SOF - vilken hejdundrande fest!

SOF är en ständigt pågående succé. LiU-nytt skickade ut GDK-studenten Jenny Widén som infiltratör för att fånga festivalstämningen.

Som gammal Linköpingsbo och nuvarande LiU-student är Studentorkesterfestivalen, SOF, något som jag har känt till men aldrig riktigt fått grepp om. I år var det så äntligen min tur att med egna ögon och som funktionär uppleva spektaklet.

Jag minns att jag har sett kortegen när jag var liten och som lite äldre har jag fått höra diverse galna historier från festen i fråga. Men jag har aldrig riktigt förstått. Är det ett evenemang exklusivt för orkestrar eller är det en förvuxen kravall?

Så - mitt mål var att under de tre dagarna reda ut vad det är som gör att SOF har levat i drygt 30 år och fortfarande är så populärt. Detta var ett mysterium som inte kunde vänta med att lösas.

Mitt första intryck av SOF på riktigt blev dock inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vid ankomsten på torsdagskvällen var området i stort sett folktomt och regnet öste ned. Jag och mina vänner slog oss ned i det imponerande stora öltältet och lyssnade på LiTHe Blås uppiggande toner. Efter ett tag började dock fler och fler samlas innanför tältets regntäta tak. Stämningen steg i och med att fler öl beställdes in och välsmakande hamburgare fyllde och värmde hungriga magar.

Orkestrar från diverse olika universitetsstäder tog plats vid borden och vi passade på att spana in deras – för oss nya-  uniformer. Regnet avtog och vi kom fram till att det nog bara hade varit rekvisita, då SOF 2011 har Storbritannien-tema. Kvällen avslutades med glada och energiska människor både på och nedanför scenerna och med en känsla av att detta bara var början.

Under fredagen fick jag chansen att träffa självaste SOF-generalen, Maria Ryefalk. Hon var lugn och avspänd när jag träffade henne, vilket är det minsta man kan förvänta sig av en festchef mitt uppe i resultatet av många månaders förberedelser.

- Det känns rätt bra just nu. Jag såg många glada miner igår och det bevisades att det här är ett väldigt bra festivalområde, vilket känns mycket positivt. Förr höll ju SOF till i Folkets Park. Jag hade faktiskt tid att gå omkring och njuta och kolla så att min personal hade det bra. Det jag är mest orolig för just nu är kårtegen. Det gäller ju att få runt 1000 personer att alla röra sig så som det är tänkt.

Det är orkestrarna som är själva kärnan i SOF, förklarar Maria:
- Utan orkestrarna skulle det bara vara en helt vanlig kravall. Om man ska beskriva SOF 2011 med tre ord skulle det bli större, energi och orkestrar.

Fredagskvällen på SOF bjöd på inte mindre än lek i hoppborgen, god öl, Fish and chips, härliga showande orkestrar, glassätning och framför allt en himla massa dans i Fortes discotält – ända fram till stängning.

SOF började helt klart växa i mina ögon.

Dagen efter var dock en aning trögstartad men det fick det snabbt bli ändring på. Lördagen var nämligen inte bara sista dagen, utan också dagen för kårtegen (märk väl att det är en kårtege och inte kortege) och mitt arbetspass som funkis.

Kårtegen drog igång vid kl 14.00 och min uppgift var då att med flagga och i en 20 storlekar för stor reflexväst hindra trafik från att köra in på kårtegevägen Storgatan-Malmslättsvägen.

Tyvärr låg min plats en bit bort men jag uppfattade en del av kårtegen på håll och hörde den mer än väl. Av det jag såg, bestod den till stor del av sjömän som dansade med flickor från publiken, riddarborgar och vattensprutande sjöodjur, Alice i underlandet och ylande karaoke, drillflickor och pigga orkestrar som sprang och satt om vartannat. Det kändes som om hela Linköping var där och tittade och rycktes med i feststämningen.

På väg till uppsamlingsplatsen vid Folkets park stötte jag på ett gäng med solblekta och lite för små overaller i färger som jag inte kände igen. Det visade sig att det var SOF-veteraner, aktiva mellan åren 91-97.

– Vi som var aktiva på den tiden var oftast engagerade i flera saker samtidigt. Så det blev lite ”inavel” av oss och vi är fortfarande ett tight gäng. Vi missar aldrig ett SOF och tycker att det är fantastiskt att det fortfarande finns kvar och är så stort.

Jag uttryckte min beundran och de skrattade och rådde mig att ha kul och passa på att ”hitta på lite bus” medan jag fortfarande är student.

Sista kvällen på SOF var som den borde – den överglänste de andra dagarna med marginal och jag insåg betydelsen i generalens beskrivning av SOF som ”energi”. Orkestrar och paljettklädda dansare var som galna på scenerna, för att inte tala om den dansanta publiken.

Till och med bajamaja-kön bjöd på flirtar och spontan sång. Discotältet var smockfyllt och till slut begav jag mig hemåt som en nöjd student i lätt duggregn. Musik och glada rop följde mig ända hem till lägenheten i Ryd.

Äntligen hade jag löst mysteriet om SOF:s inre väsen.
SOF är inte bara en festival för musikorkestrar, SOF är studentkultur. SOF är energi och sprudlande musik. SOF är nya vänner och härlig stämning. Och inte minst – SOF är en hejdundrande fest!

SOF-infiltratör för LiU-nytt: Jenny Widén (bilden tv)

Bilder: Jenny Widén och David Einar Nygren (Kårtegebilder)

2011-05-18