Hon skildrar forskarens frihet, ångest och stress

Universitetet, en arbetsplats att älska – och hata. Tora Friberg har gjort båda delarna. I boken ”Föregångarna” beskriver hon både forskarens kreativa frihet och ångest och stress.

”Det dallrar en stress i många universitetskorridorer”. Orden är Tora Fribergs, hämtade ur hennes bidrag i boken ”Föregångarna”, där elva svenska genusforskare, alla samhällsvetare och humanister, berättar om sina liv och sina karriärer. Tora Friberg har skrivit en ärlig och modig berättelse om hur hon har slitit för att få livet i forskarvärlden och i familjen att gå ihop. Idag är hon professor vid Tema Kultur och samhälle, och vetenskaplig ledare för CKS, Centrum för kommunstrategiska studier. Och arbetsvillkoren vid universiteten har inte blivit bättre, konstaterar hon.

- Doktorander pressas så hårt. Ingen tycker det är fel om du jobbar tolv timmar om dagen, tvärtom, många gånger förväntas det.

- De är dessutom ofta i 30-35-årsåldern och kanske vill bilda familj. Men de doktorander som har barn lever tuffa liv. Just de åren betraktas de också som ”lovande” och måste satsa hårt på sin forskarkarriär. Några år senare är de inte lika lovande längre, trots att det är många år kvar till pensionen…

- Risken med det här systemet är ju att forskare blir människor som inte vet något om verkligheten utanför universitetet.

Men det går att starta senare i livet, det vet Tora Friberg, för hon har själv gjort det. Efter en akademisk grundexamen i kulturgeografi arbetade hon i tio år med regionplanering på länsstyrelsen i Kristianstad. Men där saknade hon möjligheten att utveckla sina egna idéer. Hon sökte sig därför tillbaka till universitetet i Lund och en doktorandtjänst.

- Om du lyckas få forskningspengar, då har du en stor frihet som du aldrig kan få som utredare. Forskningen kan bidra med en annan öppenhet. Du kan vrida och vända på dina idéer.

Vardagslivets organisation och kvinnors anpassningsstrategier blev hennes forskningsfrågor som ledde fram till avhandlingen. Med hjälp av tidsdagböcker, och med tidsgeografi som metod, kartlade hon kvinnors liv. Både för henne och för kvinnorna duggade aha-upplevelserna tätt. Med den här metoden fick de syn på hur fyllda deras liv var av plikter och göromål. Alla de där stunderna som de själva tyckte att de inte gjorde ”något särskilt” var de i själva verket fullt upptagna.

Och Tora Friberg fick syn på transporternas roll i kvinnors liv. Ofta strukturerades deras vardag utifrån de förflyttningar de måste göra, till och från arbetet, för att lämna och hämta barn…

Transporter hänger ju ihop med regionalpolitik och så blev det Tora Fribergs forskningsfält. Hon lägger ett genusperspektiv på dessa typiskt manliga domäner. Och det har inte varit alldeles enkelt.

- Det är inte så lätt att förklara för ingenjörer vid Vägverket eller Banverket att jämställdhet och genusperspektiv berör den verksamhet de håller på med. De är vänliga och lyssnar artigt, de vet att det är politiskt korrekt. Men det genuina intresset finns ytterst sällan...

Så här skriver hon i Föregångarna: ” Jag upplever att män generellt sett är ointresserade av min forskning och att det i många sammanhang varit svårt att få respekt för det jag forskar om.”

Själv har hon dock aldrig tvekat om att det hon gör är viktigt. Hon har sett verkligheten, säger hon, och vet vilken roll regional- och transportplanering spelar i kvinnors liv. Och hon har fått en otroligt stark respons från kvinnor vid de många föreläsningar hon hållit om sin forskning.

Ja, hon har kunnat dra nytta av den akademiska friheten. Men hon ser också ångesten och prestationshetsen.

- Många far illa i den akademiska miljön, säger hon. Du ska prestera och kravet ligger på dig som individ. Vi pratar om forskargrupper, men det är som individer vi får forskningsanslag och våra prestationer mäts individuellt.

Vissa prestationer vill säga. Hon konstaterar att hennes hundratals föreläsningar inte är meriterande alls, trots att hon gjort stor nytta med dem. Nej, det gäller att tidigt vara inriktad på sin egen karriär och inte vara generös mot andra. Den som villigt läser och bedömer andras texter, exempelvis, får ingen cred för det. Den smarte kommer tidigt underfund med det och satsar på att meritera sig själv.

- Systemet gör något med människorna. Det uppmuntrar våra dåliga egenskaper, egoism och konkurrens istället för samarbete och öppenhet.

Själv är hon fostrad i ett slags skötsamhetskultur, säger hon. Hon trodde att hon måste göra det som förväntades, gå på de där sammanträdena, sitta i de där kommittéerna. För det gemensamma bästa. - Men det är inte smart om du vill göra karriär. Då ska du tänka ”What¿s in it for me?” och inte lägga tid på det som inte gynnar dig själv…

- Vi pratar om excellenta forskare. Men vem hyllar en bra administratör? Eller en bra lärare för den delen?

Och hon skriver: ”Trots allt tal om mångfald inom universitetsvärlden vad gäller kön, klass, etnicitet har inte egenskaperna och bilden av den excellente forskaren förändrats.”

Anika Agebjörn