Jag kommer igen, Mont Blanc

Han har sprungit 25-milaloppet från Aten till Sparta, men för alpterrängen runt Mont Blanc fick han ge vika – den här gången.

Ultra Trail du Mont Blanc, 16,6 mil runt Europeiska unionens högsta berg, samlar ultralöpare från hela världen. Årets upplaga gick 28-29 augusti med 14 svenskar på startlinjen, varav fem kom i mål.

LiU-Nytt träffar Fredrik Elinder, professor på cellbiologen vid LiU, fyra dagar efter loppet som han bröt efter 10,8 mil och nästan 20 timmars löpning och klättring.

- Det känns bara bra. Lite stel, lite trött, men inga skador och ingen värk. Men kanske hoppar jag över träningen i kväll, säger han.

Efter en intensiv sommar med flera ultralopp och några maraton tar han nu ett vinteruppehåll. Den största utmaningen nästa år är VM i 24-timmars som går i Frankrike. Där gäller det att under ett dygn springa varv efter varv på en kilometerlång slinga.

- Jag ligger bra till för att bli uttagen och hoppas klara 240 kilometer!

Men än så länge kretsar tankarna kring Mont Blanc-loppet. Här skriver Fredrik Elinder själv om ett äventyr i mörker, dimma och mördarbackar.

Klockan är strax efter sex på kvällen en fredag i slutet av augusti.

Jag trängs med 2 300 andra löpare, och säkert lika många åskådare, på den lilla öppna ytan framför kyrkan i Chamonix. Vi står i startfållan till Ultra Trail du Mont Blanc, UTMB, och lyssnar med slutna ögon till Vangelis’ suggestiva musik från filmen 1492. Om några minuter går startskottet till världens kanske hårdaste lopp. Vi skall runda Mont Blanc-massivet moturs i en enda sammanhängande etapp. Sträckan är 166 km. Banans högsta punkt är 2 537 meter över havet. Chamonix ligger på 1 035 meter. Tio backar med sammanlagt 9 500 stigmeter skall övervinnas innan repet dras om 46 timmar. Mitt mål är att klara av UTMB på 30 timmar och därmed komma bland de 100 främsta.

Förberedelser. Jag har sprungit tolv lopp på 75 km eller längre under de senaste två åren. Förra året sprang jag Spartathlon, 246 km från Athen till Sparta, på 33 timmar och för fem veckor sedan sprang jag och vann svenska riksmästerskapen på 24-timmarslöpning. Uthålligheten borde inte vara några problem. För att förbereda mig för backarna hade jag specialtränat både uppförs- och utförslöpning under sommaren. För att acklimatisera mig till höjden hade jag under de tre föregående dagarna bland annat genomfört en glaciärvandring ovanför Chamonix, på 3 800 meters höjd, och läst ansökningar till Vetenskapsrådet och druckit kaffe i solgasset på en kabinbanestation på 3 300 meters höjd. Jag kände mig väl förberedd.

UTMB har tre större stationer med mer eller mindre riktig mat, och sovmöjligheter för den som blir trött. Dessutom åtta stationer med ett rikt utbud av tilltugg som olika former av färsk och torkad frukt, salamikorv eller torkat kött, franska ostar och en mängd olika drycker som te kaffe, cola, sportdrycker och nudelsoppa. Ytterligare några stationer serverar bara dryckerna. Obligatorisk utrustning för loppet var en ryggsäck med en liter vatten, extraproviant om det blev för långt mellan stationerna, vindtät jacka, mössa, överlevnadsfilt, självhäftande bandage, telefon, visselpipa, mugg, pannlampa med extrabatteri, reservlampa med extrabatteri och pass.

Starten. När startskottet small började vi röra oss som ett lämmeltåg genom gatorna i Chamonix. Som vanligt tog jag det lugnt i starten och hamnade en bit ner i fältet. Först efter tre fyra minuter kunde jag börja springa. Första sträckan var lättlöpt men trängseln var stor längs floden ner till grannbyn Les Houches. Dit kom efter en knapp timme, några minuter tidigare än i mitt planerade schema. Uppskattningsvis låg jag någonstans mellan plats 400 och 500. En skål nudelsoppa slank ner innan den första stigningen började.

