Trygghet i boendet en klassfråga

Åsa Aretun, socialantropolog och forskarassistent på tema Barn, intresserar sig för det urbana landskapet och studerar nu stadsdelen Lambohov i Linköping utifrån ungdomars rörlighet och trygghet.

- Trygghet i bostadsområdet är något helt annat än bara bra belysning och låga buskage. Men det är ofta på den nivån trygghetsperspektivet diskuteras, konstaterar Åsa Aretun.

Som samhällsvetare har hon studerat andra faktorer som påverkar tryggheten, utifrån exemplet Lambohov, en blandad stadsdel från 80-talet.

- Den byggdes som en reaktion på miljonprogrammen. Linköpingsmodellen, som planeringen av Lambohov grundades på, skulle satsa på social integration och gemenskap, boendeformerna skulle blandas och människor mötas.

Hur blev det då? Åsa Aretuns studie ger inte alla svar på den frågan, men hon har studerat ungdomars upplevda trygghet när de rör sig ute i Lambohov. Pengar för studien har hon fått från Vägverket och forskningsrådet Vinnova.

- Som samhällsvetare är det intressant att studera hur planerare tänker att en stadsdel ska fungera, och hur det sedan i praktiken blir.

En slutsats Åsa Aretun drar av studien är att känslan av trygghet och säkerhet i området är en klass- och könsfråga, trots den ursprungliga ambitionen med att blanda bebyggelse och människor från olika samhällsklasser. Villor och radhus ligger för sig, liksom lägenheter. Villa- och radhusbarnen känner sig mest trygga i området, medan lägenhetsbarnen känner sig mest otrygga. Villabarnen skjutsas till olika aktiviteter utanför Lambohov och umgås mest med varandra.
De barn som bor i hyresrätt tar sig fram på egen hand och befinner sig mest inom området. Olika konstellationer av gäng gör att de känner sig mer otrygga utomhus.

- Det handlar om att skaffa sig makt över andra ungdomar i det urbana rummet. Killar som går ensamma ute på kvällarna kan ofta vara rädda, men visar den inte utåt. De utsätts också för mer brott.

Flickorna väljer ofta strategin att inte gå ut alls. Det gäller även många pojkar. En tyst majoritet håller sig inne på kvällstid. Det gäller även de vuxna och det gör att området blir folktomt, vilket leder till en större otrygghet.

- Närhet till andra människor representerar trygghet. Mycket av otryggheten i våra stadsdelar har därför att göra med struktur och planering av områdena. Om människor rör sig ute är man sällan rädd. Men i Lambohov, liksom i många andra liknande områden, har det byggts en väldig massa gång- och cykelvägar som om det vore ett myller av människor som använde dem. Det vore bättre att bygga färre, som fler istället använde.

- Och att lägga bilvägarna utanför området är inte heller lyckat utifrån en trygghetsaspekt, även bilar kan vara en trygghet om man är ute och går, eftersom det finns människor i bilarna.

Åsa Aretun visar på områdeskartan hon har framför sig hur villaområdena i Lambohov är byggda med breda, öppna gator. Ytterdörrarna vetter direkt ut mot gatan där man lätt kan få kontakt med människor om man utomhus skulle bli utsatt för något hotfullt. Flerfamiljshusen, däremot, är byggda i enklaver med en innergård där portarna ofta har portkoder. Utanför enklaverna finns smala gång- och cykelstråk. Där är det folktomt, otryggheten när man rör sig i den delen av området blir därmed större.

- Planerarna har haft goda intentioner, man har velat ha det bilfritt och innergårdar byggda för gemenskap. Men man har ändå byggt in otrygghet i området, och det är på det här sättet våra nya bostadsområden fortfarande ofta planeras.

De slutsatser Åsa Aretun gör i sin studie ska utmynna i en miljötypologi, det vill säga en exempelsamling av vad som genererar trygghet respektive otrygghet i ett bostadsområde. Den beräknas vara klar i sommar.

- Trygghet är något socialt och mycket mer komplicerat än belysning i tunnlar och den typen av åtgärder.

Ett långsiktigt hållbart sätt att bygga områden på är till exempel att blanda bostäder och arbetsplatser, som i sin tur kan locka till sig restauranger och en del affärer.

- Då blir rörelsemönstret ett annat.

Andra lösningar för trygghet som Åsa Aretun efterlyser är bl.a. att rusta upp och underhålla miljön i bostadsområdet, lägga igen vissa gång- och cykelvägar och öppna upp för biltrafik i viss grad inom området.

- Närhet till människor är A och O. Kanske borde flerfamiljshusen utformas på ett annat sätt så att de blir mer villalika och i viss mån har fler ytterdörrar rakt ut på nedre botten. Det ökar tryggheten för dem som befinner sig utomhus.

Åsa Aretun nämner också några exempel på ett motsatt sätt att resonera vad gäller trygghetslösningar, och som hon bestämt avfärdar.

- Det kan till exempel handla om att demonisera ungdomar, göra dem till syndabockar och förbjuda dem att gå ut, så har till exempel skett i en del tyska städer. Det är viktigt att sådana tendenser inte får fotfäste i Sverige. Eller att man satsar på allt fler larm, galler och portlås eller ”gated communities” där hela bostadsområden inhägnas. Den typen av åtgärder är kortsiktiga, privata lösningar som aldrig på sikt löser några samhällsproblem, konstaterar Åsa Aretun.

- Jag kommunicerar med naturvetare och tekniker när det gäller samhällsplanering, vi talar olika språk, men jag försöker lära mig deras, tillägger hon. De håller sig ofta på busk och belysningsaspekterna. Som samhällsvetare inser jag att jag har en del att tillföra för att få dem att inse att det handlar om mycket mer än så för att få människor att känna sig trygga.

Eva Bergstedt

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 09:45:12 CEST 2009