Näringspolitiken måste med i klimatdiskussionerna

Ett nytt klimatavtal räcker inte för att hejda den globala uppvärmningen. Det behövs näringspolitik som stöder ”kreativ förstörelse” och ger plats för industriell omvandling. LiU-professorn Christian Berggren är en av författarna till en rapport om entreprenörskap och innovationer för hållbar utveckling.

– Klimatfrågan kan inte isoleras till miljöpolitik om OECD-länderna ska klara kravet att minska sina utsläpp med 80 procent till 2050. Det måste finnas ett samspel med närings- och skattepolitik, säger Christian Berggren som är professor i industriell organisation vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling.

– Så varför är inte också världens näringsministrar på plats när ett nytt klimatavtal ska diskuteras, frågar han retoriskt.

Inför Köpenhamnsmötet nu i december kom lägligt den första Swedish Economic Forum-rapporten på temat ”Entreprenörskap och innovationer för hållbar utveckling”. Christian Berggren är en av åtta författare och bidrar med ett kapitel om ”utmaningens vidd och behovet av en kombinerad närings- och klimatpolitik”.

Kostnaderna för att hejda klimatuppvärmningen fram till 2050 är jämförbar med de totala kreditkostnaderna som finanskrisen gav upphov till under två år. Eller motsvarar en årlig satsning på en till två procent av BNP, påpekar rapportens redaktör, professor Pontus Braunerhjelm i sin inledning.
Låter inte det överkomligt?

– Räknat i pengar, kanske. Men det ligger en enorm vidd i utmaningen. Det krävs en enorm industriell omvandling och den måste koncentreras till utsläppsintensiva områden som också är kapitalintensiva. Till exempel transportsektorn eller energi- och industriproduktion.

En omställning mot en lågfossilekonomi är egentligen inte ett val utan ett måste. Christian Berggren talar om nödvändigheten av att samhället bejakar en ”kreativ förstörelse”, ett begrepp som myntats av ekonomen Joseph Schumpeter:

– Det innebär att en del gamla företag, tekniker och branscher måste gå under för att lämna plats för nya entreprenörer. Men ska resultatet inte främst bli förstörelse utan förnyelse, krävs att politikerna har kunskap om hur de kan stödja och driva på omställningen.

I rapporten listar forskarna åtgärder:
• Kostnadseffektivitet och energieffektivisering, mod att avveckla subventioner till högutsläppande sektorer.
• Globala innovationscenter för teknikutveckling som kan kombinera bredd med kritisk massa, dagens satsningar inom snävt avgränsade områden och på det man uppfattar som ”säkra kort” leder ofta in i kostsamma återvändsgränder.
• Utsläppsrätter bör auktioneras ut för att ge intäkter till globala satsningar, taken bör dessutom sänkas successivt över tiden.
• Ökad transparens kring miljöpåverkan både för produkter och processer. Miljömärkningar måste ta hänsyn till de totala miljöeffekterna och det måste bli en avveckling av subventionerna till flyg, fiske och jordbruk och stopp för alla undantag från reglerna.

Det låter sig sägas – men göras?
– Det hänger på om viljan faktiskt finns. Vi har tillräckliga erfarenheter av hur styrmedel, regleringar och andra åtgärder kan kombineras för att skapa mer innovationsfrämjande klimat- och näringspolitik.

Långsiktigt är det alltså ”kreativ förstörelse” som leder till framgångar.

– Men till exempel reglerna för utsläppsrätter har snarast verkat konserverande. En stor del av dem har tilldelats fritt efter producenternas historiska utsläpp. Och politikerna har ägnat stor möda åt att skydda etablerade storutsläppare.

Inom EU pågick hösten 2008 klimatförhandlingar för att konkretisera målen fram till 2020: en 20-procentig minskning av koldioxidutsläpp och en ökning av förnybar energi till 20 procent.

– Det ledde till en intensiv lobbyverksamhet anförd av högutsläppssektorerna speciellt i Tyskland och Polen och man drev fram en mängd undantag och fördröjningar.

Sådant gagnar inte några innovatörer. Christian Berggren ger i sin artikel också exempel på miljösatsningar som hamnat i återvändsgränder. Kaliforniens lagkrav på nollutsläpp från bilar 1990 är ett. Alltsedan 1959 har man där successivt skärpt kraven på avgasrening (dock inte koldioxid) och lyckats bra med det – ett exempel är utvecklingen av katalysatorerna.

