Första försöket att ge vargtikar fostervalpar

I maj flyttades vargvalpar mellan kullar i sex nordiska djurparker. Hittills verkar försöket vara lyckat, säger Inger Scharis, masterstudent vid LiU som koordinerar försöket.

Det här är det första försöket någonsin att flytta euroasiatiska vargvalpar mellan kullar. Hur fostertikarna skulle bete sig när de fick främmande valpar bland sina egna, var det ingen som hade en aning om.

– I USA har det gjorts omflyttningar av rödvargsvalpar och prärievargsvalpar som gått bra. Det var det enda vi visste, säger Inger Scharis.

Idag kan hon konstatera att det svenska försöket avlöpt väl. Hittills.
Det återstår att se hur fostervalparna klarar konkurrensen med sina nya kullsyskon.
Slutrapporten från försöket ska vara klar i september.

Det hela är ett test för att utröna om det i förlängningen går att stärka den svenska vargstammens genetiska bas genom att sätta ut djurparksvalpar till vilda tikar.

Uppdraget kom från den svenska regeringen tidigt i våras, i samma veva som EU-kommissionen kritiserat Sverige för årets vargjakt. Inger Scharis hade turen att sitta på en föreläsning i zoobiologi för Mats Amundin, forskningschef på Kolmården och adjungerad LiU-professor på IFM, när hans telefon ihärdigt började ringa.

- Ibland är man på rätt plats vid rätt tillfälle. Han berättade för oss studenter om uppdraget och jag frågade genast om han inte behövde hjälp, säger Inger Scharis.

Inger Scharis har genomfört vargvalpsflytten som ett Advanced Biology Project och hon är dessutom Svenska Djurparksföreningens samordnare för hela projektet. Naturvårdsverket och Jordbruksverket står bakom, involverade är också viltforskarna vid Grimsö, som sannolikt blir de som får genomföra ett eventuellt försök med vilda vargtikar.

Det fanns många frågetecken kring hur vargtikarna skulle komma att bete sig. De skulle förstås lämna lyan när forskare och personal dök upp med sin valplåda, men hur lång tid skulle det ta innan tikarna vågade återvända? Och störda vargtikar flyttar omedelbart sina valpar till en ny och säkrare lya – skulle de då också ta med sig fostervalparna? Skulle de alls acceptera nykomlingarna?

Under tre hektiska dygn i slutet av maj flyttade Inger Scharis och Mats Amundin valparna.

- Vi började på Nordens Ark i Bohuslän den 23 maj. Två valpar i en kull födda fem dagar tidigare veterinärbesiktigades, vägdes, tempades och fick extra vätska injicerat under huden för att klara en lång väntan på att få mjölk igen, berättar Inger Scharis.

Valparna bäddades in i filtar med värmeflaskor i en transportbur och så bar det iväg i bil till Orsa Björnpark där de sattes in i en tre dagar yngre kull nästan åtta timmar senare. Insmorda med de biologiska valparnas urin.
- Det är enkelt att få en liten valp att kissa, man bara masserar magen på den precis som tiken slickar den. Tanken var att alla valpar skulle få snarlik lukt.

Därefter följde en kedjeförflyttning mellan tre norska djurparker.
- Från Dyreparken i Kristiansand i södra Norge åkte personalen oss till mötes med två fyra-dagarsvalpar, vi tog vid och fortsatte med inhyrt propellerplan till Namsskogans Familiepark.

Efter sex timmar låg de valparna på plats i nen två dagar äldre fosterkull. Och två sexdagars Nams-vargar skulle vidare till Polar Zoo längst i norr, där det fanns en stor kull på åtta valpar som redan hunnit bli elva dagar.

Nu blev det lite nervöst; dåligt väder på ingång och larm om aska från ett nytt vulkanutbrott på Island.
- Men valparna kom iväg mot norr och sista transporten tog tio timmar. Vi fick dela på oss, Mats Amundin fick genast fortsätta till Järvzoo i Sverige, som hade två egna kullar att flytta valpar emellan.

Hur reagerade tikarna då?
– Det varierade. På Polar Zoo registrerade viltkameran tiken vid lyan efter fyra minuter och en halvtimma senare var alla valpar flyttade. I Järvzoo tog det 15 timmar innan tiken vågade sig tillbaka. Nio sekunder senare hade hon första valpen i munnen och efter en kvart låg hela ligan i ny lya, berättar Inger Scharis.

