De vill granska biståndet kritiskt

Biståndet behöver debatteras. Men då krävs kritiskt granskande och oberoende utvärderingar, något som vi inte har tillgång till idag. Kunskap saknas, och det leder till en onyanserad diskussion, säger två forskare vid LiU.

De är båda forskare och biståndsexperter. Bo Sjö är nationalekonom, verksam vid IEI, Hans Holmén är geograf och utvecklingsforskare vid Tema Vatten i natur och samhälle. Båda har arbetat mycket med utvecklings- och biståndsfrågor. Och båda är kritiska.

Bo Sjö arbetade i många år med att utbilda ekonomer i Kenya. För fyra år sedan rekryterades han till SADEV, det då nystartade utvärderingsinstitutet för svenskt bistånd. SADEV:s uppdrag var att göra oberoende utvärderingar av biståndets effekter.

Bo Sjös första och ganska skakande upptäckt där var att det inte finns någon samlad statistik över hur svenskt bistånd används i syfte att uppnå utvecklingsmål.

- Varje enskild biståndsinsats kodas, men dessa data aggregeras inte. Vi kan alltså inte se, på en övergripande nivå, till vilken typ av insatser biståndet går. Och de länder vi samarbetar med kan inte se vad det svenska biståndet används till i deras land.

En av Bo Sjös insatser på SADEV blev därför att utvärdera svensk biståndsstatistik. Den måste förbättras väsentligt, anser han, om en meningsfull diskussion ska kunna föras. Tillsammans med en kollega skrev han en kritisk men konstruktiv rapport. Men bara en mindre och obetydlig del av den har publicerats. Varför den inte publicerats har han inte fått en godtagbar förklaring till. Han ifrågasätter SADEV:s ställning som ett oberoende institut.

- SADEV lyder under UD som själv är en aktör inom biståndet. Och SADEV:s granskningsråd består av personer som själva är beroende av bistånd. De duckar för de svåra frågorna.

För svåra frågor är det. Ingen har ännu lyckats svara på hur man åstadkommer utveckling. Hans Holmén har i många år följt utvecklingen inom det afrikanska jordbruket och han blir mer och mer skeptisk till bistånd. Han har själv skrivit en kritisk bok om enskilda organisationers biståndsinsatser i Afrika, ”Snakes in Paradise”, som kom ut förra året.

- Ju mer jag ser av biståndsinsatser, desto mindre tror jag på det, säger han. Det vore mycket bättre att vi, de rika länderna, tog bort de faktiska hindren för utveckling för de fattiga länderna, som vi själva är orsak till - att vi avskriver deras skulder och river upp de handelsavtal som begränsar deras handlingsfrihet. Och sedan låter dem ta hand om sin egen utveckling.

Han vill ändå inte gå så långt att han föreslår att biståndet ska skrotas. Men det behövs mycket bättre kunskap och styrning för att det ska fungera, säger han.

- Man kan ju fråga sig varför vi så envetet håller fast vid en verksamhet vars effekter vi vet så lite om. Som det är idag finns inget lärande inom biståndet.

Bo Sjö instämmer.
- Som det är idag stannar vi vid uppföljningar, det vill säga vi försöker kontrollera att pengarna gick dit de skulle. Att vi gjorde det vi sa att vi skulle göra.

- Men om våra insatser har de effekter som vi avsåg, det tar vi inte reda på. Vi ser att vi gör saker rätt, men inte om vi gör rätt saker.

Därför kan enskilda fall av korruption och bristande redovisning uppdagas, så som skett på senare år. Men om biståndet som helhet, eller delar av det, gör nytta, det vet vi inte.

- Det enda som utvärderas idag, det är policies, säger Bo Sjö, alltså vad vi pratar om inom biståndet. Men det är ju det faktiska biståndet som behöver utvärderas, inte hur vi pratar om det. Jag anser att de 20 miljoner kronor som SADEV:s verksamhet kostar är bortkastade pengar. SADEV, som det fungerar idag, borde läggas ner.

De båda forskarna har gott om idéer, och även internationella exempel, på hur biståndet radikalt skulle kunna förbättras. Nyckeln finns hos mottagarna. Biståndet måste styras utifrån respekt för mottagarna, deras prioriteringar och önskemål, vilket är raka motsatsen till hur det fungerar idag, säger de.

- Utvärderingar exempelvis, säger Bo Sjö, borde göras i samarbete med forskare i de länder där biståndet ska utvärderas. Då byggs ett lärande in i processen. De blir gradvis mer oberoende av oss och lär sig att själva utvärdera. Och det bistånd som inte fungerar bör avslutas, det som fungerar belönas.

Båda är överens om att rent humanitärt och katastrofbistånd behövs – men det ska inte blandas ihop med utvecklingsinsatser. Stöd till utbildning och infrastruktur, och lån för att få igång industrin, kan också fungera. Men de mera ogripbara insatserna inom områden som demokratiutveckling, jämställdhet och mänskliga rättigheter sätter de stora frågetecken för. Sådant leder oss allt för lätt in i patriarkala mönster där vi försöker trycka på andra folk i andra kulturer vårt sätt att se på saker och våra lösningar.

- De måste hitta sina egna lösningar, säger Hans Holmén. Det får värka fram, och det får ta tid. Men det kan inte göras utifrån.

Bättre basfakta och bättre underlag för en seriös diskussion som också leder till bättre beslut. Det är vad de båda avslutningsvis önskar sig.

Fotnot: Torsdag 17 februari besöker biståndsminister Gunilla Carlsson Linköpings universitet, se kalendariet.

En längre artikel om Hans Holméns bok ”Snakes in Paradise” finns här.

Text och bild: Anika Agebjörn

2011-02-16