Cecilia Åsberg

Att Cecilia Åsberg trivs på LiU går inte att ta miste på. Här började hon som kulturvetare 1993, fortsatte omgående som utredare på LiU för att gå vidare med forskarstudier på det nystartade Tema Genus, med jobb varvat med forskarstudier. Avhandlingen handlade om bilderna av den nya genetiken, hur de påverkat våra invanda föreställningar. Den blev klar 2005 och Cecilia lämnade LiU för tre år som lektor i kultur- och mediestudier vid universitetet i Utrecht. Men nu är hon tillbaka!

– Jag blev erbjuden en av rektors speciella forskartjänster. Och Tema Genus är en fantastisk arbetsplats och forskarmiljö. Ohierarkisk, stödjande, i den internationella genusforskningens framkant och lite subversiv mot den akademiska kulturen. Det ville jag inte tacka nej till!

- Andra fördelar med LiU är samarbetet över fakultetsgränserna och emfasen på tvärvetenskapen. Här finns en allmän genusmedvetenhet och dessutom har universitetet satsat på spetskompetens inom genusforskningen.

– Jämfört med Utrecht har vi här inflytande upp på fakultetsnivå, inte bara inom vår egen avdelning.

Den dagliga arbetsmiljön, då?

– Jag har stor rörelsefrihet. Å andra sidan betyder det att jag ibland väljer att jobba sådär 12-14 timmar om dagen. Självständighet kan vara lite dubbelt ibland …

Och forskningen är så fascinerande att det är svårt att sluta. Cecilia leder en egen forskargrupp som sysslar med gränsöverskridande forskning, de ifrågasätter den humanistiska identiteten och breddar fronten till exempel med teknik och nya medier, biologi och natur.

– Natur, ja. Här på campus är det så naturfint. Nästan varje dag ser jag nya fåglar i universitetsparken utanför fönstret och på väg till jobbet kan jag klappa både får och hästar. Det är fantastiskt och avstressande.

Hur är det att bo i Linköping – jämfört med Amsterdam?

– Definitivt mindre! Därför har jag valt att bo mitt i smeten, bland nattklubbar och stökiga ungdomar. Det nattlivet kan definitivt jämföras med storstädernas. Annars gillar jag att allt är så nära och att jag kan cykla till jobbet på en kvart.

Text & bild: Gunilla Pravitz