Fortfarande kändes det lätt även om stavarna som merparten av löparna hade med sig var irriterande och potentiella stickskadekällor. Jag sprang lätt i uppförsbacken och hade kanske sprungit om 100 personer när vi nådde krönet på 1 800 meters höjd. Sedan sprang många fort förbi mig i den kommande nerförsbacken. Nere i de branta utförslöporna i skogen var det dags att tända pannlampan. Efter totalt två och en halv timmes löpning nådde jag Saint Gervais. Alla var på benen. Barn gjorde high five och vrålet var enormt när jag rann fram genom staden i det smala stråket mellan kravallstaketen. Hade jag gått ut för hårt? Jag låg nu hela 37 minuter före mitt schema och jag hade klättrat till plats 269.

Klättringen börjar. Loppet fortsatte i ett djupare mörker med längre avstånd mellan oss löpare och med glesare åskådarled. Först var det platt, sedan gick det sakta uppför och därefter blev det ännu brantare. Jag sprang om löpare och trivdes bra och låg efter 39 km på plats 122. Trädgränsen passerades och dimman lade sig tät. Underlaget bestod i stort sett bara av flata stenar och det var svårt att se sina egna fötter på grund av dimman. Stigningen blev nu ännu brantare, 20 procent under ett tre kilometersavsnitt. Alla gick. Grupper av löpare formerades som hjälpte varandra genom tjockan i uppförsbacken. Plastband markerade avgrundsdjupen. Dessa skulle vi inte passera.

Efter ett nästan oändligt klättrande med hjärtat på högvarv nådde jag så småningom krönet Croix du Bonhomme på nästan 2 500 meters höjd. Här nådde jag min bästa position, 121. Fransmännen, schweizarna och italienarna störtade oförskräckt nerför den dimhöljda branten. Jag tog det betydligt lugnare - varken vågade eller kunde springa fortare. Det var lika brant utför som uppför, som i en svart slalombacke. Klockan 01.41 på natten nådde jag första matstationen i Les Chapieux. Jag kände mig sliten efter 2 800 stigmeter och 2 300 meter i brant utförsbacke. Jag låg dock 43 minuter före mitt 30-timmarsschema och låg på plats 147.

In i Italien. Efter Les Chapieux började den tredje stigningen, först långsamt och sedan allt brantare. Även här var det tjock dimma och nu började även kylan göra sig påmind. Jag klättrade febrilt tills jag nådde Col de la Seigne på 2 500 meters höjd och kom in i Italien. I den branta utförslöpan sprang många om mig. Efter nästa kontroll sprang vi på en stenig väg längs en sjö, Lac Combal, på nästan 2 000 meters höjd. Jag snubblade på en sten och föll. Eftersom jag föll i somras under en löptur och fick frakturer i ett par mellanhandsben drog jag reflexmässigt undan handen och tog istället emot mig med armbågen! Som tur var blev det bara några skrubbsår på underarmen.

Stjärnorna lyste klart på den nu molnfria himlen och en begynnande soluppgång kunde skönjas. Stora mörka bergssiluetter dök upp vid den franska gränsen - det var Mont Blanc. Efter någon kilometer riktig löpning på plan mark vidtog den fjärde branta stigningen, återigen upp till 2 500 meters höjd. Här gick det tungt. Lutningen var 25 procent under en lång sträcka. Efter krönet Arête du Mont-Favre, gick det utför igen och jag blev omsprungen av många fram till nästa kontroll. Pannlampan släcktes och sedan började den riktigt branta nedstigningen mot Courmayeur. Jag började misströsta och de negativa tankarna kom tätare. Framsidan av låren smärtade. Jag kom till Courmayeur som 210:e person, kl 7.06, efter 12 timmar och 36 minuter – bara några få minuter senare än beräknat. I Courmayeur fick jag en påse med reservkläder som jag skickat dit. Jag åt en rejäl portion med pasta. Min paus här blev 18 minuter. Bussar stod på kö för att ta upp löpare som bröt men jag fortsatte trots att jag började bli sliten.

