Författare med rötter på LiU

Sami Said är på tillfälligt besök i sin gamla studentstad Linköping. Tidigare i år kom hans bok "Väldigt sällan fin" ut. Den handlar om Noah som börjar läsa religionsvetenskap och bor i en sunkig studentkorridor i Ryd. Boken har fått stor uppmärksamhet, hyllats av eniga kritiker och Sami Said själv har blivit intervjuad i finprogram som Babel.

Nu sitter han på Babettes fik i Linköping och ska snart ha ett framträdande inför publik om sin bok. Men dessförinnan hinner han med ett samtal om sin egen tid som student i Linköping för en sju, åtta år sedan, han minns inte så noga.

Boken handlar alltså om Noah, en ung kille med rötter i Eritrea som med koranen väl nedpackad i väskan lämnar Göteborg för studier i Linköping. Mötet med studentlivet blir tufft och känns främmande, Noah vill helst vara ifred, isolera sig med sina egna böcker och slippa umgås med alla glättiga, festande studenter.

Recensenterna lyfter fram romanen som en bok om samtidskritik och identitet, skriven med en lågmäld humor som blandas med tunga ämnen om vem man är, vilken betydelse nationalitet och religion har och om hur kulturella normer krockar.

Själv beskriver Sami Said karaktären Noah med stor distans, som en arrogant och odräglig person med dålig självkänsla.

Och han är inte identisk med sin romanfigur, betonar han. Det är en fråga han ofta får.
- Nej, det är sjukt irriterande att kopplas samman med honom.

Ändå finns det många likheter. Även Sami Said har sitt ursprung i Eritrea, kommer från en samhällsklass där man vanligtvis inte skriver böcker och han läste religionsvetenskap på LiU. Men även pol mag-programmet, religionsstudierna pluggade han vid sidan av. Och liksom karaktären Noah bodde han i studentrum i Ryd, en upplevelse långt från andra hejiga skildringar av det fria, festande studentlivet.

- Det var ganska hemskt. Till exempel så var det alltid en massa efterfester i min korridor och folk envisades med att ringa på min dörr vid 3-4-tiden på nätterna. Tuffingar som man inte ville bli ovän med. Men till slut så hotade jag med att ringa på deras dörrar vid sju på morgonen när jag gick upp. Då slutade dom.

Själv deltog han inte mycket i studentlivet överhuvudtaget.

- Jag behövde inte studentlivet. De saker jag gör gör jag själv.

Men han minns ett ställe där han trivdes.

- Café Myran i Ryd. Finns det kvar? Där hängde många litteraturvetare, folk var lite nördiga, där passade jag in perfekt.

Även om studentlivet inte var någon hit för Sami Said så gillade han studierna. Lärarna var bra, ämnena intressanta.

- Universitetsstudier handlar mycket om självständigt arbete. Om man är missnöjd får man ofta skylla sig själv. Jag var fascinerad när folk gnällde. Själv var jag ganska lat.

Han har aldrig haft något jobb kopplat till studierna, det har aldrig intresserat honom. Skrivandet är den huvudsakliga sysslan.

- Men man har alltid nytta av det man läst. Även om jag rent praktiskt inte fått ut något av det jag läste så lärde jag mig analytiskt tänkande. Det hade kanske inte bara med Linköpings universitet att göra, men det tänkandet behöver man ha när man skriver också.

Sedan är det dags för Sami Said att samla sig inför framträdandet på fiket där en stor skara människor väntar på att få höra honom berätta mer om boken och om sig själv. Något han drar sig för. Uppmärksamheten och hyllningarna av boken stör honom en smula. Han är inte van vid ett sådant liv. Dessutom tycker han att böcker som får bra recensioner ofta kan visa sig vara för lättviktiga.

- Min bok kanske inte är så bra då. Bra böcker ska vara lite jobbiga.

Text och foto: Eva Bergstedt

2012-12-03