Till struntpratets lov

Konsten att småprata är viktigare än vi vanligen tror. Småpratet ger oss massor av information och bekräftar den sociala grupptillhörigheten, konstaterar samtalsforskaren Viveka Adelswärd. (2009-03-11)

Struntprat, skvaller, fikasnack, ljugarbänk. Sladder och skitprat. Det finns många benämningar på vårt småprat!

Men det är långt från något betydelselöst nonsenspratande vi har för oss, säger Viveka Adelswärd, språkvetare, professor emerita och författare. Hennes senaste bok ”Till struntpratets lov” ägnar hon just småpratet. Bland annat inspirerad av det faktum att småpratet i akademiska sammanhang ofta anses som oviktigt strunt, inget som seriösa forskare ska slösa sin tid på.

– Småpratet ger oss massor av information och hjälper oss att känna av stämningslägen. Med struntpratet vi sonderar den mänskliga terrängen, förklarar hon.

Det har en mängd funktioner i vårt sociala och kulturella samspel, men är så inlärt att vi inte ens är medvetna om det. Det är sådant som fascinerar samtalsforskaren Viveka Adelswärd:

– Det handlar om det vi gör till vardags men aldrig reflekterar över. Tänk bara på hur olika vi hälsar på människor. Det avslöjar omedelbart vår relation till den vi hälsar på. En obekant, en nära vän, chefen, någon vi tycker illa om?

Likt hundar nosar vi av varandra, viftar på svansarna och visar med pratet hur ofarliga vi är. Eller flaggar för avstånd.

Hur viktig konsten att tala om ditt och datt är, blir särskilt tydligt när man går över till ett språk man inte behärskar. Eller hamnar i ett socialt sammanhang där man inte känner koderna.

– Samtalsmönster är svårt att lära sig teoretiskt. Man måste delta i samtalen för att förstå till exempel hur man tar och ger ordet, håller tråden, markerar övergång mellan ämnen eller vill avsluta, säger Viveka Adelswärd.

– Småpratandet skiljer sig mellan kulturer, sociala grupper och sammanhang, och det varierar med åldergrupper och kön.

Det bekräftar den sociala grupptillhörigheten och det är viktigt nog. Och med pratet håller vi samman våra närmaste, också krukväxter och husdjur.

– Jag har hört människor med allvar säga till sin hund: ”Hur många gånger ska vi behöva prata om det här?”

Och vem har inte hört någon läxa upp deras trilskande dator?

På det individuella planet fyller småpratet även en annan funktion. Vi formulerar våra tankar och idéer under tiden vi pratar på:

– Plötsligt kan man höra sig säga något riktigt intressant, säger Viveka Adelswärd.
Det är just så de moderna fokusgrupperna fungerar, påpekar hon, man pratar sig fram till åsikter om ett bestämt ämne.

Det är inte alla som får prata strunt. Och inte hur som helst.

Om detta har vi bestämda åsikter som skiftat med tider och trender.

– När jag växte upp skulle barn inte prata om de inte hade något att säga, exemplifierar Viveka Adelswärd.

I vår tid premieras de pratsamma, barn till och med tränas att tala inför andra. Över huvud taget lever vi i en samtalskultur. Förr visste människor ”sin plats” – och höll den. Idag ska de vara rörliga, beredda på att snabbt komma in i nya konstellationer.

– Nu måste människor oftare positionera sig och visa vem man är.

Det finns en subtil gräns mellan lagom prat och för mycket. Anses någon prata för mycket, gäller det oftast en kvinna. Under en studie av anställningsintervjuer som Viveka Adelswärd gjort fanns därför frågan ”tror du att du pratade för mycket” med:

– Kvinnorna förstod direkt. Männen tyckte mest frågan var konstig …

Pratar kvinnor allmänt mer? Eller är männens prat så accepterat att vi inte ens noterar det som prat?
Hur som helst är det lättare för den som är tyst att uppfattas som seriös än den som är pratglad, och många kvinnor upplever att de anstränger sig för att ”hålla igen”.

Tjuvlyssning är ett av samtalsforskarens arbetsverktyg. För att observera det mobila struntpratet behövs ingen smyglyssning. Hur har tekniken påverkat pratandet?

– Via mobilen kan vi få kontakt med nära vänner omedelbart. Det blir särskilt tydligt när man åker tåg. Händer det något, tar alla fram sina mobiler och ringer någon för att berätta. Det är inte till medpassagerarna man vänder sig.

Möjligheten till kontakt med vänner gör att vi väljer bort gruppen bekanta. En nackdel, menar en del forskare.

Viveka Adelswärd tar ingen ställning på den punkten men har en belysande historia att berätta. Om kvinnan som älskade sin trädgård men ett sjukår behövde ta hjälp med skötseln:

– Hon såg verkligen fram emot att få prata med någon kunnig om sin trädgård.
Mannen som kom pratade också oupphörligt medan han arbetade. Men bara i mobilen.

Text: Gunilla Pravitz
Foto: Vibeke Mathiesen

LiU magasin nr 2/2009
(2009-03-11)