Risk för försämrade examinationsformer

För två år sedan började jag undervisa vid Lärarprogrammet i Linköping och på Specialpedagogprogrammet. Mina huvudsakliga undervisningserfarenheter dessförinnan hade jag ifrån Programmet för Samhälls- och kulturanalys (SKA) i Norrköping. Vid SKA har man ofta studentaktiva examinationsformer, bland annat så kallade Forum, där studenterna presenterar och kommenterar sina egna och andra studenters grupparbeten. Under programmets gång får studenterna allt större ansvar för att genomföra Forum.

De undersökningar som gjorts av SKA-studenternas erfarenheter efter genomgången utbildning visar att det studenterna är mest nöjda med, och har den största glädjen av, är de studentaktiva arbetsformerna, bland annat examinationsformerna. Det är, enligt min mening, bland annat djupinlärningen som stimuleras av studentaktiva arbetsformer, dvs vetenskapligt tänkande, analytisk förmåga, pedagogisk reflektion, samarbetsförmåga och förmåga till kvalificerade reflektioner över praktik och kunskapsformer.

Studentaktiva arbetsformer fordrar samverkan mellan studenter och genomförs därför i regel i grupp. Att bra grupparbeten främjar lärande är mångas, både studenters och lärares, övertygelse och erfarenhet. Lärande stimuleras också av att gruppen helt enkelt sätter (positiv) press på den enskilde. Men givetvis kan problem uppstå, då någon åker snålskjuts vid grupparbete. Det är emellertid sällan som fripassagerarna når magisternivån på SKA.

Det lokala regelverket vid LiU (Examinationsformer vid Linköpings universitet, DNR: LiU 121/07-45) uppmuntrar utveckling av nya examinationsformer och varierande examinationsformer:

"Inom Linköpings universitet och inom varje fakultet finns en flora av examinationsformer. Universitetsledningen ser positivt på sådan variation. Examinationen skall ses både som ett tillfälle då studenten visar sig ha uppnått de uppsatta målen för utbildningen och som en möjlighet för studenten att ytterligare fördjupa inlärningen. För att möjliggöra och mäta detta kan olika examinationsformer förekomma och komplettera varandra inom en och samma kurs."

Universitetsledningen vill inte hämma lärarnas och studenternas kreativitet. Pedagogisk forskning visar att människor lär sig bäst på olika sätt och därför är det bra om arbets- och examinationsformerna varierar. Om bland annat detta talade professor emeritus Larry Cuban på sitt mer än veckolånga besök vid IBL och han borde veta, eftersom han är en av USA:s ledande pedagogiska forskare.

Ett annat viktigt resonemang förs av Håkan Hult (se Examinationen och lärandet: en översikt, analys och värdering av examinationens roll inom högre utbildning, 1998). Hult har omfattande belägg för att lärande i stor utsträckning styrs av de examinationsformer vi använder. Har vi tentor, förbereder sig studenterna för tentor. Har vi examinerande seminarier eller Forum inriktar studenterna sina studier mot dessa. Därför är det viktigt att valen av arbets- och examinationsformer är medvetna.

Lärarprogrammens i Norrköping och Linköping nya regelverk gällande examination (Regelverk gällande examination inom Lärarprogrammet i Linköping och Lärarprogrammet i Norrköping, DNR: LiU 1055/06-45) – fastställt av Områdesstyrelsen för utbildningsvetenskap (OSU) – riskerar emellertid att drastiskt försämra möjligheterna att utveckla nya och pedagogiskt innovativa examinationsformer. I bestämmelserna står inledningsvis att examinationerna skall vara yrkesrelevanta, pedagogiskt motiverade lärtillfällen, kunskapskontrollerande, rättssäkra och ta rimliga resurser i anspråk. Så långt kan allt tyckas vara frid och fröjd. Men sedan tar regelverket en annan vändning. Här har två värdesystem krockat på ett drastiskt sätt. Studenternas (individuella) rättssäkerhet säkerställs genom OSU:s beslut, lärarprogrammen ”fusksäkras”, men vad man hämtar in på gungorna förlorar man på karusellen.

För lärarna och studenterna ökar alltså rättssäkerheten, men det sker på bekostnad av möjligheterna till studentaktiva, framåtsyftande och innovativa arbets- och examinationsformer. Studenterna måste, enligt regelverket, visserligen inte alltid prövas individuellt, men den individuella prestationen skall dokumenteras. Det går inte ihop. Konsekvensen blir att grupparbeten, vilka ju per definition genomförs studentaktivt, inte kan examineras. Tentamen i grupp blir också i praktiken omöjligt.

Det största bekymret med de nya bestämmelserna är emellertid, enligt min mening, att möjligheterna för mig som lärare att definiera vissa moment och uppgifter i kurser som obligatoriska, i praktiken tas bort. Allt som definieras som obligatoriskt, måste administrativt genomföras i stort sett på samma sätt som en examination. Så här står det:

"Förekomsten av obligatoriska moment skall begränsas. Om obligatoriska moment förekommer inom en kurs skall de upprepas ytterligare minst två gånger inom ett år, varav en gång i nära anslutning till kursen. Obligatoriska moment kan ej ersättas med annan uppgift.
Det obligatoriska momentet skall beskrivas i kursplanen under rubriken Obligatoriska moment. Obligatoriska moment skall registreras i Ladok med provkod."

