"Hög tid att vända utvecklingen"

Det råder en obalans i universitetsvärlden. Medan grund- och forskarutbildningen har byggts ut kraftigt under många år, har forskningen utarmats. Det slår tillbaka i försämrad kvalitet i såväl utbildning som forskning. Nu är det hög tid att vända utvecklingen.
Det säger Bengt Westerberg, ny ordförande i universitetsstyrelsen vid LiU. Trots sitt eget förflutna som ledare för folkpartiet drar han sig inte för att kritisera alliansregeringen och dess forskningspolitik.

- Jag är besviken på den nya regeringen, säger han. Jag hade hoppats på en snabbare satsning på forskningen, men nu blir det tvärtom. Med nedläggningen av bl.a. Arbetslivsinstitutet får vi faktiskt en minskning av forskningsresurserna i år.

Regeringen, både den gamla och den nya, har talat om ett enprocentmål vad gäller forskningen, dvs, att en procent av BNP skulle gå till offentligt finansierad civil forskning. Nu dröjer det innan det målet nås.

- Och det handlar inte om att vi inte skulle ha råd, säger Bengt Westerberg. För att nå målet en procent skulle man behöva skjuta till ungefär sju, åtta miljarder kronor. Rent statsfinansiellt är det peanuts. Det handlar bara om politisk vilja.
I årsskiftet avgick Bengt Westerberg som ordförande i Vetenskapsrådet, där han suttit de maximalt möjliga sex åren.

- Redan inför den förra forskningspropositionen varnade vi för den här utvecklingen, att forskningen får för lite pengar, säger han. Och det har inte blivit bättre.

Idag vänder sig universiteten i ökande utsträckning till näringslivet för att fylla på de tomma kassakistorna. Fundraising har blivit akademins överlevnadsstrategi. Samtidigt växer oron för att forskningen blir alltför styrd av näringslivets behov.

Bengt Westerberg delar denna oro.
- Det finns en fara i att universiteten, på grund av finansiärernas krav, alltmer kommer att arbeta med riktad, beställd forskning. Att bli alltför beroende av den typen av extern finansiering är inte bra. De externa pengarna behövs, men för att få balans måste fakultetsmedlen stärkas.

En alternativ finansieringskälla är att börja ta ut terminsavgifter av studenterna, så som nu görs i allt fler europeiska länder. Denna möjlighet pekades också ut av långtidsutredningen, och Bengt Westerberg tror att en sådan diskussion kan komma även i Sverige.

- Men, märk väl, det betyder inte att vi verkligen får terminsavgifter. Vi kanske får en diskussion, men frågan är ju ytterst kontroversiell, så hur den diskussionen slutar vågar jag idag inte ha någon uppfattning om.

Det är inte bara en garvad politiker utan också en synnerligen garvad ordförande som tillträder posten i universitetets styrelse. Bengt Westerberg har hållit i klubban i en lång rad organisationer, från Svenska Friidrottsförbundet till Dyslexifonden. Men benämningen styrelseproffs värjer han sig för. Han är numera heltidsarvoderad i Röda Korset, där han är ordförande i Svenska Röda korset och vice ordförande i Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen.

Han behåller dock en handfull ordförandeposter, förutom i LiU svingar han klubban också i Finansinspektionen, Svenska Petroleuminstitutet och Institutet för Handikappvetenskap, där LiU och Örebro Universitet samarbetar.

- Jag har förmånen att kunna jobba med det jag tycker är roligt, konstaterar han. Då både orkar och hinner man mer.

Om Linköpings universitet vet han inte så mycket än (jo, om temaforskningen förstås) och vill vänta med att uttala sig tills han hunnit bli varm i kläderna. Men han berättar stolt att han faktiskt är östgöte. Långt tillbaks i släktleden, men i alla fall.

- Det finns en bok som heter Östgötaättlingar, och där dyker jag upp i sista ledet. Fast det är väl några hundra år sedan min släkt verkligen fanns i Östergötland. Jag är till och med släkt, på långt håll visserligen, med Tage Danielsson….

Han har gjort några nedslag också i vårt fagra län. Han konfirmerades i Vists församling och gjorde lumpen på T1 i Hästholmen. På den tiden var han medicine studerande, och han hann bli med.kand. innan intresset för andra ämnen tog över. Sedan läste han statskunskap och ekonomi och gjorde en administrativ karriär innan han blev sakkunnig och senare statssekreterare från 1978 i den borgerliga regeringen. Han ledde folkpartiet 1983-1995 och var socialminister och vice statsminister 1991-1994.

På sin fritid, ja, han har faktiskt sådan, läser han gärna och går på bio och teater.

- Igår läste jag ut Lördag av Ian McEwan, berättar han, och en annan bok som jag kan rekommendera är Patrioterna av Astrid Trotzig.

En pjäs han nyligen sett är Helgonlegender av Maj-Gull Axelsson, och en aktuell filmupplevelse är La vie en rose, filmen om Edith Piaf.

På hemvägen räknar jag ut att karln faktiskt fyller 64 i år. Borde jag ha frågat honom något om när han tänker gå i pension? Men det kändes liksom aldrig aktuellt…

Text: Anika Agebjörn
Bild: Stefan Borgius

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 12:35:58 CEST 2009