En forskare föds

Daniel Aili knep en av platserna som en av årets LiU-forskarassistenter. Målet är att han ska bygga upp en egen internationellt konkurrenskraftig grupp. På vägen dit får han gott stöd av den skräddarsydda ledarskapsutbildningen och en egen mentor.

Trots att han är ung har han hunnit mycket. Daniel Aili har både en civilingenjörsexamen i teknisk biologi från och en doktorsexamen i sensorvetenskap från LiU. Efter det fortsatte han som postdoktor vid Imperial College i London och i Singapore. Sedan i augusti forskar han i bionanoteknik och regenerativ medicin – som en av årets sex LiU-forskarassistenter.
- Jag är otroligt glad att jag fick platsen. Under fyra år får jag bedriva forskning med egna forskningsmedel och i slutändan är det meningen att jag ska ha en egen forskningsgrupp som bedriver konkurrenskraftig forskning.

Att Södertäljesonen Daniel Aili sökte sig till Linköping för studier för tretton år sedan var ingen slump.
- Jag har alltid haft ett miljöintresse, och visste tidigt att jag ville satsa på en ”grön” utbildning och bioteknik var helt rätt för mig. Staden har också en aktiv klätterklubb, och eftersom jag tycker om natur och fritidsliv så lockade det också mig hitåt.

Efter doktorsexamen flyttade han till London som post doktor för att arbeta med en forskargrupp som satsade på bionanoteknik och regenerativ medicin, material som hjälper kroppen att läka sig själv. Äventyret och forskningen fortsatte så småningom i Singapore som hade ett samarbete med Imperial College i London.

Under den här tiden har Daniel även hunnit gifta sig. Men hustrun bodde delvis kvar i Linköping, och längtan hem blev allt större. Dessutom var dottern Rut på väg. Lyckan var därför stor när Daniel ansökte om, och i hård konkurrens fick, en fyraårig forskarassistenttjänst vid LiU, med egna forskningsmedel.
- Det är en unik möjlighet att få så mycket hjälp på traven finansiellt. Det är svårt att etablera sig som en ung forskare, man är beroende av seniora forskare och deras projekt. Nu får jag en möjlighet att forska på det jag är mest intresserad av själv.
Och vad är då det? Jo, det är självorganiserade nanomaterial, som fångar hans intresse.
- Man kan beskriva det som ett lego som bygger sig själv, fast det är väldigt små bitar. Under vissa förutsättningar får man fram ett material med användbara egenskaper. Daniel Aili använder sig gärna av små konstgjorda proteiner, peptider, som byggklossar.

Utöver material för regenerativ medicin kan dessa ”byggklossar” användas för att tillverka biosensorer som bland annat utvecklas för läkemedelsscreening, för att upptäcka verksamma substanser. Han har fortfarande mycket kontakt med forskningscentret i Singapore som arbetar med grundläggande nanostrukturer, som ska användas för att upptäcka till exempel botulinumtoxin, ett av världens giftigaste gift.
- De bildas av bakterier och kan finnas i mat, man blir mycket sjuk och några dör av det varje år. Men framförallt är det är lätt att framställa, och forskningen syftar till att kunna förebygga att det ska kunna användas som terrorvapen.

Han undersöker också möjligheten att detektera proteiner som uttrycks när man har cancer, för att kartlägga och komplettera cancerdiagnostik.
- De här två ämnena, sensorer och material för regenerativ medicin ligger nära varandra forskningsmässigt. Min tanke är att jag i framtiden ska utveckla ett antal olika legoklossar, som jag kan ”plocka från hyllan” och blanda till de material som jag behöver.
Daniel säger att det för hans del finns en stor fördel att forska vid Linköpings universitet.
- Eftersom min forskning faller utanför de traditionella ramarna för teknik, biologi och medicin, är det en fördel med att forska här i Linköping. Det är öppet mellan avdelningarna och fakulteterna och lätt att arbeta tvärvetenskapligt.

Det är just friheten och möjligheten att tänka utanför ramarna som är charmen med forskningen för Daniel Aili.
- Man måste tillåta sig att driva iväg ibland med fokus i behåll. Jag får konstant nya roliga idéer. Den stora drivkraften är den kreativa biten, att jag får en idé, går ner i labbet, testar den och i bästa fall upptäcker att den funkar!
Ofta får han idéer i samspråk med andra, men lika ofta uppstår de på fritiden, när han är ute och cyklar till exempel.
- Jag släpper egentligen aldrig jobbet, det är min hobby också.

Genom LiU-forskarassistentprogrammet får Daniel en gedigen utbildning i allt från ledarskap till presentationsteknik, dessutom har han en egen mentor. När programmet är slut är tanken att han ska ha etablerat en stabil egen forskningsgrupp som står sig internationellt.
- Forskning är en process, en övning i att hela tiden ompröva sitt sätt att tänkte. Man får aldrig stagnera i intellektuell dynamik, man måste ta till sin nya tankesätt och idéer. Jag sätter ribban högt. Vid Nobelpriset (skratt).
 

Sofia Ström Bernad
2011-11-05

Sidansvarig: randi.hellgren@liu.se
Senast uppdaterad: Fri Jan 20 10:55:28 CET 2012