Slutet närmar sig. Nästa stigning, den femte, var lång och brant. Först var det nästan löpbart men sedan blev det brantare och brantare. Jag var dock stark och gick om några löpare. Eftersom så många bröt i Courmayeur och jag gick starkt uppför hade min position nu förbättrats rejält. Jag låg på en 162:a plats. Efter stationen Refuge Bertone på krönet blev det ett längre avsnitt utan rejäla backar, men stigen låg här i skuggan av ett berg så det blir kallt igen. Jag blev stummare och stummare i benen och den sista stigningen upp till nästa kontroll, Refuge Bonatti, kändes hopplös. De negativa tankarna trängde sig på och jag började fundera på att bryta. Funktionärerna var dock entusiastiska och sa att jag nått 90 km och bara hade 76 km kvar.

Jag satte mig ned vid ett bord för att äta något, dricka en kopp kaffe och ringa min fru för att få lite stöd. Livskrafterna återvände och jag bestämde mig för att ta en sträcka i taget. Nu skulle jag till Arnuva, drygt fyra kilometer bort. En grupp om sex löpare formades och vi höll ihop i ett par kilometer. Det kändes bra. Jag släppte dock i den branta nerförsbacken, 30 procents lutning, till stationen. Fortsättningen såg förrädiskt idyllisk ut med böljande grässlänter. Verkligheten var dock en annan. Nu började stigningen mot banans högsta punkt. I vindlande serpentinstigar förflyttar jag mig metodiskt uppåt. Jag gick om många. Löpare satte sig ner och vilade. Andra mådde helt klart dåligt av ansträngningen. Stigen verkade vara oändlig, men till slut nådde jag krönet Grand Col Ferret och kom nu in i Schweiz. Jag låg på plats 171, trekvart efter mitt schema, men jag var riktigt trött.

Utförslöpan som följde hade en fin lutning men jag var inte kapabel att springa längre. Benmusklerna smärtade efter alla utförslöpor. Sextio personer sprang om mig i den långa utförslöpan till La Fouly och jag funderade starkt på att bryta. Jag hade fyra kraftiga stigningar kvar och troligtvis minst 14 timmar kvar att springa. När jag gick på den platta asfalten in mot byn La Fouly utan att kunna springa bestämde jag mig för att ta en paus vid stationen och fundera över mina förutsättningar att ta mig i mål. Hellre bröt jag här i byn än högst uppe på ett berg. Precis när jag kom in på stationen ringde en av mina löparvänner i Chamonix, som följt hela händelseloppet via sms-rapportering, och stöttade mig och sa att det var lättlöpt till nästa station där rejäl mat serverades. Jag satte mig dock ner och övervägde erbjudandet, men tackade nej till förslaget. Även om början är förhållandevis lätt så avslutas den med en brant backe på 500 meter till Campex-Lac. Sträckan skulle ta mig minst tre timmar under rådande omständigheter. Jag ringde min fru och meddelade att jag skulle kasta in handduken och sedan gick jag till funktionärerna som snabbt och effektivt avslutade mitt aktiva deltagande i UTMB 2009.

Jag hade sprungit i 19 timmar och 48 minuter, kommit 108 km och tagit mig uppför sammanlagt 6 400 meter och nästan lika många utför. Jag hade 58 km och 3 000 stigmeter kvar, fördelat på fyra mycket jobbiga backar. Det skulle ta minst 14 timmar om jag överhuvudtaget skulle nå målet. Nej, det var rätt beslut att bryta i detta läge. En buss transporterade mig tillbaka till Chamonix där jag kunde äta, duscha, äta igen och sedan sova.

En ung spanjor, Kilian Jornet, vann för andra året i rad, på ofattbara 21 timmar och 33 minuter, över en timme före tvåan. Kristin Moehl var första kvinna i mål med tiden 24 timmar och 56 minuter. Min planerade tid på 30 timmar hade gett en plats bland de 80 bästa. Tyvärr räckte inte jag till. Dagen efter satt jag på ett café med en dubbel espresso i näven och tittade på den stora massan av löpare som kämpade sig i mål som riktiga hjältar. Ungefär hälften av löparna brukar bryta UTMB, så även i år. Det finns fler tillfällen att nå sina högt uppsatta mål!

Text: Fredrik Elinder

Se en film på YouTube