsätta, klättra uppåt, annars fick man se sig om efter något annat. Och någon annan fick chansen.

Det finns ganska goda argument för att arbetsgivare drar sig för att anställa om reglerna snabbt tvingar fram en fast anställning. Det förklarar förmodligen att trots all vår trygghetslagstiftning så har allt fler människor antingen inget jobb alls, eller tidsbegränsade projektarbeten, och alltfler anställs av bemanningsföretag, där de får byta arbetsplats och arbetskamrater med kort varsel.

Och om man som ansvarig för en forskargrupp inte kan garantera ekonomin för mer än 1-2 år i taget, så har man mycket svårt att från första dagen anställa doktorander på fast tjänst 4 år framåt. Numera kräver instituionen att man ska kunna garantera ekonomin flera år framåt och hur många kan det? Utan att ens fått pröva hur den nye doktoranden fungerar i gruppen och med projektet.

Avskaffar man utbildningsbidrag och stipendier leder det förmodligen till större trygghet för de som redan är antagna, men ännu fler kommer att stå utanför. De får ingen chans. Om samhället kraftigt ökar stödet till forskning och behovet av osäkra externa anslag minskar kraftigt, blir det lättare att klara ekonomin. Sen återstår ändå behovet av prövotid.

Forskning är inte riktigt samma sak som de flesta 08-17-jobb.- Fy så gammalmodig syn och inopportunt inlägg!? Men jag är mån om att fler unga människor får jobb, fler får en chans. Att få forska är mer än en vanlig födkrok, det är en förmån!

Johnny Ludvigsson
2006 06 08

Trygghet ger motivation och produktivitet

Glad över att problem lyfts fram i ljuset..
Det finns studier på just doktorander som visar på att en trygg anställning ger både ökad motivation och produktivitet. Någonting som verkligen borde uppskattas av handledare och för övrigt hela Sverige. Precis som artikeln tyder på så står doktoranderna för en stor del av forskningen på univeristetet men det är inte bara där, doktorander står även för en stor del av landets forskning i helhet. Frågan om tryggare och säkrare anställning borde därför även vara någonting som politikerna arbetar för.

Vore trevligt att se Linköpings universitet i fronten av denna förändring!

Maria Bolin, ITN
2006 06 01

Kan vi inte hitta fler argument än rättvisa?

Egentligen borde vi stå enade i den här frågan -- forskarstuderande och handledare borde alla vilja skapa en trygg och rättvis arbetsplats. Men verkligheten ser inte ut så och det beror naturligtvis på ekonomin. För att få kritisk massa måste man vara ett antal personer i en forskargrupp och om det finns begränsat med pengar så ser utbildningsbidrag och stipendier ut som ett bra alternativ.

Så hur får vi en handledare att välja att ha något färre doktorander men med social trygghet? Jo, antingen genom genom påtryckningar och principbeslut uppifrån eller genom att påvisa att människor med riktig anställning gör ett bättre jobb. Artikelförfattarna fokuserar på det förstnämnda men är säkerligen väl medvetna om akademikers ovilja att styras hierarkiskt. Så min tanke är -- kan vi inte hitta fler argument än rättvisa? Finns det verkligen inga andra, forskningsmässiga fördelar med en riktig anställning?

John Wilander, doktorand IDA
2006 06 02

Bra talat!

Egeninstiftade stipendier är faktiskt ett lågt och osmakligt sätt att smita från sitt arbetsgivaransvar.

Riktiga tjänster eller inga alls!
Om det medför att några färre antas till forskarutbildning så må det vara så....
Jonas Eriksson, ISY
2006 05 24

Instämmer!

Instämmer med föregående talare!
Per Öberg, ISY
2006 05 18

Blir det arbetsbrist får man säga upp folk

Jag kan inte låta bli att kommentera Johnny Ludvigssons inlägg som avslutas med "Fy så gammalmodig syn och inopportunt inlägg!?". Jag har svårt att förstå om det är sitt eget eller någon annans inlägg han syftar på.

Johhny tycks vilja ge forskargruppen en särställning som särskillt utsatt verksamhet där det inte går att förutspå framtiden. Att använda detta som argument för att utnyttja ungdomar till billig arbetskraft är ju helt befängt. Jag ser ingen anledning till att inte alla borde ha rätt till fast anställning precis som i näringslivet. Blir det arbetsbrist så får man väl börja säga upp folk precis som alla andra! Jag kan dock mycket väl tänka mig att turordningsregler blir bissara i sammanhanget men grundsynen måste vara individens trygghet, inte arbetsgivarens.

Johhny verkar glömma att de som ska utbilda sig till Doktorer oftast är unga människor i början på livet. Människor som befinner sig i en fas i livet då det händer mycket annat. Barn kanske ska skaffas (helst före 30 om sjukvården får bestämma), hus ska köpas, lån ska tas.

Per Öberg, ISY
20060821