Stora brister i skydd för utsatta barn

Dagens system för att skydda utsatta barn har oerhört stora brister. Samhället garanterar inte barnen skydd vid en anmälan.
Det menar Madeleine Cocozza, socionom och leg familjeterapeut vid barnpsykiatriska kliniken i Linköping.

Den 7 december disputerar hon på en avhandling med titeln "Samhället som förälder". Där granskar hon hur samhällets insatser fungerar vid anmälningar om att barn far illa. De resultat hon kommer fram till gör henne mycket kritisk till hur samhällsstödet till de utsatta barnen fungerar.

- Om samhället går in och tar över föräldraansvaret så ska barnen givetvis erbjudas något bättre än det de har. Man har en tilltro till att allt ska ordna sig när samhället äntligen ingriper. Men det kan likaväl bli tvärtom, säger Madeleine Cocozza.

Hela skyddssystemet behöver ses över och organiseras om. Det behövs en analys av hur skyddet fungerar, istället för enstaka punktinsatser, anser hon.

- Många i vårt samhälle har ingen aning om hur de mest utsatta barnen har det. Om vi skulle presentera hur en del barn lever i Sverige idag skulle många inte tro på det.

Hon menar att det finns stora brister både i de utredningar som görs, och i hur familjehem och andra institutioner som tar hand om barnen fungerar. Årligen dör mellan fyra och sju barn i Sverige pga misshandel eller bristande omsorg av vårdarna. Varje gång det uppdagas höjs starka röster för att det inte ska få hända igen, men egentligen händer inte så mycket. Anledningen är att ansvaret för att ta tillvara barns skydd är otydligt, menar Madeleine Cocozza.

Socialtjänstlagen är en ramlag och i den står inte tydligt angivet vem eller vilka som ska jobba med och ansvara för att de utsatta barnen får det skydd de behöver.

- Om man jämför med sjukvården så är det läkarna som har ansvar för patienternas hälsa. När det gäller barn som far illa är det till största delen socialarbetare och beteendevetare som jobbar med frågorna. Men de kan inget specifikt om barn, de är generalister.

Hon efterlyser därför en specificerad utbildning kring barn som far illa och hur samhällets insatser bör se ut.

- Det är ett oerhört arbete att göra utredningar i de här frågorna, och att också kontrollera vilka insatser som görs och följa barnens välmående. Men idag är det inte ovanligt att det är 22-åriga socionomer utan specifik kunskap om barns behov som ska utreda mycket allvarliga fall.

I sin avhandling har hon granskat 1.570 anmälningar i Linköping av barn som far illa och tagit reda på hur socialtjänsten följde upp dem. 641 av det totala antalet (41 procent) ledde inte vidare till någon fördjupad utredning, utan de avskrevs.

- Jag tittade vidare på dem och fick då kvar 220 anmälningar med allvarliga farhågor om att barn far illa. I 76 procent av dessa fall visade mina undersökningar att de inte borde ha lämnats därhän. Förhandsbedömningarna var inte tillräckligt utförliga. Det kan till exempel handla om att en socialsekreterare träffat barnets familj och därefter bedömt att anmälan kan avskrivas.

- Kan man avfärda en anmälan efter kanske en halvtimmes samtal med familjen, frågar hon sig.

Madeleine Cocozza är tydlig med att betona att ansvaret för undermåliga bedömningar och utredningar inte ska läggas på enskilda socialsekreterare, utan på en otydlig lagstiftning.

- Det är inte socialarbetarna som ska hängas, det är fel nivå. Det är staten som ska kritiseras för ett slarvigt konstruerat system. Socialtjänstlagen anger inte exakt vad som ska göras i dessa fall.

Dessutom, fortsätter Madeleine Cocozza, finns det ingen juridisk skrivning som kräver att en utredare även ska träffa den som gjort anmälan om att ett barn far illa. I 74 procent av de 220 fallen som avskrevs är det enbart barnets egen familj som varit informationskälla.

Endast 16 procent av de 1.570 anmälningarna ledde till insatser från socialtjänsten.

- Det är väldigt lite. Men man kan inte säkert säga om det är bra eller dåligt. Däremot måste man vara säker på att inga allvarliga fall släppts igenom. Resultaten i min avhandling visar att man absolut inte kan vara det.

Hennes förslag är att staten tar ett mycket större ansvar och skapar en speciell statlig myndighet som ansvarar för barns skydd och att en specifik utbildning inrättas i frågor som rör barns skydd. Hon efterlyser också nationell statistik över antalet anmälningar av barn som far illa och vilka insatser som görs, något som saknas idag.

- Det ligger ett oerhört lidande bakom siffrorna och det gäller att få stopp på dem.

Eva Bergstedt

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 11:27:40 CEST 2009