Det blir alltså i praktiken liten skillnad mellan obligatoriska moment och examinationer. Och om man ändå väljer att ha vissa obligatoriska moment i en kurs ökar kursadministrationen i en omfattning som knappast är försvarbar, om jag väger den mot andra pedagogiska uppgifter.

Rättssäkerheten och mängden av kursadministration riskerar alltså, enligt min mening, att breda ut sig ut sig på bekostnad av lärarnas och studenternas pedagogiska handlingsutrymme på lärarprogrammen vid LiU. I regelverket för lärarprogrammen står följande om examination:

"Studenten skall erbjudas att delta i minst fem examinationstillfällen per kurs; ett ordinarie tillfälle inom ramen för kursen samt ytterligare minst fyra tillfällen. Tre av dessa fem examinationstillfällen skall ges inom loppet av ett år utan att kurslitteraturen ändras. Examinator skall vid kursstart meddela studenterna när dessa tre examinationstillfällen äger rum. Det skall vara minst två veckor mellan varje examinationstillfälle. Varje examinationstillfälle innebär en ny examination."

Den enda examinationsform som uppfyller OSU:s krav tycks mig vara salstentan. Det är inget fel på salstentor, men om de blir den helt dominerande examinationsformen, undantaget C-uppsatsen, känns det som en tillbakagång. Om studenterna inte skriver några texter eller hemtentor blir de dessutom dåligt förberedda för uppsatsskrivande. Det är genom skrivandet de lär sig formulera syften och frågeställningar samt referera och citera korrekt. Men några kompletteringar får jag inte ge, om jag fattat saken rätt, eftersom varje examination är en ny examination.

Lärarprogrammens nya regelverk om examination kan kanske inte sägas direkt motsäga LiU:s lokala regelverk, men det ligger knappast heller i linje med detta. Pedagogisk förnyelse och studentcentrerade arbetsformer får stå tillbaka för individens rättssäkerhet. Det är ett dilemma! I praktiken kommer vi som är lärare syssla mycket med att hålla reda på vilka studenter som gjort vad, på provkoder, upprepa obligatoriska moment, arrangera tentamentstillfällen och formulera tentamentsfrågor. Kan detta förenas med kravet att examinationerna skall ta rimliga resurser i anspråk? Och om vi avskaffar de obligatoriska momenten, kommer vi inte då att – handen på hjärtat – att få sämre närvaro på lärarprogrammen? Är det inte synd att just på lärarprogrammen (som borde veta bättre) fokusera kunskapskontroll på bekostnad av lärande och utveckling? Måste ökad rättssäkerhet innebära detta?

För några år sedan lärde jag känna en student ganska väl, för det fanns en del bekymmer med hennes studieprestationer. Vi hade då på SKA en del skriftliga kursuppgifter och inlämningsuppgifter under kursens gång, som var obligatoriska. För att bli godkänd på kursen måste studenten alltså lämna in vissa uppgifter för bedömning. Om arbetet inte nådde upp till kraven fick studenten komplettera. Kompletteringarna kunde innebära litet olika saker, såsom till exempel att formulera ett tydligare syfte, dela in texten i sammanhängande stycken, ange referenser korrekt eller liknande. ”Min” student fick rest på rest, men jag tror att det var på grund av alla de kommentarer hon fick och allt det arbete hon lade ner på att förbättra sina uppgifter som hon till slut lyckades slutföra sin magisteruppsats och därmed hela sin utbildning på ett mycket bra sätt. En sådan resa kommer inom lärarprogrammen i Linköping och Norrköping ingen student längre kunna göra.

Lotta Holme, universitetslektor i pedagogik
070604

Kommentarer

Skilj på övande och prövande

Jag vill inleda detta debattinlägg med några utdrag från LiU:s allmänna regelverk kring examination (DNR LiU 213/06-40):

* "Med examination avses allt slutligt ställningstagande till utbildningsprestationer"
* "Examinator skall vid alla former av examination övertyga sig om den enskilde studentens prestation"
* "Enligt högskoleförordningen (6 kap. 11 a § HF). gäller att om en högskola begränsar det antal tillfällen som en student får genomgå prov för att få godkänt resultat på en kurs eller del av en kurs skall antalet tillfällen bestämmas till minst fem. [...] Omprov bör normalt anordnas tidigast två veckor efter ordinarie provtillfälle. Varje student bör garanteras minst tre provtillfällen på en och samma kurs (utan att kurslitteraturen ändras) under en tid av ett år"

Den första punkten lyfter upp behovet att särskilja examination från annan verksamhet inom kurser, till exempel genom att skilja mellan övande och prövande moment. Detta görs inte av Lotta Holme eftersom hon växlar mellan att beröra "arbetsformer" och "examinationsformer". En anledning till detta kan vara att dessa moment i praktiken också sammanblandas, vilket är ett problem eftersom det då blir oklart exakt när och hur examinationen faktiskt genomförs. Regelverken, både det allmänna och det inom OSU, uttalar sig endast om examinationen. Därmed kvarstår ett stort pedagogiskt handlingsutrymme avseende upplägg av undervisningen (de övande momenten). Men jag menar också att det kvarstår ett stort handlingsutrymme även avseende examinationsformer, vilket jag återkommer till.

