"Säkerhet är ett sätt att tänka"

En av årets AF-pristagare är Bosse Magnusson, som började på LiU 1971 som forskningsingenjör. Under sina 37 år har han jobbat med en rad olika saker – från uppbyggnaden av LiTH:s labb till undervisning i industriell ergonomi. Men mest känd är Bosse för sina insatser för att göra arbetsplatsen LiU trygg och säker.

Universitetets säkerhetsansvarige Bosse Magnusson sitter på en av de färgglada puffarna utanför föreläsningssalen A2 i A-huset på Valla, i tvärrandig tröja och med myror i byxorna. Han ska berätta om 37 arbetsår vid LiU och om hur det känns att få ett av årets tvenne AF-pris, är det tänkt.
Det dröjer inte länge innan telefonen ringer.
– Jag kan komma om tio minuter, svarar Bosse.
Nä, 14 minuter, tack! Vi ska hinna ta en bild också! Bosse ler och ändrar beskedet i luren: kommer om 14 minuter!

Pension första juni nästa år. Ska det bli skönt att slippa jobba?
– Nej, säger Bosse, jag kommer att sakna arbetsgemenskapen och kunskapsmiljön. Här lär man sig hela tiden något nytt. Och att jobba med studenter är rena injektionen.

Bosse Magnusson har framför allt undervisat om ergonomisk design och fått studenter att tänka till om allt från dörrhandtag på bildörrar till utvecklingen av inkontinensskydd för vuxna.
– Det kräver framför allt kreativitet. Och att få följa hur de tänker, funderar och utvecklas är fantastiskt roligt. De är så jäkla duktiga!

Bosse kom från Saab till Institutionen för konstruktions- och produktionsteknik, IKP, som forskningsingenjör i februari 1971. Då var han 29 år, bara A-huset fanns och i övrigt var hela Vallaområdet en gigantisk byggarbetsplats. Han var med om att bygga upp labbverksamheten och minns också de beryktade försöken med TV-undervisning.

– Jag var med som demonstratör, säger han, stod framför kameran, böjde stavar och demonstrerade hållfasthet och konstruktionsteknik.
De filmerna skulle man vilja se idag! Bosse skrattar. A-huset och IKP – numera Institutionen för industriell och ekonomisk utveckling – har alltsedan dess varit hans hemvist på universitetet. Mer än de flesta han levt med i tiden och känner universitetsmiljön utan och innan efter alla år som skyddsingenjör och säkerhetsansvarig.

Hur kom du in på skyddsarbetet?
– Det började med att jag utvecklade tillsammans med ortopeder och kirurger på US verktyg för forskningen på knäleder och ryggsträckare inom biomekaniken. Intressant – men blodigt, kommenterar han inom parantes.

Där blev han skyddsingenjör för att 1976 få uppdraget att vara central skyddsingenjör på kvartstid för hela förvaltningen. Det ledde honom vidare, mot ergonomi och utvecklingen av ämnet arbetsvetenskap, yrkesmedicin och industriell ergonomi.

Tiden på IKP krympte till en halvtid, den andra jobbade Bosse för det som då kallades AFAS, avdelningen för allmänservice med mera, där arbetsmiljö och fysisk hamnade på hans bord.
– Under hela mitt arbetsliv har jag fått lära mig nya områden och jag lärde mig tidigt att gå dit kunskapen fanns, säger Bosse.

På 70-talet fanns bara en handfull skyddsingenjörer på landets lärosäten, så Bosse tog kontakt med dem och de startade ett nationellt nätverk.
– Då var vi väl en fem-sex som höll ihop. Nu i maj ska vi hålla nationell säkerhetskonferens här på LiU, idag väl en bit över hundra personer som jobbar med säkerheten, säger Bosse.

"Smart bevakning" är ett numera känt begrepp som Bosse Magnusson ligger bakom. Och det är resultatet av meterlånga datasjok med vaktnoteringar från bevakningsföretagen som kollade universitetsområdet.
– Jag fattade inte vad jag skulle med dem till, det enda som stod var koder för väktarnas kontrollpunkter, till exempel att dörrar och fönster var stängda. De enda som var glada var mina barn som kunde göra långa, långa teckningar av de veckade datalistorna …

Att få veta att väktarna skött sitt jobb var väl ändå ointressant? Vore det inte bättre att få reda på avvikelserna, menade Bosse och tänkte vidare.

– I samband med upphandlingen av bevakningstjänster för våra campus ville jag tydliggöra väktarnas professionella roll att tänka själva och ständigt arbeta för att skapa säkerhet och trygghet, säger han.

– Ett öppet universitet är alltid en risk. Ändå man måste hitta sätt att bygga in integritet för människor som är där. Det tekniska inbrotts- och passersystem vi byggt upp idag upptäcker snabbt oegentligheter. Det är viktigt att bygga nätverk och ha bra kontakt med bevakningsföretag, med polis och räddningstjänst och med fastighetsägare. Säkerhet är mest ett sätt att tänka, att reagera på det ovanliga.

Idag finns värdefull och lättavyttrad teknisk utrustning i varje rum, till och med i korridorerna. Genom alla år har Bosse envist tjatat: låt inte en dator i stand-by lysa under helger och semestrar! Plocka undan, stäng och lås!
Det har hänt mer än en gång att arbetsresultat ohjälpligt försvunnit ut genom ett fönster eller snabbt kånkats iväg under en kafferast. Riktigt stora pådrag har det bara varit några gånger under Bosse Magnussons tid.

– Antrax, säger han, det var på 80-talet när det spritts mjältbrand via paket och post i USA. Plötsligt upptäcktes ett paket på Valla som läckte vitt pulver. Det blev en uppståndelse, avspärrningar, räddningstjänst i gula skyddsdräkter och helikopter snurrande över campus.

Pulvret visade sig oskyldigt. Branden i studentbostäderna i Flamman är en annan händelse som fick satte universitetets kristänkande på praktiskt prov.

För Bosse Magnusson finns alltid ryggradsreflexen där när mobilen ringer. En ständig beredskap för det oförutsedda. Hur lång tid kommer det att ta för dig att sluta reagera så på varje signal?
– Jag försöker lära mig det nu, säger Bosse med något som inte kan beskrivas som annat än ett flin.
Å andra sidan har han ju alltid haft myror i byxorna, säger han, gillar när det händer saker och gillar att vara på språng.

Att få AF-priset uppskattar han verkligen:
– Det är naturligtvis jättekul att medarbetarna uppskattar det jag gjort. Särskilt nu när jag ska bli "friherre".

Prispengarna kanske han reser upp, grekiska ö-världen är favoritmålet. Han har en "japs" också, en stor mc, och den kan man lägga tid och pengar på. Men för övrigt då? Kommer Bosse verkligen att överge sitt andra hem i A-huset? Då drar han lite på det och blir lite hemlig. Han har allt som oftast haft egna forsknings- och utvecklingsuppdrag på gång:

– Jag har faktiskt några projekt jag skulle vilja fortsätta med, men det är bara i sin linda än.

En friherre i hängmattan och på makliga promenader är det alltså inte tal om.

Text och bild: Gunilla Pravitz

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 11:52:54 CEST 2009