Rymdfärderna väcker intresse för naturvetenskap

Jubel, applåder och ett hejdlöst blixtrande hälsade Sveriges förste astronaut när publiken upptäckte att Christer Fuglesang stod mitt i myllret av pressfolk framme i sal A2.

Där var trångt som i en rymdfärja för det var många, många som ville höra Christer Fuglesang berätta om rymdfärden och få ställa frågor. Lyckligast var nog 11-åriga Andrées som fick dagens enda autograf.

Under 17 minuters film klarade Fuglesang av 8 dagars rymdfärd. Han hade filmat hur alla utrymmen såg ut inne i färjan och i rymdstationen, den amerikanska forskningsdelen och den mer gemytliga ryska, där de hade gemensam avskedsfest innan avfärden till jorden igen.

Och han visade hur besättningen arbetade - upp och ned framför en dator, till exempel – men också när de hann med en stunds skojande i viktlösheten. Obegripligheter som att lite vatten formas till en svävande boll i luften, och att det går att kasta in några polkagrisar i vattenbollen, de flyter runt som ett akvarium! Innan de slukas av en astronautmun, vill säga.

- Bland det viktigaste med rymdfärderna är intresset de väcker för naturvetenskap och teknik, sade Christer Fuglesang avslutningsvis och att döma av de nyfikna publikreaktionerna har han fullständigt rätt.

Han fick berätta om sin egen bakgrund, civilingenjör i teknisk fysik och sedan doktor i partikelfysik. På LiU har han varit en gång förut, 1988. Då behövde han hjälp av LiU-matematiker för att lösa ett forskningsproblem.

Det var mycket publiken, som bestod av högstadie- och gymnasieelever och studenter, ville veta när det blev tid för frågor.

Jo, visst slår man sig här och där i viktlöst tillstånd innan man vant sig. Och nej, Christer Fuglesang hade inga tvångstankar som att släppa taget när han var på rymdpromenad, men han litade inte heller fullt ut på utrustningen.

- Man litar bara på sig själv, det är som vid bergsbestigning. Då ser man till att säkra sig innan man tar nästa steg.

Andrées Järrendahl, 11 år, får sin efterlängtade autograf.

Dagen innan avfärden, vad gjorde du då? undrade en student.

- Av någon anledning är det likadant med sådana här förberedelser som när man läser inför en tenta. Man börjar aldrig på allvar förrän det är två dagar kvar. Så det var mycket att göra, svarade Christer och drog ned igenkännande applåder.

Men första avfärden sköts ju upp två dagar, så det blev till slut rätt lugnt ändå.

- Vi satt länge fastspända och klara och visste inte riktigt om vi skulle komma iväg. Inte förrän huvudmotorn gick i gång och det börjar skaka rejält. Först efter tio minuter blev det alldeles stilla. Då var vi ute i rymden.

Var tyngdlösheten som du tänkt dig, ville en annan elev veta.
- Den är väldigt svår att beskriva. Lite som i vatten, fast där känner man ändå vad som är upp och ned. Först blir man helt euforisk, och vi var fem stycken som aldrig varit uppe förut, sade Fuglesang och berättade att tyngdlösheten kunde vara praktisk när det var trångt ombord:

- Sista natten såg det rätt roligt ut när sju sovsäckar svävade runt, upp och ned och i olika riktningar och ovanför varandra.

Hur kändes det att stå på jorden igen?
- Tungt och ostadigt, som efter en rejäl kräftskiva, beskrev Fuglesang för ett förstående auditorium.

- Efter några dagar fick jag träningsvärk i vadorna, bara av att gå.

Nu hoppas han hinna med ännu en rymdfärd innan färjorna ska pensioneras och nästa generation månlandare byggas.

Så for han vidare till Saab, för innan nästa rymdtur skulle han få flyga Gripen.

Text: Gunilla Pravitz
Foto: Göran Billeson

Sidansvarig: webbredaktionen@info.liu.se
Senast uppdaterad: Wed Jun 03 09:44:35 CEST 2009