Men steget till nollutsläpp blev för stort. Industrin slog bakut när politikerna försökte reglera fram en viss typ av teknik. I det här fallet elbilar.

– Är tekniken för omogen reagerar företagen med att skicka fram sina advokater i stället för att sätta ingenjörerna i arbete.

Industrin blockerade lagstiftningen domstolsvägen och lagen omformulerades i omgångar.

– Det resulterade i en osäkerhet om vad som gällde. Och är det något marknaden ogillar, så är det osäkerhet, säger Christian Berggren.

Den svenska satsningen på etanol är en annan sorts feltänk, menar han. Den gjordes i första hand för att passade existerande produktion och skydda inhemsk industri.

– Den satsningen har inte drivit fram någon teknikutveckling över huvud taget, inte ens bränslesnålare motorer. Etanolen har kostat svenska skattebetalare miljardbelopp. Globalt sett har den dessutom ingen framtid: man räknar med att det 2035 kommer att rulla 2 miljarder bilar, det finns inte en chans att världen skulle kunna producera etanol så det räcker.

Vad kan då fungera? Vilka förslag vill Christian Berggren lägga på bordet?

– När det gäller energianvändningen finns bara en väg som ger resultat – effektivisering.

Utvecklingen av dieselmotorer ser han som ett lyckat exempel. Under en tjugoårsperiod har EU i fem omgångar skärpt kraven på avgasrening, vilket fått tillverkarna att satsa stort på teknisk utveckling. När man nu dessutom infört ett tak för koldioxidutsläpp produceras idag bilar som drar 0,4 liter per mil eller ännu mindre.

– Det hade ingen trott var möjligt för ett decennium sedan.

Politiska stöd och subventioner måste driva teknikutvecklingen genom stegvis ökade krav på förbättringar. Och det måste finnas en förutsägbarhet.

Därutöver krävs en näringspolitik som stöder teknikbredd, trots insikten att bara en del av satsningarna har en chans att bli framgångsrika. Man kan ju aldrig på förhand säga vad. Många lovande tekniker stannar på förhoppningsstadiet.

– Dessutom underskattar man ofta tiden det tar för ny teknik att spridas och bli billig genom stigande produktion, säger Christian Berggren.

Här har de stora aktörerna en chans, till exempel Vattenfall, att verka som kreativa beställare av ny teknik.

– Vattenfall skulle som beställare och investerare kunna spela en aktiv roll för en långsiktig omställning mot fossilfri europeisk kraftproduktion. Men svenska regeringen har inte använt möjligheten att som ägare påverka utvecklingen.

– Man måste också politiskt ta ansvar för att driva utvecklingen av en marknad kring nya innovationer. Idag finns ofta ett glapp, man ger stöd för forskning och utveckling, men inget för långsiktig industrialisering och produktionsutveckling, inget för att bygga upp en fungerande brygga forskning och marknad.

FoU-stöd saknar vanligen det allra viktigaste för kommersialiseringen av ny teknik: marknadsskapande åtgärder. Men här har Christian Berggren ett exempel på en lyckad europeisk satsning, Tysklands system med inmatningstariffer för förnybar energi.

– Det har fungerat bra. Producenter av till exempel vindel får möjligheter till nätanslutning med garanterat långsiktigt pris, vilket minskar osäkerheten i investeringarna. Men man har också byggt in effekterna av lärande i systemet.

Subventionerna trappas successivt av, med lägre tariff för senare tillkomna – och effektivare – anläggningar. Sedan kan det alltid diskuteras hur snabbt stödet ska trappas av. Här finns inga absoluta svar – det är en fråga om lärande.

Idéerna, erfarenheterna och kunskapen finns. Kostnaderna för politisk passivitet är dessutom stigande med tiden, skriver de åtta forskarna i sin rapport och summerar:

– Vi som lever i de industrialiserade delarna av världen bär ett större ansvar för att klimatmålen nås. Vi har historiskt stått för de största utsläppen, har betydligt större materiella resurser och större kapacitet att finansiera åtgärder för att stå emot klimatförändringens konsekvenser. Samtidigt har vi goda möjligheter att utveckla tekniker och företag som ska frodas i den fossilfria eran. Men det kräver samlade insatser för en långsiktig omställning.

Kvarstår den besvärliga frågan: finns viljan?

Gunilla Pravitz, 2009-12-02