Sjukvårdens politiker alltför anonyma

Sjukvården berör, men politikerna är anonyma.

Trots att sjukvården är en av de frågor som berör medborgarna mest så är landstingspolitiken väldigt anonym. Det visar en färsk studie av Gissur Erlingsson, statsvetare och forskarassistent på CKS (Centrum för kommunstrategiska studier).

Han har studerat en moderat respektive en socialdemokratisk partigrupp i ett landsting.

- Resultaten bekräftar det vi redan vet från andra studier. Partiernas verksamhet i landstingen verkar skötas av en mindre grupp förtroendevalda. Den politik man driver är inte alltid särskilt förankrad ute i de bredare medlemslagren och tjänstemän och starka yrkesgrupper har stort inflytande. Många partimedlemmar är inte intresserade av vardagen inom landstingen. Istället är det kommunpolitiken som står i centrum och det gör att landstingsfrågorna inte diskuteras särskilt mycket, säger Gissur Erlingsson.

Kommunpolitiken - och därmed kommunpolitikerna - är dominerande i de lokala mediernas rapportering. De nationella medierna, i sin tur, rapporterar om rikspolitikerna. Men någon bred medieinriktning på landstingsbevakning finns inte, och därmed blir landstingspolitikerna anonyma för gemene man.

- Bristen på offentlig uppmärksamhet och offentligt samtal underlättar knappast väljarnas kännedom om landstingspolitiken.

Men det finns också andra förklaringar till att landstingspolitiken hamnar i skymundan, menar Gissur Erlingsson.

- En anledning är att landstingen är kunskapsstyrda organisationer där mycket av verksamheten regleras uppifrån, från en statlig nivå. Det kommer till exempel direktiv till sjukvården från socialstyrelsen.

En annan förklaring är att vården har starka och välutbildade professioner, däribland läkare. Som politiker kan det då vara svårt att få gehör. De professionella synpunkterna från yrkeskåren får ”ta över” ideologiska spörsmål, som exempelvis prioriteringar inom vården och varför det satsas mer på vissa allvarliga sjukdomar än på andra lika allvarliga.

- Landstingspolitikerna tycker att deras utrymme krymper. Om det beror på att de inte tillräckligt väl tar tillvara det kommunala självstyret, eller om förklaringen finns i den starka statliga styrningen och de starka professionerna är svårt att säga.

Men det går att se variationer mellan landstingen, påpekar Gissur Erlingsson.

- Frågan om privatisering av sjukvården, liksom diskussioner om valfrihet inom vården har satt mer fokus på landstingsfrågorna på vissa håll.

Han har tidigare skrivit en liknande rapport om partier i kommunpolitiken och ser flera likheter i resultaten i de båda studierna. Ett sådant resultat är att läroböckernas idealmodeller för hur demokratin fungerar på lokal nivå skiljer sig kraftigt från verkligheten. Enligt idealmodellen är det väljarna som ställer krav på partierna, som i sin tur fattar välförankrade beslut i fullmäktige.

Men det är väldigt tydligt att det inte fungerar så, menar Gissur Erlingsson.

- Makten delegeras, det är ett litet antal politiker som sitter på mycket information och som har mycket makt. Någon större återkoppling till övriga partimedlemmar verkar inte finnas. Det ser ut att finnas ett toppstyre både i kommuner och landsting.

Vilket i sig behöver inte vara något problem, betonar han.

- Om man har idealet att politiken ska fungera som en folkrörelsemodell med bred förankring så blir man förstås besviken. Men om man däremot accepterar att det är några få politiker med mycket kunskap i frågorna som driver processen så är det inget problem. Det beror helt enkelt på vilken demokratisyn man har.

Rapporten heter Partidemokrati på landstingsnivå och kan beställas från CKS, www.liu.se/cks
Foto: Göran Billeson

Eva Bergstedt 2009-06-15