Den andra punkten lyfter Lotta Holme upp som om det vore något nytti och med regelverket från OSU, vilket är anmärkningsvärt. Lotta Holme berör rättssäkerheten ur individens perspektiv, men detta handlar också om utbildningssystemet som helhet. Om en student blir godkänd på en kurs måste det med allra största säkerhet kunna sägas att denna student uppnått de mål som finns uppsatta i kursen, vilket kräver att examinationen skett med fokus på individens prestationer. Lotta Holme berör ett problem med grupparbeten i relation till detta, men konstaterar att "Det är emellertid sällan som fripassagerare når magisternivån".

Jag menar att det borde vara OMÖJLIGT för en fripassagerare att nå magisternivån och även att det borde vara i princip omöjligt för en fripassagerare att ta sig förbi en enda kurs! Här finns det alltså arbete att göra inom lärarutbildningen, något som Högskoleverket också pekade på i den senaste större utvärderingen eftersom de noterade att examinationskravet i vissa kurser i praktiken inskränker sig till obligatorisk närvaro...

Även punkten om antal examinationstillfällen som måste erbjudas lyfter Lotta Holme upp som om det vore något nytt i och med regelverket från OSU. Från denna del av regelverket drar Lotta Holme två slutsatser:

(1) Man kan inte använda former där studenter skriver texter eller hemtentor.
Inga argument presenteras för att detta skulle vara fallet, och det finns exempel på kurser som använt hemtenta och upprepat detta i enlighet med regelverket för de studenter som blivit underkända (t.ex. den andra TVÄS-kursen).

(2) Man får inte ge kompletteringar.
Eftersom en komplettering per definition är ett tillägg eller handlar om att "göra något fullständigt" kan rimligen en komplettering ses som just ett tillägg till ett visst examinationstillfälle och inte ett nytt examinationstillfälle. Om du som examinator väljer att erbjuda studenter att genomföra kompletteringar är därmed upp till dig, och inget som strider mot regelverket, eftersom detta endast anger vad som MINST måste erbjudas. Om en student till exempel inte lämnar in en hemtenta vid angiven tidpunkt ska det dock erbjudas minst två ytterligare tillfällen under det kommande året då studenten kan lämna in och examineras.

Det som Lotta Holme presenterar som "det största bekymret" är att förekomsten av obligatoriska moment ska begränsas. Och här går OSU längre än vad LiU:s allmänna regelverk gör. Jag menar dock att detta är ett steg i rätt riktning, främst eftersom "deltagande" eller "genomförande" inte bör utgöra grunden i bedömning av studenters kunskaper. Examinationen måste istället göras mer explicit och specifik avseende vad man vill bedöma genom en viss examination och hur detta kan göras. Men vad handlar då Lotta Holmes bekymmer om? Det framgår inte, eftersom inga argument framförs varför man inom Lärarprogrammet skulle ha behov av att förlita sig så mycket på obligatorisk närvaro. Det enda som anges är att närvaron annars antagligen blir sämre.

Om man istället separerar övande och prövande moment ter det sig naturligt att de förstnämnda inte är obligatoriska, men att strukturen och innehållet i en kurs rimligen påvisar behovet för studenter att närvara vid undervisning, och att examinationen är så utformad att en student som inte närvarat i övande moment rimligen har det svårare att klara av de prövande momenten.

Är det inte synd att just på lärarprogrammen (som borde veta bättre) fokusera på närvaro i samband med kunskapsbedömning? Vilka signaler ger det till de studenter som själva ska genomföra kunskapsbedömning i sin framtida roll som lärare?

Låt mig avslutningsvis återkomma till det pedagogiska handlingsutrymmet avseende examinationsformer. Lotta Holmes kommentarer om att till exempel hemtentor och kompletteringar inte får användas har berörts ovan. Grupparbeten kan inte heller användas enligt Lotta Holme. Avseende detta håller jag delvis med eftersom den enskilda studentens prestation inte kan säkerställas om man till exempel endast begär att få in en skriftlig rapport från gruppen. Däremot finns ju möjligheten att även avkräva någon individuell aktivitet där den enskilda studentens bidrag/prestation kan bedömas, såsom dennes "försvar" av gruppens arbete. Men rimligen är det så att en hel kurs inte bör förlita sig endast på grupparbeten i examinationen.

Med detta som bakgrund ter det sig svårt att förstå rimligheten i påståendet att de nya reglerna drastiskt kommer att försämra möjligheterna att utveckla nya och pedagogiskt innovativa examinationsformer. Istället verkar de nya reglerna vara ett bra sätt att komma åt de problem som finns med att bygga upp undervisning och examination kring obligatorisk närvaro.

Magnus Österholm
Universitetslektor i matematik med ämnesdidaktisk inriktning

20070611