Den stora förnekelsen

Vi saknar en balansräkning för vår planet. I boken ”Den stora förnekelsen” visar Anders Wijkman och Johan Rockström med grundlig vetenskaplig underbyggnad varför en sådan behövs. Syftet med boken är, skriver de, att kritiskt granska människans förhållningssätt till naturen i sin helhet.

Som författare kompletterar Anders Wijkman och Johan Rockström varandra. Den förre med stor erfarenhet av politik, det civila samhället och internationella organisationer, den senare som forskare, chef för SEI, Stockholm Environment Institute, och SRC, Stockholm Resilience Centre. Tillsammans blir de en stark röst i klimat- och miljödebatten.

”Den stora förnekelsen” är inte bara en klimatbok. Ambitionen är större än så. Den handlar om gränserna för själva vår existens. Vi människor kan inte i längden fortsätta att förneka ett antal naturlagar. Ständig tillväxt är omöjlig i omsättningen av energi och råvaror på en liten planet. Att många ekonomer omhuldar idén gör den inte mera riktig.

Politikerna stoppar huvudet i sanden. Det är en gåta, skriver Wijkman, att vi inte lyssnar mer på varningarna från alla naturvetare, bland dem många nobelpristagare. Istället låter vi konventionella ekonomer dominera beslutsfattandet.

På område efter område visar de två författarna hur kortsiktiga beslut och en politik som sätter materiell tillväxt före allt annat utarmar och hotar utradera knappa resursbaser. Jordbruket är ett exempel. Att föda jordens växande befolkning i ett varmare klimat är troligen den svåraste utmaning vi står inför, skriver de. 1970-talets gröna revolution i Asien lyckades på kort sikt men har i ett längre perspektiv lämnat efter sig sjunkande grundvattennivåer, utarmade jordar och stort läckage av kemikalier. En ny grön revolution måste vara miljömässigt hållbar.

Jordbruket styrs främst av tillgången på vatten. Ett varmare klimat är ett direkt hot mot vattenförsörjningen i stora delar av världen. Redan idag överutnyttjas våra färskvattenresurser. Jordbruket hotas också av brist på näringsämnena fosfor och kväve. Fosfor är en ändlig resurs, som vi idag hanterar slösaktigt och ineffektivt. Kväve borde ingå i ett naturligt kretslopp, om avföring från djur och människor återfördes till jorden istället för att orsaka problem med övergödning i haven.

Energiförsörjningen är ett annat kritiskt område. Rockström och Wijkman beskriver vältaligt den korta nådatid i mänsklighetens historia som den billiga oljan har gett oss. Råoljan har skämt bort oss. Den är i själva verket hemligheten bakom vår höga levnadsstandard. Men nu är den tiden förbi. ”Peak oil” är en av de kritiska framtidsfrågor som i den svenska politiska debatten blivit en icke-fråga. Det är den punkt då den totala produktionen av råolja börjar minska, och den är enligt många tunga bedömare inte långt borta. Världens lättillgängliga oljeresurser sinar, olja kostar allt mer energi att utvinna, och vårt oljeberoende är ännu mycket stort, inom jordbruket men också för transporterna.

På lång sikt kan energifrågan lösas, skriver de. Solenergi, vind, vatten och vågor räcker mer än väl för mänsklighetens behov. Men på kort sikt ser det mera dystert ut. Omställningen tar tid, minst 20 år, och vi har kommit igång för sent. Risken för en energikris är uppenbar när oljepriserna rusar i höjden. Hur kan vi vara så illa förberedda? undrar Wijkman och Rockström. Argumenten för en omställning är bedövande starka, ändå går det trögt. Det är obegripligt, fortsätter de, att vår beredskap för ”peak oil” är så svag. Det måste vara något fel med ett ekonomiskt system som inte ger oss varningar långt tidigare.

Det är bråttom att ersätta oljan av flera skäl. Klimatfrågan är ett. Om vi ska lyckas hejda den globala uppvärmningen krävs att vi ersätter de fossila bränslena med förnybara. Den bedövande mängd forskning som finns på klimatområdet, och som redovisas i boken, är entydig: Halterna av växthusgaser i atmosfären fortsätter öka, och de ökar allt snabbare. De måste bromsas och det snabbt. Sverige skulle exempelvis behöva vara nere på näst intill nollutsläpp av koldioxid redan år 2020 om vårt bidrag till tvågradersmålet ska klaras när hänsyn tas till u-ländernas behov.

I kapitlet ”Med tvivlet som vapen” granskas klimatskeptikerna, deras taktik, ursprung, finansiering och argument. Taktiken att skapa osäkerhet och framställa forskarna som oeniga och osäkra har ju hittills varit mycket framgångsrik i att bromsa energi- och klimatlagstiftning i USA.

Klimatförnekarna betraktar forskningen som ett korthus, skriver Rockström och Wijkman. Om ett kort dras undan faller hela bygget. Men den bilden är falsk. Ett enstaka faktafel förstör inte helheten i en så komplicerad materia som klimatforskningen. Forskningen bör snarare liknas vid ett pussel, där alla bitar ännu inte är på plats men där hela bilden kan anas.

Överutnyttjade ekosystem och befolkningsfrågan är andra kritiska framtidsfrågor som tas upp i boken, liksom en diskussion om hur vi ska skapa rättvisa. De fattiga ländernas behov måste få gå före, och i en värld med allt knappare resurser handlar det kanske till sist om regelrätt ransonering, exempelvis ett fastställt utsläppstak per capita.

Dagens ekonomiska system bygger på Adam Smiths teorier från 1750-talet, konstaterar Rockström och Wijkman. Smiths utsiktspunkt var hästryggen, hans teorier anpassade till den lokala ekonomin. Idag är läget ett helt annat. Men ekonomerna verkar inte ha uppfattat det. De tror fortfarande att en kombination av tillväxt, innovationer och ny teknik är lösningen. De betraktar också olika typer av resurser som helt utbytbara. Men färskvatten, jordbruksmark, biologisk mångfald och ett stabilt klimat kan inte ersättas med aldrig så mycket pengar.

Behovet av nytänkande är stort inom nationalekonomin, och ansatserna ännu få och trevande. ”Ekonomins regelverk måste förändras i grunden om mänskligheten ska ha en chans”, hävdar författarna och föreslår själva en rad alternativ, exempelvis att sälja tjänster istället för varor. Xerox, bland flera andra, är redan där, de hyr ut kopieringsapparater istället för att sälja dem.

Boken avslutas med lite ljus i tunneln. Omställningen till förnybar energi har trots allt börjat ta fart, förra året investerades för första gången mer i förnybar el än i konventionell elproduktion. Forskningsprojekt pågår för ett mera hållbart jordbruk, och en satsning på solspisar i Indien kan kanske visa på en ny och bättre modell för bistånd. Det lilla bergslandet Bhutan har skapat ett Happiness Index som ersätter det traditionella och missbrukade BNP-måttet. Några ljuspunkter i en mörk bild.

ANIKA AGEBJÖRN

14-04-2011