Första "växelflickan" stannade i fyrtio år

Fyra år blir lagom, tänkte Ingrid Adolfsson när hon 1970 blev den första ”växelflickan” på Valla. Men det blev fyrtio år!

– Än har jag inte hunnit sakna jobbet, säger Ingrid Adolfsson som nu går i pension i september.

Fyrtio år på LiU och fyrtio år av teknikutveckling.
Fyra år blir väl lagom, tänkte Ingrid Adolfsson då, 1970, när hon tog anställningen på det som då ännu var en högskola. Hon hade nämligen bytt arbete sådär vart fjärde år sedan hon började jobba som 16-åring efter utbildningen till telefonist.

- Vi var två utbildade telefonister som började samtidigt, i september 1970. Jag och Maud Johansson. Maud satt i växeln på Sveagatan, den betjänade filosofiska fakulteten som också fanns på Platensgatan, berättar Ingrid Adolfsson.

Själv fick hon sin arbetsplats i A-huset på Campus Valla, insprängd bland forskare och lärare på Institutionen för fysik och mätteknik.

- Jag svarade väl kort och gott ”Högskolan” när folk ringde. Och framför mig på bordet hade jag några A4-ark med anknytningar. Det räckte, minns Ingrid Adolfsson.

Det var då det. Manuella ”proppar” att plugga in för varje anknytning. Och växeltelefonisten kunde inte gå hem förrän alla uppkopplade pratat färdigt.

Genom åren har det blivit många roliga och udda samtal. Ingrid Adolfsson och hennes kollegor får ta hand om allt möjligt. Ensamma människor som bara ringer för att få prata en stund med någon, vem som helst. Besökare som ringer växeln och både undrar var de är och vart de ska.

Barn till anställda som inte får tag på mamma och pappa och som undrar hur man lagar plättar. Eller, ganska vanligt, vill meddela att de är hos en kompis och leker och vill veta att det går bra. Då får telefonisterna rycka in.

- En del barn hann vi bli riktigt bekanta med, säger Ingrid Adolfsson.

Några särskilda? Hon funderar ett slag.

- Förre rektorn, Anders Flodström, fanns här som ung på 70-talet. Hans son lärde vi känna rätt bra!

- Men när det gäller meddelanden om sjuka barn ger vi oss aldrig förrän vi är säkra på att föräldrarna på något sätt kan nås av beskedet.

Det är svårt att få anställda att alltid meddela när de är borta och var de kan nås. Det har varit ett återkommande problem för växeltelefonisterna och är det än idag. Vissa är notoriskt slarviga, men Ingrid Adolfsson är inte särskilt benägen att avslöja några namn i det fallet. Administratörerna brukar sköta sig, säger hon avvärjande.

Särskilt kul på jobbet har det varit de dagar det bara flyter på och fungerar, det vill säga de som ringer till universitetet snabbt kommer fram till personer de söker. Lite mindre kul har det varit att få försvara anställda som inte går att nå.

- Det händer ofta att man kommer med någon förklaring: kanske bara ett sammanträde? Och får kommentaren: men jag har sökt i ett år?

Ingrid Adolfsson har alltid gillat det speciella detektivjobb som telefonister ofta får utföra.

- När någon ringer och vill ha tag på Pelle Någonting, han med mörkt hår, som jobbar med … ja … vet du …? Eller andra som inte riktigt har klart för sig vem de söker eller vad de vill.

Det är då hon fått använda sin erfarenhet, sitt arkivminne och sin fantasi, fått lotsa sig fram med frågor.

- Det är väldigt roligt att kunna lösa det hela och koppla dem rätt.

Tålamod, bra minne, humor och gott sittfläsk – det är nödvändiga egenskaper för en telefonist.

– Man måste kunna klara av att sitta still. På de flesta andra jobb rör man sig och går lite fram och tillbaka under en arbetsdag. Vi är bundna till vår plats på ett helt annat sätt.

