Anne-Marie Elmqvist

I mer än ett halvsekel har hon arbetat och debatterat för ett mera jämställt Sverige. Och ännu har hon inte sagt sista ordet.

Den 16 juni la Anne-Marie Elmqvist fram sin C-uppsats i genusvetenskap. Den handlar om den bitvis häftiga debatt som föregick byggandet av Stockholms, och Sveriges, första kollektivhus 1935.

1930-talet var inte bara en tid av arbetslöshet och misär utan också av framtidstro och radikala visioner, berättar hon. Impulserna till att bygga kollektivhus, med gemensam barntillsyn, restaurang och tvättservice, kom från flera håll.

- Medelklasskvinnor började utbilda sig och ville kunna kombinera yrkesarbete med rollerna som mor och husmor. Det hade ju arbetarkvinnor gjort länge, men nu problematiserades detta för första gången i den offentliga debatten.

Kvinnorörelsen var stark, många intellektuella besökte Sovjetunionen och tog med sig idéer hem om kvinnans frigörelse och kollektiva lösningar.

Stockholmsutställningen 1930 medförde ett genombrott för funktionalismen och en ny syn på byggande och bostäder. 1932 fick Sverige en socialdemokratisk regering med socialisten och visionären Ernst Wigforss som finansminister.

Samma år presenterade Alva Myrdal och arkitekten Sven Markelius sina tankar på ett kollektivhus i Stockholm. Det var, menade de, lösningen på yrkeskvinnornas dilemma, att klara både familjen och yrkeslivet.

Debatten blev häftig. Motståndare varnade för familjens upplösning och ansåg de kvinnor som ville bo i kollektivhus som lata och nöjeslystna. En sund kvinna ägande sig åt man, barn och hem.

I sin uppsats har Anne-Marie Elmqvist skildrat den här debatten. Hon minns den också själv.

1935 byggdes så ett kollektivhus i Stockholm, betydligt mindre än de ursprungliga planerna, och det kollektiva tonades också ner ganska snabbt.
Anne-Marie själv tog en socionomexamen 1945 vid Socialpolitiska institutet.

Hennes första jobb, som barnavårdsman, satte henne på ett livslångt spår: hennes uppgift var att fastställa faderskap och ta tillvara ogifta mödrars intressen. Och kvinnors intressen har hon förblivit trogen.
På 1960-talet arbetade hon inom AMS.

- Då ville hemmafruarna komma ut på arbetsmarknaden, och jag minns att jag föreläste mycket på temat: Vill, får och kan mamma jobba, berättar hon.

Från AMS gick hon vidare till länsarbetsnämnden. Nu är vi framme i början på 1980-talet och Anne-Marie fick i uppdrag att stimulera kvinnor till att vilja utbilda sig och arbeta med tekniska yrken. Hon jobbade bl.a. med en grupp kvinnor som siktade på att utbilda sig till gymnasieingenjörer.

När hon gick i pension 1986 började hon läsa kvinnokunskap, som det hette då. Hennes A-uppsats handlade om kvinnors påtvingade deltidsarbete. Hon läste på halvfart och 1995 hade hon hunnit fram till C-nivån (”jag läste lite konsthistoria emellan också”). Och ämnet hade bytt namn till genusvetenskap.

Hon hade hunnit läsa in kurserna och skulle börja med sin uppsats när hennes man, Mats, drabbades av stroke. Och livet förändrades totalt. Anne-Marie blev, och är fortfarande, anhörigvårdare till sin man, och ett tag såg det ut som att uppsatsen skulle förbli oskriven.

- Men jag har ändå kunnat jobba lite då och då med den, och det har varit mitt nöje under de här åren, säger hon.

I år fyller hon 86 och nu är uppsatsen färdig. Det var snärjigt på slutet, men hon har gått i mål.

Hur orkar hon?
- Det jobbiga när man är gammal är inte att anstränga sig, säger hon, det är tristessen som är jobbig. Den blir man verkligen trött av.

Vad ska hon göra nu då?
- Slänga papper! Annars vet jag verkligen inte. Men det är klart, det vore spännande att titta mer på klasskillnaderna under den där tiden…


Anika Agebjörn