Grym konferens i utomhuspedagogik

Ute är inne! Intresset för konferensen i utomhuspedagogik i Linköping den 1-2 oktober kunde inte ha varit större. Över 1000 entusiastiska deltagare samlades i eklandskapet utanför Linköping.

En smärre fältmanöver – men organisationen flöt helt utan missöden. Alla hittade till rätt plats ute i ekdungarna där inte mindre än ett 60-tal workshops pågick på olika stationer inom kvadratkilometer från Tinnerö rundloge. Mat och kaffe kom fram i rätt tid och workshopledarnas insatser rönte uppenbar uppskattning liksom organisatören, LiU Konferens.

– Grymt bra, tyckte Christian Karlsson, Leif Rydström och Vassilios Agorastos från Björndammsskolan utanför Partille. Till vardags jobbar de ofta ihop, Christian Karlsson som är fritidspedagog håller nästan jämt till ute och de andra två som är SO-lärare på högstadiet tar hans idéer till hjälp.

De hade valt workshops på teman och hunnit med ett pass under rubriken Trumman och ett i teambuildning innan de nu ägnade sig åt Tecken, ett pass som leddes av Svante Lagman, rundoktor, och Jean Paul Strid, professor i topolingvistik vid LiU. De satt avslutningsvis och karvade var sin pinne fyrkantig för att därefter rista in runtecken i dem.

Trumman – det låter lite mystiskt?
– Det var det också. Häftigt. Ledaren Helge Sontag var fantastiskt inspirerande, en mild och timid person som påminde den vise mannen i Fångarna på fortet. Vi fick dela in oss i grupper och själva bestämma vilken tid och i vilket sammanhang vi skulle befinna oss i, vi valde någon slags stenålderstid. En typ av rollspel, alltså, beskriver Leif Rydström.

Christian Karlsson, Partille

– Trumman var verkligen ett bra inslag. Den användes för att samla oss eller sätta igång oss i olika uppdrag. Slå eld, koka vatten, samla in växter till te och baka pinnbröd. Och så länge man hör den, behöver man inte vara orolig för att gå bort sig. Och olika rytmer fick olika betydelser, fortsätter Christian Karlsson.

Det är alltså inte bara barn och tonåringar som tycker om att leka!
– Nej, verkligen inte. Vi rycktes med på riktigt, säger Vassilios Agorastos som modigt fick försvara kvinnorna i sin grupp från att bli bortrövade.
Det luktar lite traditionella könsroller? De tre skrattar och håller med.

— I början av konferensen fick vi höra om forskningen kring hur barn reagerar på utomhuspedagogiken genom stresshormon. Pojkarnas nivåer sänks – men flickornas höjs. Det är intressant. Själv tror jag det just har att göra med inlärda könsroller. De kan bli stressade av att vara ute – frisyren blåser bort och kläderna blir smutsiga. De har ju lärt sig att flickor sitter still och är söta, säger Christian Karlsson.

Verkligheten kan vara minst lika inspirerande som rollspel. Det gäller bara att lära sig se den.
– Sista eftermiddagen har vi ägnat åt tecken, först fick vi gå en runda och upptäcka spåren efter människor i kulturlandskapet. Rester av hus, murar och annat. Det är något vi gör hemma också. Ser man i skogen plötsligt ett område med nässlor, vet man att där har det en gång varit en gödselstack eller ett dass. Det sätter fart på fantasin, säger Christian Karlsson.

På Björndammskolan jobbar de även med till exempel matematik utomhus, berättar Vassilios Agorastos.
– Inget är bättre när det gäller att förstå enheter. Lägger man ut pinnar till en kvadratmeter, fattar man verkligen hur stor den är. Själv hade jag väl inget riktigt begrepp om det, förrän jag skulle köpa min första lägenhet och fick höra kvadratmeterpriset …

Gunilla Håkansson, Borlänge

Den konkreta upplevelsen är en av fördelarna med utomhuspedagogiken. Boklig bildning och sinnlig erfarenhet i samspel är en väg till hållbara kunskaper. Så löd också titeln på ett av de inledande föredragen av Lars Owe Dahlgren, professor i pedagogik vid LiU.