Så långt tycktes alla tikar acceptera sina fostervalpar. Därefter dröjde det tills man säkert kunde veta hur försöket avlöpt.

I Orsa kunde man inte identifiera den nya lyan alls. Först den 21 juni såg personalen alla åtta valparna i hägnet. I Namsskogan lokaliserades lyan mellan två otillgängliga klippblock där man inte kunde komma åt valparna. På Polar Zoo befarade man länge att alla valpar var borta, först den 21 juni fann man liggplatser där tiken kan ha haft valparna. I Järvzoo förlorade en av tikarna en av sina egna valpar på ett tidigt stadium.

- Järvzoo-kullen är kanske den mest intressanta eftersom tikens egna valpar var hela åtta dygn äldre än fostervalparna. Blir det tal om utsättning till vilda vargar kommer parkvalparna troligtvis att vara yngre än sina nya syskon, eftersom vilda vargar valpar tidigare på året.

Järvzoo-kullen är också den bäst dokumenterade (bild till höger, foto Inger Scharis). De vägdes ytterligare två gånger efter iläggningen av fostervalparna och deras utveckling kunde jämföras med deras biologiska syskon som blivit kvar hos sin mamma.

- Efter tolv dagar hade fostervalparna sammantaget ökat med 17 procent i vikt medan deras biologiska syskon hade ökat med 58 procent. Orsaken är förmodligen att fostertikens egna valpar då öppnat ögonen och blivit mer rörliga och därmed mer konkurrenskraftiga i jämförelse med de åtta dagar yngre fostervalparna.

Vid nästa vägning hade skillnaden i tillväxt planats ut, även som det var tydligt att de fostervalparna fortfarande låg efter sina biologiska syskon.

Det är ingen enkel sak att hålla koll på vargvalpar, inte ens i hägn. Efter varje störning flyttar tikarna dem. Och efter det att de börjat röra sig utanför lyan, sådär vid fem veckors ålder, är de svårfångade.

– De piper iväg direkt när de upptäcker oss, säger Inger Scharis, som tålmodigt suttit timmavis i hägnet i Järvzoo och nu är på väg upp för vidare studier.

- Över huvud taget är det svårt att observera dem. Finns jag i närheten, är det en störning i sig. Det måste till ett system med övervakningskameror om vi ska fånga ungvargarnas naturliga beteende.

Hittills har tekniken varit den stötestenen i projektet. Lite otippat, säger Inger Scharis och skrattar. Kameror som reagerat inte bara på vargrörelser utan även på lövverk, till exempel. Och klickat iväg bilder tills minneskorten fyllts.

Men det var nog inte bara Inger Scharis som hade tur i våras att ramla på ett ovanligt spännande masterprojekt, hon har själv en bakgrund som projektet kunnat dra nytta av.
Biologstudierna började hon med sent i livet, när det var dags för en paus i jobbet med film- och tv-produktion. Projektledning och samordning var alltså inget nytt. Inte hunddjur heller. För kandidatuppsatsen gjorde hon fältarbete om afrikanska vildhundar i Zimbabwe och hemma i Skärblacka har hon ett helt koppel australian cattle dogs med valpar, lämpliga att testa kameraövervakning på.

Och märkligt nog bestämde sig Inger Scharis för att jobba på Kolmården redan som femåring.

- Jag fick åka hit med mina föräldrar när parken var nyöppnad och blev alldeles fascinerad. När jag fick frågan vad jag skulle göra när jag blev stor, så svarade jag alltid: ”jobba på Kolmården”. Och nu sitter jag här …

Framtiden då?
- Självklart skulle jag inte vilja något hellre än att få följa försöken, om det skulle bli några valputsättningar till vilda vargar.

Skulle det kunna lyckas?
- Det är för tidigt att dra några slutsatser. Först måste valputbytet utvärderas inom Djurparksföreningen innan det kan bli någon rekommendation.

Fotnot: Nyfiken på tv-produktionen? Bland annat manus till Kommissionen, till Oskyldigt dömd med Mikael Persbrandt och skrivit avsnitt till den nya serien Anno 1790 som har premiär på SVT i höst. Inger Scharis har också skrivit barnböcker om djur. Och skrivarkarriären, den började hon som journalist på Norrköpings Tidningar i mitten på 80-talet.

Text och bilder (från varghägnet i Kolmården): Gunilla Pravitz

2011-08-16