Mulmholken - en extrabostad åt hotade baggar

En död höna, potatis, hönsskit och lucernpulver. Blanda med ekspån och eklöv. Lägg det i stora holkar, släpa upp dem sådär fem meter upp i en ek och vänta.

Forskaren och biologen Nicklas Jansson fick idén från en klurig skogvaktare på slottet i Windsor i England för sådär åtta år sedan.

De funderade över lösningen på samma problem. Det är brist på gamla lövträd, i Sverige på ekar i sådär tvåhundraårsåldern. Just i den fasen då de börjar bli slitna, ihåliga och trivsamma för skalbaggar.

Hur härmar man livsmiljön i månghundraåriga hålträd?
Ted Green på Windsor Castle bekymrade sig om den violetta knäpparen, en starkt hotad urskogsrelikt. Nicklas Jansson hade främst de eklevande skalbaggarna i tankarna.
Kunde en holk bli ett alternativ? Skulle baggarna hitta dit? Och skulle de lägga ägg?

För svensk del hänger ”bostadsbristen” samman med att kronans monopol på ekar släppte på 1830-talet. I trehundra år hade det funnits – kronan behövde ek till sina krigsskepp. Men allt färre ekar hade med tiden avverkats och bönderna hade ofta gjort sitt bästa för att bli av med dem genom att skada träden på olika sätt. Och därigenom oavsiktligt kommit att sätta igång den rötningsprocess som gynnar de eklevande insekterna.

– När ekarna inte längre var skyddade som kronans fälldes de snabbt. Bönderna ville väl passa på, kungen kunde ju ångra sig, säger Nicklas Jansson.

Resultatet blev ett stort generationsglapp i ekbestånden. En annan utrensning pågick runt första världskriget.

- Bara på Öland fälldes runt tusen gamla ekar för att bli dansk kaffeved.

Nicklas Jansson har just rest stegen mot en av de äldsta ekarna i Brokinds skolhage några mil utanför Linköping. Han balanserar vant fem meter upp, sträcker ned armen i holken som sitter vid sidan av det naturliga, enorma hålet i ekstammen och drar upp en näve med något mest liknar musskit.

Det är spillningen från den bruna guldbaggen, en slags paradart bland eklevarna.
Första gången han stod med en liknande näve baggskit från en holk var som doktorand 2004, två år efter det att den första omgången holkar satts upp. Hur kändes det?
- Som en inre berusning, säger Nicklas och ler.

- Fast i det här jobbet känner man sig smålycklig hela tiden, fortsätter han. Hade vi funnit att en fjärdedel av de arter som lever av ekarna koloniserat holkarna hade det varit bra – men det visade sig att 70 procent av dem flyttade in.

De första holkarna sattes upp i marker Nicklas Jansson inventerat, han visste precis vilka arter som fanns och alltså skulle kunna kolonisera holkarna som fyllt med olika slags nedbrytbart material.
Och en hel del hjälp på traven har forskarna fått av fåglar som häckat i holkarna och bålgetingar som byggt bo.

– I den här holken fanns förra året ett kajpar. I år tycks det ha varit småfågel av något slag, säger han och halar fram en bobale som han strax lägger tillbaka.

Ekspån, eklöv, lucernmjöl och vatten är numera grundreceptet för en mulmholk. Locket är skårat och har hål där vatten kan sippra in. Eftersom holken aldrig sitter riktigt rakt får den en torrsida och en mer fuktig. Det lockar olika arter av småkryp.

Och animaliskt avskräde får man alltså på köpet. Under till exempel ett bålgetingbo lever fluglarver av boskräpet, fluglarverna står på menyn för bålgetingkortvingen som är en av de största kortvingarna.

