Ständigt Blåsväder

I fyrtio år har de funnits med överallt och i alla sammanhang. Rättare sagt hörts. Hur bra de spelar är inte det viktiga för LiTHe Blås utan att ha roligt. Hela tiden.

– Det här är orkestern man bara kan gå med i, aldrig ur, säger Henrik Engström, tenorsaxofonist som blåst sedan 2006 (och som syns på den avslutande bilden i artikeln).

Om något utträde står det inte i stadgarna för Linköpings Tekniska Högskolas Blåscorps från 1973. Då, när teknologkåren på ett fullmäktige i god studentfacklig ordning beslöt att hålla sig med en orkester, räknade man med 20 blåsare. Som mest.
Idag kan man räkna till 636 namn i medlemsmatrikeln.

– Den aktiva orkestern kan inte vara fler än 50, exakt så många som får plats i en buss sedan vi tagit bort några stolar för att få plats med baren, säger Henrik Engström.

Gamlingarna slussas vidare till en egen sektion, LiTHE Grås men får vara med på allt de vill som söndagsrepetitionerna eller spela på sittningar, och det gör de gärna.
Härförleden firade LiTHe Blås sina 40 år med stor fest i Kårallen och jubileumskonsert med full orkester på scen. Sådär 500 firade, hälften av dem var just gamla blåsare och väldigt många fiskade också fram sina instrument. Vilket ös!

Vad är det som gör institutionen LiTHe Blås så livskraftig?
– Vi är så udda att ingen kan låta bli att stanna upp en stund. Vi är aktiva bland annat under nolle-p och folk ser hur kul Blåset har och det lockar dem att gå med själva.

LiTHe Blås har aldrig haft bekymmer med medlemstillströmningen. Till en viss del beror det väl också på att orkestern inte kräver någon provspelning, bara en kreativt skriven ansökan som anför något helt ovidkommande. Handskriven, helst, finfin teckning, gärna, varför inte en kaka fastklistrad på pappret …
Och den som inte har något instrument kan få en plats i baletten, BlåsYran.

– Ansökningarna sparar vi, allihop. Under årens lopp har det blivit många fulla pärmar, säger Henrik Engström som under några år varit ”skrivkunig” i föreningen.

LiTHe Blås är alltså orkesterföreningen som i sina stadgar inte skriver en rad om musikalisk kvalitet. Av tradition stämmer de inte ens instrumenten när de drar igång en spelning. Inte heller planerar de i förväg vad som ska spelas eller vilka gyckel som ska få passera. Några resväskor med junk, lämplig rekvisita, brukar inspirera till gycklet.
– Vi ska ha roligt och det ska synas att vi har roligt, det är allt. Det ska vara fart och fläkt, gyckel och intelligent humor.

Aha!? Intelligent?
– Ja … lite snusk, lite sex och så lite äckel, förtydligar Henrik Engström.

Den som sett Blåset använda en mugg öl som kollektivt tandborstglas (jodå, tandkrämslöddret spottas ut i glaset som får vandra vidare) eller med en trumpet blåsa upp en kondom till bristningsgränsen glömmer det inte i första taget.

Den eminenta baletten brukar också etsa sig fast i det publika minnet. Genomtänkt koreografi och för det mesta ordentligt samdansade, i övrigt gäller samma som för musiken. Inga auditioner, en del ambitioner och mycket skoj. 

När som helst, var som helst och hur som helst är mottot för LiTHe Blås. Ändå brukar det låta bra mellan varven och det har blivit åtskilliga inspelningar genom åren, från kasetter till dagens dvd. Detta jubileumsår släpptes lägligt den senaste skivan, LiTHe Blås stjälper ofta stor jazz.

Kanske beror det ändå på ett flitigt repeterande. Varje söndagskväll samlas de som vill i Musicum i C-huset på Campus Valla. Repertoaren finns ordentligt samlad i pärmar och den som inte kan läsa noter lyssnar sig till inspelad musik. En timme ansluter Blåsyran som repat för sig själva i närmaste korridor. Hyss och gyckel kommer man på under kvällarna på Herrgårn.
– Det är i LiTHe Blås man får sina bästa vänner. Vi umgås hela tiden och dert blir en fantastisk sammanhållning i orkestern. Det underlättar förstås också spelningen.

De senaste 30 åren har den aktiva orkestern i juni dragit ut på några veckors Europatour i buss (LiTHe Grås motar sin turnéabstinens med egna resor med egen buss).
– Det är oförglömliga resor. Vi har tre-fyra Reiseleiter som ordnat allt, vi övriga vet ingenting förrän precis när det gäller. Vi vet inte vart vi ska, vilken valuta som behövs, om vi behöver varma eller kalla kläder.

Ett upplägg som brukar leda till en hel del oväntade äventyr. Bussar som går sönder och spännande övernattningar för en 50-mannatrupp på en alptopp – eller i gymnastiksalar.
Vissa ompa-pompafestivaler har blivit regel att passera, till exempel Tübingen i Tyskland där orkestern i alla år fått bo på ett Verbindungen mot att de städar hela huset.
– Och vi är väldigt bra på att städa efter oss, säger Henrik Engström innan han drar hela historien om den tyska utbytesstudenten som blivit hangaround till LiTHe Blås och därefter flott lovat fixa boende i Tübingen.

– Precis innan vi ska komma sitter hon desperat på en kneipe; en svensk studentorkester på 50 man och de kommer inte ha någonstans att bo! En annan gäst erbjuder genast lösningen: de kan få bo på vår Verbindung!
Vilket är en tyskt boendeform där studenter bor gratis, ofta i fina hus eller gamla slott för att senare, när de ha jobb, betala till nästa generation boende.

En och annan tävling har de vunnit genom sin oefterhärmliga spelglädje.
– På holländska festivalen De Bemmelse Dweildag, där ett tusental musiker varje tävlar i skurtrasemusik, fick LiTHe Blås en gång först tröstpriset för bästa show. En helstekt gris, berättar Henrik Engström och knappar fram tourdagboken på sin iphone.

LiTHE Blås har – vad annars – en omfattande dokumentation på sin webbplats så reiseleiter för touren 2003 får komma till tals direkt:
– Vi förstod ändå inte vad konferenciern sade, ända tills de skrek LiTHe Blås för full hals, ety vi hade visst vunnit hela tävlingen utan att ens veta om att vi var med. Självklart sprang vi tillbaka, spelade en sista trudelutt och tog med oss förstapriset som var en ställning med massa plastfåglar, snyggt! På kvällen åt vi kulting med de andra långväga gästerna, bl a Glasblåsarna från Uppsala. Vi gjorde även en spontanspelning för campinggästerna i mörkret innan vi somnade för andra natten i tälten.

Det är sådana skrönor som får en orkester att vilja stå i blåsväder några decennier till.

Text: Gunilla Pravitz
Foto: LiTHe Blås, Göran Billeson, David Einar, Gunilla Pravitz

2013-05-21