Den första lilla växeln blev ganska snart otillräcklig. Redan efter ett år blev de två utbildade telefonister i växeln på Valla, Maud Johansson fick flytta dit. Och A4-pappren byttes mot karuseller, där de anställda skrevs in på lösa remsor som satt i bokstavsordning och fick flyttas manuellt när det kom nya anställda.

- Att ständigt sträcka ut armen och snurra på karusellen var tyngre än man kan tro. Vi fick ofta ont i armarna, berättar Ingrid Adolfsson.

"Flickorna i växeln" är rubriken på ett reportage i LiU-nytt årgång 1974. Då är växeln i Valla dimensionerad för 2000 anknytningar och utbyggd med ytterligare 600 och läsåret 74/75 ringdes det för 392 800 kronor.

1:e telefonisten hette just Ingrid Adolfsson. I övrigt sitter Maud Johansson, Wera Kjellberg och Marianne Kennås runt växelbordet, de sistnämnda på halvtid. Telefonlurarna, bakelit förstås, hänger i sina snoddar. Och på Sveagatan jobbade Maj-Lis Johansson.

”Jag vill gärna tala om att våra växeltelefonister sköter sig på ett föredömligt sätt – ger fin service och har ett trevligt sätt”, säger driftsansvarige Gunnar Wenngren som tituleras intendentursekreterare till dåvarande LiU-nytt redaktören Agneta Fredriksson.

Tiden har vingar.

- 1975 fick vi en telexutrustning. Det var flott. Och den 22 maj 1989 datoriserades växeln, fortsätter hon och visar bilder i en fotopärm från arbetstiden. Den ligger numera i växeln för den som är intresserad.

Det var högtidlig bandklippning med universitetsdirektören Ingrid Cassel, med på bilden är också rektor Sven Erlander, Stefan Bergström, Bosse Magnusson och Nisse Hultgren.

- Teknikutvecklingen har verkligen underlättat för oss. Det har blivit lättare att söka och få en överblick. Och studenterna hittar för det mesta information direkt på webben. Förr fick de ringa, och särskilt i augusti kunde vi ha tjugo samtal på kö. Det kunde bli stressigt.

Det verkar som om det skulle finnas en särskild "ketchupeffekt" för telefonväxlar. Antingen ringer ingen – eller alla. Och det märks när svenska folket har kafferast. Då är telefonerna tysta!

- 1990 fick vi ännu finare växel. Och 2005 fick växeln faktiskt flytta in i helt nya lokaler i A-huset, äntligen fick vi en receptionsdisk så vi kunde ta emot besökare också, berättar Ingris Adolfsson.

Där blev ”växelflickorna” dock inte så långvariga. Den nya storinstitutionen IEI (Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling) behövde utrymme, växeln fick flytta tillbaka till sina gamla inklämda lokaler i A-huset med löfte om nya lokaler inom kort.

Först 2009 blev det dags för ny bandklippning. Denna gång av rektor Millnert som fick inviga den nuvarande växeln och receptionen i D-huset, med ingång på sidan mot Zenit-huset.

Fyrtio år i växeln – hur kom det sig att det blev så många år?

- Vi har varit många som blivit långlivade i växeln. Vi blev ett litet, sammansvetsat gäng som haft väldigt roligt. Utan jättebra arbetskamrater hade jag aldrig stannat så länge, säger Ingrid Adolfsson.

Men nu ser hon fram emot sin fria tid. Husvagnen står utanför huset, cykeln står lutad mot väggen och hon kommer att ha tid för sitt engagemang i Baptistkyrkan.

Och tid att baka. Ingrid Adolfsson har satt fram ett rejält kakfat (hon kunde lika väl blivit konditor!) och på bordet står också pensionsgrisen. Den har hon haft på jobbet det senaste året, men den skramlar ärligt talat ganska ödsligt.

- Det borde ha blivit bättre bidrag, men jag har väl inget annat val än att klara mig, säger hon med glimten i ögat.

Bilder: från ovan Ingrid Adolfsson i växeln 1970. Telefonväxeln modell 1977.

Nederst: nybliven pensionär 2010.

Text: Gunilla Pravitz

2010-09-02