Inte längre övermarskalk

Hans Lundgren, universitetets director musices, har lämnat uppdraget som övermarskalk. I 21 år har han lett promotionsceremonin och fått hundratals nykläckta doktorer, hedersdoktorer och professorer att sätta sig på rätt stol.

Sådant kräver sin man och en bra organisation. Men nu har Hans Lundgren blivit äldre, påstår han, orkar inte som förr och behöver rensa lite i sina åtaganden. Så fyller han snart också 60 år, något som Hans institution IKK och Lihkören uppmärksammar genom ett Bach-symposium den 28 september i Key-huset.

Titeln övermarskalk har han försökt bli av med en gång tidigare, under Bertil Anderssons tid som rektor. ”Nu lägger Hans hatten på hyllan” löd en rubrik i universitetets personaltidning LiteNytt men så blev det inte alls. Det gick inte att hitta någon ersättare. Den här gången har det gått bättre och Juha Takkinen, forskarassistent på IDA, tar över. Formellt blev han övermarskalk redan i somras. Och Hans Lundgren är nöjd. Det räcker med att leda Lihkören, Östgöta Kammarkör och administrera annan musikverksamhet som föreståndare för Musicum.

— Jag har skurit ned på mina uppdrag för att i alla fall komma ned till 100 procents arbetstid ... Jag har också avsagt mig engagemang utanför LiU och avgår som ordförande i Föreningen Sveriges Körledare och som vice ordförande i Körsam. Jag vill få tid att skriva musik och läsa, säger han.

Till årets Linnéjubileum och den akademiska festkonserten till Linnés ära i De Geer-hallen i Norrköping den 16 november står Hans Lundgren för två av programpunkterna, inledande Två sånger om Linné och därefter Till Linnea. Och det är också Hans Lundgren som komponerat festfanfarerna vid promotionen, en för varje fakultet.

Första promotionen organiserade Hans 1986, då universitetet ännu höll sina promotionshögtider i Domkyrkan. Året efter invigdes Konsert&Kongress med sin stora konsertsal och rektor Sven Erlander bestämde sig för att flytta högtiden dit. Inte utan protester – men som plåster på såret hölls i alla fall en akademisk festkonsert i Domkyrkan.

Konsertsalen krävde en helt ny scenografi och Hans Lundgren satte igång med idéarbetet.
— Promotionen är egentligen fakulteternas angelägenhet och det ville vi skulle märkas. Så ville vi utnyttja rummets möjligheter, berättar Hans.

Varje fakultet fick sin egen symbol. Cirkeln (för solen, livet, ägget, en sinnebild för totalitet) och färgen rött fick stå för HU. Linjen fick stå för tankens rörelse och filosofisk fakultet som fick färgen grönt. Kvadraten och färgen blått fick stå för teknisk fakultet. Som hieroglyf har fyrkanten betydelsen förverkligande och materialisering.

Symboliken kom att gå igen i scenografin; i Mats Nåbos installation över scenen, i tre nya processionsstavar, i Hans Lundgrens tre nyskrivna festfanfarer. Parnassen formgavs av Anders Narbrink och Mats Nåbo. Rummet kunde utnyttjas genom processionerna och genom att rektor höll sitt tal uppifrån den runda ”bingen” vid sidan av scen och parkett.

— Och Sven Hartman och Hedda Gunneng hjälpte oss med det textliga ceremonielet och rensade i latinet, säger Hans.

När sedan universitetet 2004 också började hålla promotioner i De Geer-hallen i Norrköping fick det bli en del anpassningar till det rummet, som bland annat saknar de bägge gångarna genom parketten som finns i Konsertsalen.

Lundgren, modell yngre, klar för festen

De första åren fick Hans Lundgren göra i princip allt arbete kring promotionen själv. Dagar av högtryck och stressigt in i det sista.

— Kvällen innan satt jag med bordsplaceringarna och jag kan än känna hur det kändes när jag klockan fyra på morgonen gick till Ågatan och lade originalen i tryckeriets brevlåda, berättar Hans.

Nu är de fler om jobbet och med tiden fick Eva Dahlman på rektorskansliet titeln ceremonimästare. Under åren måste det hänt ett och annat bakom kulisserna som fått en övermarskalk att dra efter andan?

— Förvånansvärt lite, säger Hans, mest detaljer. Promovendi som kommit i bruna eccoskor till fracken, promotorer som tappat bort sig i texten eller som kommit med slafsiga kollegieblock som fusklapp.

Bland det mer minnesvärda hör ett genrep med högtidliga japanska hedersdoktorer som infann sig i frack redan på förmiddagen, alla stod disciplinerat och väntade på en av de tre promotorerna som bra försenad kom flängande – i shorts.

Ett annat tillfälle hade nog platsat i dolda kameran. Hans Lundgren brukar noga kontrollera antalet stolar på scenen. Men vid en promotion blir sista promovendi utan och blir förvirrat stående. Hans fattar sig och hämtar en stol till. Efteråt visar sig att en av doktorerna i nervositeten satt sig på två stolar utan att märka det. En annan bra historia bidrar f d övermarskalk Lundgren själv med:

— Vid en promotion - förresten den då drottningen blev hedersdoktor på HU – rusade jag som vanligt hem för att byta. Tog på mig frackbyxorna och för att upptäcka att de inte gick att knäppa.

Panik! Det glipade minst tre decimeter där vid magen. Så mindes han att byxorna varit utlånade, fru Lundgren grep in, skärskådade alla sömmar och sprättade upp en insyning bak.

Drottningen gick i alla fall rätt

Promotionen 1994 bjöd också på en kunglig rysare. När Hans visat drottning Silvia till hennes plats i täten på HU:s procession vänder han sig om för att visa kung Carl Gustaf till hans plats, allra först i det akademiska högtidståget. Men det har redan satt igång och hunnit ett stycke in i konsertsalen.

— Då gällde det att tänka snabbt. Jag tog kungen i armen, vi sprang genom Spegelsalen och jag hann precis öppna dörren när processionen kom. Kungen kunde smita in på plats utan att någon märkte det.

En sådan språngmarsch kan få både kung och övermarskalk fulla i skratt. De enda som inte skrattade, säger Hans, var väl Säpo:

— De måste ha blivit förbryllade när jag satte av med kungen. De drog i alla fall inte pistol...