Konferensen kunde inte varit bättre. Det var en återkommande kommentar från deltagarna, som genomgående särskilt gav UllaBritt Forsgren från Föreningen Linköpings Ekopark beröm för hennes jobb att välja ut rätt sorts mark för de olika stationerna.

Dubbelt förtjust var Gunilla Håkansson, lågstadielärare i Borlänge, en gång Kisabo som nu fick återhöra östgötskan.

– Härligt! För tjugo år sedan gick jag en fempoängskurs i utomhuspedagogik för Anders Szscepanski på LiU. Det var den bästa kurs jag gått i hela mitt liv! Varannan vecka var vi inne, varannan for vi runt i Östergötland. Vi knackade granater i Kolmården, vaskade i bäckar, kollade in kulturlandskapet och samlade växter. Jag minns än hur Anders i full fart berättade om allt vi såg och hur vi knappt hann stoppa växterna i plastpåsarna vi hade runt midjan. Kvällarna ägnade vi åt att ta rätt på påsarna och ordentligt skriva upp vad de innehöll, berättar hon.

— Vi avslutade kursen på Öland. Mitt i natten kom Anders sättande. Han hade glömt att visa oss desmeknopparna! Vi tog våra ficklampor och gav oss ut. Jag tycker om knäppa människor, säger hon och skrattar.

Det brukar skolelever också göra. Gunilla Håkansson bjuder på ännu en bra historia där hon står på en bergknalle och sorterar björnmossa till en krans, för detta är stationen för förgänglig slöjd med hemslöjdskonsulenten Ann Sofie Svansbo.

– Efter kursen med Szczepanski har jag varit ute med mina klasser en halvdag i veckan året om. För tio år sedan blev en trea blev så duktig på natur att vi gjorde en utställning som sattes upp på järnvägsstationen i Alvesta. Där råkade en tjänsteman från Biologiska museet passera, han ringde mig och ville ta utställningen till museet. Det slutade med att våra treor fick åka på klassresa till Stockholm för att titta på den!

Gunnar Sjödin och vesslan

Sådant glömmer man inte i första taget, och så är det med mycket när klassrummen flyttas utomhus. Alla sinnen påverkas, det känns och bränns och luktar. Ibland illa, som på Gunnar Sjödins station där deltagarna fick samla in hoppstjärtar, gråsuggor, mångfotingar, dyngbaggar och annat. Och lukta på maten för guldflugans larver.

– Jag hittade en liten vessla som jag lade i en påse i bilen för tio dagar sedan. Idag undrade jag var det var som luktade, hittade vesslan och tog med den hit, säger Gunnar och tar fram påsen ur fickan.

Minsann om inte det rör sig i pälsen på småvesslan. Det kryllar av larver! Så vesslan blev ett intressant studie- och fotoobjekt. Men hur lätt är det att ta en närbild när man samtidigt måste hålla för näsan, som vissa konferensdeltagare försökte? Sådana övningar glömmer man inte heller i första taget.

Avslutning i trädgården vid rundlogen

Konferensen avslutades i trädgården invid rundlogen. Där vände Sverre Sjölander, LiU-professor i zoologi, ut och in på föreställningarna om människors naturintresse.

– Det är inte naturligt att vara naturintresserad på det sätt som många är idag. Tvärt om visar historien att människor i alla tider och kulturer främst ägnat sig åt att jaga djuren som tills de är utrotade. Eller så har man jagat djuren till utrotning för att de inte ska beblanda sig med eller utrota tamboskapen, sade han med Påskön, Nya Zeeland och Norden som exempel.

Konferensen "Ute är inne" var ett resultat av ett nära samarbete mellan olika organisationer, förutom Centrum för miljö- och utomhuspedagogik vid LiU Friluftsfrämjandet, Myndigheten för skolutveckling, Skogen i Skolan, Nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdom, Naturskoleföreningen, SLU Movium och inte minst, Erik Johan Ljungbergs Utbildningsfond.

Men utan en eldsjäl som Anders Szczepanski från LiU hade det nog inte blivit någon "fältmanöver" under ekarna utanför Linköping.

– Det kunde inte ha blivit mer lyckat, konstaterade han innan han avslutade konferensen, nu siktar vi på en ny konferens om två år, 2009.


Text: Gunilla Pravitz
Foto: Magnus Johansson

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 10:42:54 CEST 2009