Kunskap som vilja, självtillit och ansvar

Kunskap delas ofta in i teori och praktik. Men hur ser då skapande människor på sin kunskap? Sie von Gegerfelt Kronberg, lärare och forskare på IKK, har doktorerat på kunskapens konstruktion i skapande processer.

– I vårt samhälle råder en utbildningskultur som avspeglar en bild av kunskapen som uppdelad i praktik och teori. De ses som skilda kunskapsformer, i princip varandras motpol. Och det finns en föreställning om att teoretisk kunskap är mera värd än praktisk, säger Sie von Gegerfelt Kronberg, lärarutbildare i slöjd och hantverk på estetiska avdelningen, Institutionen för kultur och kommunikation, och därtill utövande textilkonstnär.

Hon har just doktorerat på avhandlingen ”Vilja, självtillit och ansvar. Kunskapens konstruktion i skapande processer” vid Åbo Akademi. Att hon inte lagt fram avhandlingen i Sverige eller på LiU kan just ses som ett exempel på den rådande synen på praktisk kunskap som avgränsad från tänkande och teoribildning.

– Jag kom som lärarutbildare till LiU 1994 från Uppsala universitet, möjligheterna att få disputera förespeglades mig redan då, men det gavs aldrig något utrymme för det.

– Slöjdvetenskap är ju heller inget eget forskningsområde i Sverige och här finns fortfarande inte någon slöjdprofessur. Men genom Nordfo, Nordisk forskning och utvecklingsarbete i slöjd, har forskningsintresserade i hela Norden kunnat samlas till forskarkurser och bedriva utvecklingsarbete.

Forskningen blev länge något Sie fick göra utöver fulltid som lärare. Men så uppmärksammades hon på möjligheten att genom Nordfo bli doktorand vid Slöjdpedagogiskt centrum i Vasa – i Finland har slöjdämnet en helt annan ställning.

– Jag har, säger Sie, under åren uttömt varenda möjlighet till forskarfinansiering och sökt alla tänkbara stipendier. De senaste åren fick jag stöd av OSU (Områdesstyrelsen för utbildningsvetenskap) på LiU för att forska på halvtid.

Det täckte tillsammans med stipendier från Åbo Akademi upp två års heltidsforskning. Då hade hon redan kurserna i forskarutbildningen klara inklusive en norsk lektorsexamen i formgivning. Bakom sig har hon också en museal utbildning, kandidatexamen i ämnen som konstvetenskap, etnologi och antikens kultur och samhällsliv. Därtill textillärarexamen. Och i botten en lång textil lärlingsutbildning till brodös.

Sent i yrkeslivet har Sie von Gegerfelt Kronberg nu lagt fram sin avhandling.

Den handlar om hur kunskap konstrueras och utvecklas i skapande processer. Närmare bestämt vilket förhållningssätt slöjdstudenter, utövande konsthantverkare och konstnärer har till gränsdragningen praktik-teori, de som befinner sig i kärnpunkten mellan begreppen.

Som textilkonstnär har Sie själv befunnit sig där och så ofta genom åren förvånats över den skarpa gränsdragningen, aldrig velat gå med på att det alls finns någon gräns mellan praktik och teori. För henne har kunskap är alltid varit både och.

– Jag gjorde nio djupintervjuer och det visade sig att alla, särskilt studenterna, gjorde en distinktion mellan teoretisk och praktisk kunskap. Men ställde jag frågan annorlunda, utgick från begreppen tanke och handling, kom andra svar. Informanterna delade in sin individuella kunskap i praktik/teori, men begreppen uppfattades både som divergenta och koherenta.

Med sin forskning vill Sie nyansera bilden av kunskap. Hon backar till Aristoteles och hans tre kunskapsbegrepp: episteme (teoretisk) techne (praktisk) och fronesis (etisk/politisk). Aristoteles föregångare Sokrates var själv berömd bildhuggare – till skillnad från Sokrates lärjunge Platon, som sannolikt helt befann sig i den tankevärld som kommit att prägla västerländsk kultur där den teoretiska kunskapen episteme dominerat.

I intervjuerna med studenter, konsthantverkare och konstnärer utkristalliserade sig tre ledord som sedermera kommit att ge avhandlingen dess titel.
– Det är viljan, drivkraften i görandet, självtilliten att åstadkomma förnyelse samt ansvaret för produktens budskap och roll i samhället.

Kopplat till Aristoteles begrepp ger de en mer reflekterande syn på kunskapsbildningen:
– Som konsthantverkare befinner man sig i alla tre begreppen. Episteme står för det repetetiva; upprepningsbara färdigheter som kräver skicklighet men kan läras av alla. Techne står för konstnärens vidareutveckling av tekniker, material eller innehåll. Det blir det individuella bidraget men som kräver förståelse för traditioner.

Fronesis, slutligen, står för den identitet som konstnären delar med sin omvärld, till exempel synen på gott och ont. Produktens budskap.

– Det är verkligen intressant. Den konstnärliga friheten måste ändå alltid stå i samklang med de omgivande normerna. Det måste uppfattas som något ”bra” av andra. Annars blir det inga uppdrag – eller så refuseras de eller förkastas, säger Sie och ger ett aktuellt exempel: diskussionerna kring konstnären Makode Lindes skrikande chokladtårta som kulturministern skar upp på Moderna museet.
Ett tydligt (som har några år på nacken) är Dror Feilers installation Snövit på Historiska museet. Ett ännu äldre är skulptören Bror Hjorts Näckens polska:
– Det tog 30 år innan den visades. Näcken hade en halverigerad penis, det sågs helt enkelt oacceptabelt.

Men åter till de tre ledorden.
– Viljan står för drivkraften att söka lösningar. Självtilliten är nödvändig för techne, att ha nog tilltro till sitt kunnande för att spränga gränser och stå kvar vid en refusering. Ansvaret handlar om det konstnären anser måste berättas – det viktiga som annars skulle bli osagt, säger Sie.

Det oreflekterade sättet att dela in kunskap i praktik och teori – och dessutom värdera teoretisk kunskap högre – påverkar i ett större perspektiv samhällets människosyn på ett negativt sätt, menar hon.

– Vi sätts i fack redan som barn. Praktiker eller teoretiker. Och de ”praktiska” barnens vägar att utveckla kunskap uppmärksammas ofta inte ens, vilket förstås påverkar deras självkänsla. Svårigheten att tala om praktisk kunskap på ett för alla begripligt sätt gäller inte minst i debatten om kunskapers olika värde.

– Det behövs mer eftertänksamhet i synen på kunskap, inte minst i skolan, fortsätter hon med en släng åt dagens skolpolitik .

Också den praktiska kunskapen har ett innehåll.
Det gäller bara att vilja se det.

Text och bild: Gunilla Pravitz

2012-05-15