Olika slags knäppare, tjuvbaggar, klokrypare, stumpbaggar, dödsur och cirka hundra andra arter som är beroende av gamla lövträd och en hel del av dem just av ekarna, hade alltså alls inget emot att bosätta sig i en holk.
En av de som återfanns i första vändan var hålträdsklokryparen, en av EU särskilt skyddad art. Så liten att den knappt syns, några millimeter bara. Men häftig - en pseudoskorpion.

- Den ser ut som vilken skorpion som helst, fast utan stjärt och helt ofarlig. Släktig med bokskorpionen, för övrigt.

På väg ned från trädet tar Nicklas Jansson med en näve mulm från det naturliga hålet och en näve från holken. Han visar skillnaden: den naturliga mulmen är rödbrun och helt pulveriserad.

- Ett problem som återstår att lösa, säger han och borstar av sig mulmdammet.

När ekarna bli sådär en två-trehundra år gamla går grenar av och träden får sår i barken. Genast får svamparna, tickorna, sitt livsrum: svaveltickan, tårtickan, ektickan, saffranstickan och oxtungesvampen. Fruktkropparna kan vem som helst upptäcka, med det betydelsefulla är det som inte syns lika lätt, mycelet som i sin tur gör att det går röta i trädet.

Nicklas Jansson skulle gärna se att han kunde fixa lite brunröta, något som annars framför allt svaveltickan står för.

- Kunde vi få den att trivas i holkarna kunde vi kanske få med arter vi än så länge inte fått in. Läderbaggen, till exempel. Det är ytterligare en EU-art med starkt skydd, säger han och berättar att den till och med fått vägmästare i Frankrike att böja av motorvägar för att värna träd och livsmiljöer.

Läderbaggen, en bamsing på en tre-fyra centimeter, har inspekterat holkarna men några spår av äggläggning har inte synts till.

Nicklas Jansson disputerade på sina holkar som metod att öka överlevnaden av eklevande skalbaggar 2009 och har sedan många år tillbaka jobbat med naturvården på länsstyrelsen i Östergötland. Parallellt med det har han fortsatt handleda studenter som gör examensarbeten och med att undervisa på LiU. Varje sommar bland annat genom kurser för turkiska studenter.

– Det har gett mig möjlighet att utöka mina studier till eklandskap i Turkiet och i Europa, säger Nicklas Jansson som i ett LiU-projekt lett inventeringar av turkiska hagmarker och bland annat upptäckt ett 25-tal hittills okända skalbaggsarter.

I Östergötland finns numera 170 mulmholkar uppsatta, från Omberg till kusten. Och forskningen går vidare, i samarbete med SLU och forskaren Thomas Ranius. Bland annat vill de veta hur man ska placera holkarna för att få skalbaggarna att sprida sig.

De rör inte gärna på sig, inte så konstigt med tanke på att de väljer en livsmiljö som håller i flera hundra år. Men spridning är viktig för att få till livskraftiga populationer, till exempel av den bruna guldbaggen (bilden till höger).

- Vi har tre försöksområden, i Brokind, Bjärka Säby och Sturefors, där vi sätter ut antal holkar där vi vet att det finns skalbaggar och sedan sprider ut holkar på olika avstånd. Från 100 till 1800 meter. Vi vill se hur de kan fungera som ”trampstenar”, säger Nicklas Jansson.

Samtidigt utvecklas själva holkkonceptet. De första holkarna, av tunga ekplankor med en bottenskål av lera, har ersatts av furuholkar med dammplast i botten.

– De första vägde 22 kilo och var inte helt lätta att baxa på plats, säger Nicklas och skrattar.

Ska forskningen resultera i fungerande naturvård ska det helst vara lite mer lättvindligt. Furuholkarna används i praktiken för att förbättra livsmiljöerna i östgötska naturreservat.
Det bästa med den lyckade holkidén är att väl vem som helst med ett gammalt lövträd kan bli hyresvärd för hotade arter genom att sätta upp en egen mulmholk.

Text och bild: Gunilla Pravitz

2010-07-30

Läs mer om forskningen i Turkiet