Fem minuter med Anette Philipsson ...

... kanslichef på HU, OS-simmare 1984 och -88 och som just utökat medaljsamlingen med fyra nya från Masters-VM i Riccione.

Det kanske inte blir några medaljer för de svenska simmarna i London-OS? Är det inte dags att kalla in våra Mastersimmare - du simmade hem ett VM-guld, två silver och ett brons nu i juni!

– Nja, det skulle kanske inte gå så bra ändå … OS ligger på en högre nivå, om man säger så! Tider på 20 sekunder för 50-metersloppen och två minuter för 200-metersloppen, vi som är mastersimmare har inte längre en syreupptagning som klarar det.

Men den räckte till två nya Europarekord i åldersklassen 45-49, inte illa. Guld på 50 m fjäril med tiden 30.21. Hur kändes det?
– Det kom som en överraskning och det blev lite dramatik kring medaljen. Jag hade inte varit tillräckligt snabb för att komma med i det sista, snabbaste finalheatet utan kom med i det näst sista. Det blev mitt livs lopp och jag insåg direkt att jag hade en väldigt bra tid.

Så det blev en nervpers att följa sista heatet från bassängkanten?
– Det kan man säga. Den sydafrikanska simmerska som vann det, fick tiden 30,3. Min tid visade sig räcka för seger.

Därefter kom nästa adrenalinpåslag för din del. Resultatlistan som kom upp visade att du bara kommit sexa?
– Ja, då tog det fart. Tankarna bara for genom skallen. Det kändes lite jobbigt att stå framför italienarna i Internationella Simförbundet och påpeka att det var jag som vunnit … Det blev lite komiskt. Men de bara log och medgav att det var fel på listan!

Det tog uppåt en timme innan rätt lista kom upp och Anette fick sin guldmedalj (bild tv.
Dagarna innan dess hade det blivit silver och Europarekord på 100 meter frisim, silver 200 meter medley och så ett brons på 50 meter frisim, som också räckte till Europarekord.

I OS 1984 och -88 kom du ”bara” på 12 plats. Hur känns det att följa OS idag – för det gör du väl?
– Det blir förstås en hel del. Rena nostalgin. Jag känner stämningen, inramningen – jag vet precis hur det är att stå inför ett lopp. Det är inte utan att jag skulle vilja vara där.

Och simma?
– Nej, men som åskådare! Att tävla VM på Masternivå är bara avslappnat roligt, ett OS är mer på liv och död. Det skulle jag inte kunna tänka mig idag. Tre år av hård träning, allt ska funka just då och det blir väldigt viktigt att vinna. Jag kan verkligen sätta mig in i känslorna när loppen nu på OS inte går som tänkt.

– Men man tävlar för att se hur långt man kan komma. Det betyder att man utsätter sig, skillnaden mellan succé och inte succé är ju hårfin.

Vad är den största skillnaden mellan de OS du deltog i, Los Angeles 1984 och i Seoul 1988, och OS i London?
– Mediabevakningen, tror jag, det är ett enormt pådrag idag. Det är på gott och ont, det är väldigt roligt med inslag ”bakom” tävlingarna, när man får följa individerna, se hur de förberett sig och höra om deras upplägg.

– Fast som deltagare har man knappast tid att ha koll på allt som händer runt om. I Seoul 1988 fick vi höra att 100-meterslöparen Ben Johnson fällts för doping när vi satt på planet, hur stor den skandalen var förstod vi först när vi var hemma och såg rubrikerna.

På Masters-VM i Göteborg för två år sedan kapade du åt dig tre guld och var bara tiondelar från att slå världsrekord. Hur ser du på din framtida simmarkarriär?
– I Masters tävlar man i åldersklasser, vilket betyder att man vart femte år blir yngst i sin klass. Det ger en bra chanser, men det är inte utan konkurrens. I Riccione var vi nu 12 000 deltagare, det är stort men ändå väldigt avslappnat. De äldsta simmarna är 97, så jag har tiden för mig.

Fotnot: Anette Philipsson tävlar för Linköpings Allmänna Simsällskap, LASS.

Foto: privat
 

Gunilla Pravitz 2012-07-30