Ansvaret att engagera sig

När Johan Hedbrant, forskningsingenjör på IEI, insåg att något inte stämde i den rådande kostdebatten kunde han inte låta bli att engagera sig – senast genom en debattartikel i Läkartidningen.

Vad får en forskningsingenjör på IEI att engagera sig i kostfrågor för diabetiker? Insikten att vetenskapssamhället ogärna granskar sina sanningar, kanske.

– Men i grunden handlar det om lärandet, om lusten att bolla sin kunskap mot andras, säger Johan Hedbrant, som gett sig in i debatten om vad som egentligen ligger bakom nationella och internationella kostråd för diabetiker.

– Man kan ju tro att de är vetenskapligt underbyggda, men så är det faktiskt inte. Däremot kan man se att vetenskapliga experter som står bakom råden ofta har kopplingar till livsmedelsindustrin, säger Johan Hedbrant.

Rågången mot industriella särintressen är minst sagt otydlig, menar han. I den senaste debattartikeln i Läkartidningen ger Johan Hedbrant och övriga nio undertecknare några exempel:

– ILSI, International Life Sciences Institute, är en lobbyorganisation där ett 50-tal internationella livsmedelsföretag ingår. Deras expertgrupp för diabeteskostråd kommunicerar sina resultat bland annat till EU, WHO och patientorganisationer. Expertgruppens arbete med att välja ut artiklar till kostråden har alltså arvoderats av bland annat Coca-cola, Kellogg och Südzucker. Och det är artiklar som till exempel friskriver socker som riskfaktorer för typ 2-diabetes.

– Huvudförfattaren bakom kostråden från European Association för the Study of Diabetes, fick sin diabetesforskning bekostad av sockerindustrin redan på 1970-talet. Han är fortfarande expertrådgivare åt New Zealand Sugar Company, fortsätter han. Och de svenska kostexperterna går inte heller fria från jäv, hävdar Johan Hedbrant – något som de själva tillbakavisar.

– Det intressanta är den vetenskapliga oviljan att alls diskutera kostråden och de svaga vetenskapliga stöden för dem. Trots att det de senaste åren kommit allt fler studier som visar att diabetiker kan bli hjälpta av en alternativ kost, säger han.

– För mig är det obegripligt och strider mot all vetenskaplig etik.

Det är råden om en fettsnål kolhydratrik kost som Johan Hedbrant och allt fler läkare, akademiker och dietister kommit att ifrågasätta för att istället förespråka en mer fettrik lågkolhydratkost. De studier kostexperter tidigare hänvisat till är främst gjorda på friska människor.

– Det finns gott om studier på diabetiker som stöder lågkolhydratdieter. Framför allt förbättras blodfetterna och blodsockret normaliseras. Och fettet gör att man känner sig mättare och äter mindre, det leder till att man lättare minskar i vikt.

Forskningsfinansiärer: Kelloggs, Cocacola och Züdzucker

Men motkrafterna är märkligt starka. När Socialstyrelsen i år godkände lågkolhydratkost som behandling för diabetiker reagerade fyra professorer tillsammans med Dietisternas riksförbund med att kräva en omprövning av beslutet.

Ämnet har alltid varit kontroversiellt. Efter Johan Hedbrants föreläsning under Humanistdygnet 2004 hörde en professor vid Livsmedelsverket av sig och ville ha det vetenskapliga underlaget.

– Eftersom föreläsningen bestod av en djupdykning i vetenskapen var detta mycket lätt ordnat: professorn Åke Bruce fick en kopia på föredraget med full referenslista med vändande post.

Han hördes därefter aldrig mera av. Och när Johan Hedbrant 2006 skrev en debattartikel för Läkartidningen om kolhydrater och fetma blev den refuserad utan att han fick tillbaka granskarens kommentarer, som god vetenskaplig praxis påbjuder.

– Jag fick aldrig någon förklaring kring detta, säger han.

Är det verkligen fett människor blir feta av, frågade han då. Hur kommer det sig i så fall att starten på den svenska "fetmaepidemin" sammanfaller med nyckelhålsmärkningen som fått människor äta mer kolhydratrikt?

Johan Hedbrant lanserade begreppet "fetmaparadoxen" och lade upp en egen hemsida på Internet med sina resultat och funderingar. Den refuserade artikeln kom att publiceras i en alternativ tidning, 2000-Talets Vetenskap. Han möttes av positiva reaktioner från diabetiker men varken forskarsamhället eller diabetesläkarna tycktes ha lust att ge sig in i debatten.

Kanske för att Johan Hedbrant i första hand beskrev sig själv som "intresserad lekman"? Kan kritik från en sådan vara vetenskapligt underbyggd? Jo, det kan den nog, och "meriterad lekman" vore nog en mer rättvisande titel på en person som är skolad i systemanalys och har avlagt en licexamen på HU, en till på LiTH och därtill doktorerat på Tema Vatten.

Licavhandlingen i medicinsk vetenskap i slutet av 80-talet utgjordes en matematisk modell av insulinbehandling av diabetes, en modell som snabbt visar effekten av kosttyp, motion och insulinsprutor. Den gav honom kontakter med läkemedelsindustrin i USA.

– Det var då jag började förstå att insulin inte är särskilt effektiv behandling av diabetes 2, forskarna sade en sak vid de formella mötena och kom med antydningar om annat mellan skål och vägg. Men vilken industri är intresserad av forskning som leder till att människor kan minska eller rent av sluta medicinera?

Det är vetenskapssamhällets uppgift att våga diskutera och ifrågasätta även etablerade tunga namn.

– För mig tycks det som om det finns två sorters forskning. Evidensbaserad eller eminensbaserad, säger han lite ironiskt.

I ett motinlägg till Läkartidningens debatt avfärdas de nya tankegångarna alltjämt med en slags axelryckning, ett konstaterande att det finns olika läger.

– Men vid ett dödläge måste finnas sätt att gå vidare, replikerar Johan Hedbrant.

Vilket ansvar har enskilda forskare att ta upp debatter om de börjar misstänka att forskningsresultat inte stämmer?

– Har poletten en gång trillat ned, kan den liksom inte trilla upp igen. Men för att aktivt försöka driva en debatt krävs att man är lite nördig med, har tålamod nog att gå till originalartiklar, kolla upp studier och inte minst de egna argumenten, säger Johan Hedbrant.

Och idag glädjer han sig åt att få del av åtskilliga solskenshistorier om diabetiker som fått "ett annat liv" sedan de bytt diet.

Text och bild: Gunilla Pravitz

Fotnot: Det granskande programmet Kalla Fakta, TV, behandlar kostrekommendationer och forskningsfinansiärer den 16 november 2008.

Till debattartikeln i Läkartidningen

Johan Hedbrants hemsida från 2006