Ständigt dessa nollefuskare

Här och var dyker de upp, nollefuskarna. De där som inte kan låta bli att än en gång få vara med om ett upprop bara för att det är så kul. Eller fuskföreläsarna, som lurar de arma nybörjarna till ett antecknande så pennorna glöder …

Nuförtiden är det faktiskt inte så svårt att komma dem på spåren. Det var värre förr, när fuskarna verkligen satte myror i stressade nybörjare genom att vara normalaparta. Nästan som vanligt folk, liksom.

– Det är klart att vi ska sticka ut, det är ju meningen. De nya studenterna ska få något att prata om. Men vi vill inte att det ska råda något tvivel om att det är något lurt på gång. Framför allt vill vi undvika att de nya studenterna börjar misstänka varandra för att vara fuskare, säger en av årets fusknollor, Frans-Otto Graaf.

Han är lagom lurig där han smyger omkring bland de nya Y-studenterna, teknologerna som samlats utanför Folkets Park innan första dagens välkomstceremoni, med full kamerautrustning och dokumenterande allt som händer.

En och annan ny student ser misstroget häpen på den närgångna linsen – men här finns fler typer som förvånar. Till exempel nybörjaren som vänligt erbjuder den som behöver en lugnande klapp på sitt medhavda gosedjur – eller den stela machotypen i uniformsjackan.

Frans-Otto har i tur och ordning hunnit med att vara fadder, fadderist och klassföreståndare.

– Så nu återstod bara att vara fusknolla. Och det har varit jättekul. Vår roll är ju att lätta upp stämningen och få igång gruppen. Men det var lite spännande att ändå hålla masken, säger han efter att ha avslöjats dag två.

Fusknollorna hänger på från start, de är med på uppropet och går med grupperna som vilka som helst tills de en efter en avslöjas. Alla som jobbar med mottagandet är förstås införstådda, också lärarna är i maskopi.

En och annan av dem – lärarna, alltså – är också fuskare. Eller rättare sagt fuskföreläsare.

Mikael Langer, lektor på matematiska institutionen, är en av de riktigt inbitna. Han tänkte ut sin första fuskföreläsning i algebra redan 1996 och har inga planer på att sluta.

– Kanske är det mitt sätt att ge igen, säger han och skrattar snällt.

– Själv blev jag fullständigt finkad när jag började Y-linjen här på LiU. Då var det professor Alexander Lauber som höll introduktionsföreläsningen, jag antecknade som en galning och förstod först sista kvarten att det var något lurt.

Fast egentligen är det inget fusk Mikael Langer lär ut den där första föreläsningen, det är tvärt om alldeles sant och korrekt. Men det som börjar som en enkel repetition av gymnasiematten stegras snabbt till teorier som knappast ens en doktorand i matematik råkar på.

– Jag har normalt inget pokeransikte. Jag löser det genom att hålla mig oerhört fokuserad, allt går i 180 oavsett vilka avbrott jag råkar ut för.

I år höll du föreläsningen två gånger, för Y-studenterna och de på M-linjen. Hur reagerar studenterna?

– En del har hört talas om att det kan hållas fuskföreläsningar, men många har inte en susning. De antecknar allt flitigare, men mot slutet blir det mer och mer uppenbart att det inte är någon vanlig föreläsning. Om inte annat när jag ger dem hemuppgiften, fortsätter Mikael Langer.

En sällsynt kryptisk geometrisk uppgift som brukar röjas genom bokstavskombinationer typ BLUFF (det riktiga fusksvaret har LiU-nytt inga avsikter att avslöja så här offentligt).

Avbrotten, ja. De ingår också i fuskpaketet och de står förstås fusknollorna och de övriga invigda för.

– Som när en student högt kommenterar: ”Va, är det bara en repetition? Det behöver inte jag”, och knölar sig ut genom bänkraderna. Eller när någon ursäktar sig, de måste gå för de har någon träning som faktiskt är viktigare. De ställer också initierade frågor som ingen av de övriga har en chans att hänga med på.

Därtill har det hänt att studenter kommer in och ber att få låna något, i år TV:n till exempel, för att sedan tappa den i golvet framför alla. Vilket fick Mikael Langer att iskallt replikera:

– Ja, ja. Men jag behöver den halv fem. Hel!

Ställd blir han sällan, fast det ingår i leken att alla medbrottsligar, fuskarna och fadderisterna, försöker sätta varandra på det hala. Och det är sällan han brukar förklara sig efteråt – i år undantaget:

– En fusknolla hade en mobil som ringde hela tiden. Helt enligt planen tog jag den för att misslyckas med att stänga av den. Varpå jag kastar den i golvet så den går i bitar för att skicka bitarna i papperskorgen och meddela studenten var den fanns att hämta efter föreläsningens slut.

Det kändes lite hårt, tyckte Mikael Langer, så när han återsåg gruppen vid den första ”riktiga” föreläsningen meddelade han ändå att han inte brukar kasta telefoner omkring sig.

Men har du aldrig blivit mållös?

– Jo. När en student efteråt kom fram och sa: ”Det här var jätteroligt. Jag förstod att det var fusk för så här svårt kan matte bara inte vara”. Då kom jag av mig och visste inte vad jag skulle svara.

För Mikael Langer har ju specialiserat sig på att hålla alldeles sanna fuskföreläsningar.

Text och nästan alla foton:

J. Josefsson

Fuskreporter