Kunskapsexplosion om människans bästa vän

Smartare än vi trott och med en extrem talang för samarbete med människan. Etologiprofessor Per Jensen har sammanfattat senaste hundforskningen i en ny bok.

”Hundens språk och tankar”, som titeln lyder, har redan klättrat upp på listan över de tio bästsäljande djur- och naturböckerna och författaren Per Jensen, professor på Institutionen för fysik, kemi och biologi, är glad, förstås.

– För tio år sedan kom en explosion av forskningsrapporter om hundarnas beteende, språk och tankeförmåga. Många sanningar har ställts på huvudet och vi står nu mitt i en kunskapsrevolution, säger han.

– Det finns, kort sagt, en spännande historia som förtjänar att berättas.

Det har visat sig, bland annat genom kartläggningen av hundarnas DNA, att de inte längre bör ses som en slags förklädd varg. Hunden har under årtusenden utvecklats till en egen art – specialiserad att läsa människor och med en alldeles särskild talang för samarbete med oss.

Till skillnad från vargar kan hunden till exempel följa våra blickriktningar, förstå när vi pekar, tolka och reagera på våra röstlägen. Och de kan lära sig betydelsen av våra ord. Utvecklingen har gått så långt att hundar kan ha lättare att förstå sig på människor än andra hundar.

Är det i själva verket hunden som dresserat människan?
– Det skulle man faktiskt kunna säga. Men nyttan har varit ömsesidig. Vi har utvecklat en instinktiv förståelse för våra respektive beteenden. Människor som kunnat förstå hundarnas signaler har haft större chanser till överlevnad, liksom de hundar bäst anpassat sig till människan.

Trots att hund och människa följts åt i tusentals år är det först de senaste decennierna – och särskilt sedan sekelskiftet – som forskarna börjat intressera sig för förhållandet mellan människan och hennes bästa vän.

– De domesticerade djuren ansågs länge ointressanta. Deras beteende var ju inte ”naturligt”. Forskning om dem ansågs inte ha något att lära oss.

Kanske har vi helt enkelt tagit våra husdjur för givna.
När Per Jensen som ung forskare på 70-talet meddelande att han tänkte skriva en avhandling om suggornas kommunikation med smågrisarna under digivningen, väckte det skeptisk förvåning och ett visst löje.

Men trenden har vänt. Etologerna har kommit in från vildmarken.
Per Jensens forskning handlar idag i första hand om höns och epigenetik, alltså hur beteenden hos föräldradjur inverkar på gener (utan att förändra DNA-sekvenserna) och påverkar avkommans beteende. Den ses med största respekt av forskarsamhället och de externa anslagen trillar in.

Senast under senhösten kom två nya anslag från Formas och ett från Vetenskapsrådet på sammanlagt drygt nio miljoner. Forskargruppen kring Per Jensen har växt till ett 20-tal, inklusive två LiU-foassar. Och anläggningen för hönsen på Valla, laboratorier och hönsgårdar, måste byggas ut.

Var kommer då hundarna in i bilden?
– Som etolog har jag alltid haft hundar som ett sidospår och följt all hundforskning som gjorts, säger Per Jensen.

Idag pågår på LiU också ett parallellprojekt till epigenetiken hos höns, fast på hund.
– Det handlar om hur avelstikarnas stressnivåer under dräktigheten och deras omvårdnadsbeteende påverkar valparna. Det är en del i försöken att få fram bättre avelsresultat på Försvarets hundtjänstenhet.

Och så har Per Jensen förstås själv hund.
Under mottot lära – lära ut har han under årens lopp hållit otaliga populärvetenskapliga föreläsningar och ofta slagits av det brinnande intresse för hundars beteende som många har.

Det resulterade för några år sedan i en universitetskurs, Hunddjurens beteendebiologi, som blev en riktig framgångshistoria – hittills alltid bland de mest sökta bland de fristående kurserna på LiU.

Nu vill han genom sin nya bok bidra till en ny vardagsförståelse för hunden. Och det är fascinerande att ta del av den beteendeforskning som framför allt gjorts i Budapest och Wien sedan sekelskiftet. Till exempel visar experiment att hundar förstår att hämta just den boll som en försöksperson ser – fast hunden har en annan att välja på, men som är dold för människan. Andra experiment visar hur väl de förstår människans språk, på en nivå som motsvarar människobarnets.
– Vi har rejält underskattat hundarnas förmågor, konstaterar Per Jensen.

Vad ser du helst att vanliga hundägare tar till sig från allt nytt som kommit fram?
– Två vanliga myter skulle jag vilja avliva. Dels föreställningen att hundar inte klarar av att tänka i flera led, dels tron att hundar måste domineras. De har utvecklats till samarbete och vill i de flesta fall inget hellre än att vara människor till lags.

Och, som talesättet säger - om någon är riktigt glad för att se en, är det nästan alltid en hund.

Bilder (från ovan):

Per Jensen med sina hundar (Foto privat)

I hönslaboratoriet på Campus Valla (Foto Göran Billeson)

Upphittad nyckelknippa! (Foto Gunilla Pravitz)

Text: Gunilla Pravitz

2011-12-12