Kopplar av LiU-jobben med elitsimning

Anette Philipsson kopplar av från jobbet som forskningskoordinator på ett ovanligt sätt. Hon simmar hem medaljer, nu väntar VM. En annan medaljsimmare på LiU är Lars Nielsen, prefekt på ISY, men han nöjer sig med SM.

Det senaste halvåret har Anette Philipsson krossat rekord på rekord.
Det har blivit en massa medaljer och nya rekord senaste tiden i Masterklasserna, Anette tävlar i klassen 45-49 år. I januari nytt europarekord i medley 200 meter, i mars rök det gamla fjärilsrekordet med hela 40 sekunder, på SM i mars blev det återigen europarekord på 200 m medley, nordiskt rekord på 100 meter medley, svenskt rekord på 100 bröstsim. Ett SM-guld i ryggsim, två silver i frisim och ryggsim, två brons i fjäril och lagkappslag.

Stenhård träning, är det att koppla av?
– Simning är en bra ventil! Man får utlopp för allt. Det är avkoppling, man tömmer huvudet totalt. Och i bastun efteråt träffar man en massa olika människor och allt möjligt avhandlas.

Nu väntar VM. Hur mycket tränar du egentligen?
– Fyra kvällar i veckan. Ska det bli några VM-medaljer måste jag nog lägga till morgonpass med. Men att ligga i bassängen typ halv sex på morgonen gillar jag inte, det känns inte riktigt normalt. Tvärt om. det är ju fullkomligt ju mer jag tänker på det desto mer onaturligt förefaller det mig …

– Men vi har väldigt roligt när vi i LASS tränar. Ända tills vi står på pallen när det är tävling. Då är det på liv och död. Jag tycker det är väldigt jobbigt att förlora.

Anette Philipsson har ju en gång tidigare varit elitsimmerska, deltog i OS både i Los Angeles 1984 och Seoul 1988 och slutade på tolfte plats bägge gångerna. Bra gjort med tanke på den tuffa konkurrensen från alla (förmodligen dopade) öststatssimmerskor. Sedan fick utbildning (personalvetenskap på LiU), familj och jobb (sedan något decennium tillbaka på HU som forskningskoordinator) gå före.

Hur kändes det att börja om med elitsimning?

– För mig var det först bara mitt sätt att motionera. Men det blev tråkigt att simma utan att ha det mål som tävlandet ger. Fast det var ganska tufft mentalt att börja. Att stå på pallen kändes likadant som det gjorde när jag var aktiv på 80-talet – men förutsättningarna var andra. Jag blev tvungen att skaffa mig andra referensramar.

– Å andra sidan är träningen helt annorlunda nu. Förr handlade allt om mängd, vi elitsimmare tillbringade i princip all vår vakna tid i vattnet. Idag är det mer varierat. Vi tränar simteknik, använder paddlar och simfötter för att komma upp i ytan, värmer upp på land med bålrullningar och stångprogram. När jag var aktiv simmade man med armarna, nu simmar man med kroppen.

Och så är materialen nya och snabba – har du köpt ny badräkt nu?

– Nej, jag kör med den urgamla typen. Men sedan nyår får man inte heller använda vilka superbadräkter som helst.

Uppflyttad till åldersklass 45-49. Hur länge tänker du hålla på?

– Mina förebilder finns i stockholmsklubben Hellas, de har ett damlag som är 80+ och som knäcker rekord. Det är det som är så roligt med masterklasser, man kan hålla på hela livet. Äldsta deltagaren på SM var förresten Nils Ferm, ursprungligen från Norrköping, 94 år. Håller ni på med Stångåsimmet än, frågade han mig – det var en tävling som gick på 30-talet!

Men det finns fler mastersimmare från LiU som tar hem medaljer.

Lars Nielsen, professor och prefekt på ISY, till exempel, blev silvermedaljör på SM i 400 m medley, herrklassen 55-59 år. En självmordsdistans med alla fyra simsätten och start med fjäril.

Vad får dig att hålla på med detta?

– Det är intressant att försöka genomföra ett lopp så gott det går utifrån mina förutsättningar. Det är så pass tufft att jag måste planera loppet och disponera mina krafter. Det är helt enkelt roligt.

Och ett silver i klassen är väl inte det sämsta?

– Nej, det var också roligt. Ärligt talat bryr jag mig inte så mycket. Loppen blir som de blir. Men jag har varit tävlingssimmare en gång, så jag har väl lite att ta av. Även om det gått fyrtio år sedan.

– Jag trivs med simningen som motionsform, i Lass Master har vi våra fasta träningstider och det ökar sannolikheten för att träningen faktiskt ska bli av. Och träningen i grupp blir ett socialt avbrott, man umgås i andra konstellationer än bara de närmaste arbetskamraterna på LiU. Det tror jag är bra.

Text: Gunilla Pravitz
Bilder: Gunilla Pravitz samt privata

2010-05-4