I seminariet prövas argumenten

Pröva argumenten och se vem som har de bästa beläggen. Martin Kylhammar, kulturforskare och författare, ser det akademiska seminariet som en förebild för det offentliga samtalet. (2009-10-07)

Dagen har inte börjat som Martin Kylhammar tänkt sig. Han har förlagt de nya glasögonen, datorn krånglar och morgonens planerade träningspass på gymmet har flyttats fram.

Ändå är humöret gott när vi träffas på tjänsterummet på Tema Kultur och samhälle för att prata om vardagen för en humanioraforskare.

– Se här, jag har gjort en lista över vad jag ska göra idag. Eller i alla fall denna vecka, säger Martin och viftar med ett papper.

Här blandas stort och smått: en artikel ska levereras, ett nytt bokprojekt förberedas, tågbiljetter bokas, en doktorand handledas, ett symposium planeras, en tjänstebeskrivning formuleras, en föredragstitel mejlas och ett manus (på franska) gås igenom. Första punkten för dagen är redan avprickad.

– I morse läste jag igenom och skickade iväg ett slutmanus till Samlaren, tidskriften för svensk litteraturvetenskaplig forskning. Det var en anmälan av en bok om poeten och naturskildraren Sten Selander, som jag ju själv forskat och skrivit om tidigare. Det har gjort uppdraget en smula komplicerat – jag vill ju både lyfta fram bokens förtjänster och samtidigt peka på sådant där jag inte delar författarens analys.

Innan texten gick iväg inhämtade han i vanlig ordning synpunkter från kollegor.

– Jag skickar aldrig iväg något utan att någon eller några läser det först. Jag har ett antal vänner runtom som jag litar helt och fullt på. De ger alltid konstruktiv kritik. Och för mig är detta med att skriva inget man slarvar med, det är på djupaste allvar. Texten ska hålla att läsa inte bara idag, utan även i morgon.

Han betraktar denna grupp av nära kollegor – spridd över Sverige och i Frankrike – som ett av sina tre akademiska seminarier. De andra är seminarierna i den egna forskargruppen och inom temat.

– De ger lite olika saker. Men i grunden handlar det om samma sak, att man vänder och vrider på argumenten, prövar skälen och beläggen för en ståndpunkt och testar hållbarheten i de teorier som förfäktas.

Seminarierna innebär – i sin ideala form – att texter och tankegångar rensas från tvetydigheter och felaktigheter.

– Det akademiska seminariet skulle kunna stå som modell för det offentliga samtalet. Ta till exempel journalister och lärare, som har stort inflytande över hur vi ser på världen och livet. De borde återkommande möta människor med kunskap och insikter om det de skriver om och lär ut.

För många är Martin Kylhammar mest känd som den som lanserade och gav begreppet faktoid den betydelse det nu har på svenska. Det var i tidningen Dagens Forskning år 2002, där en särskild faktoidspalt infördes. Gensvaret blev enormt. Redaktionen fick in mängder av exempel.

– Faktoider är sådant som många håller för sant, men som vid närmare granskning visar sig vara fel. Genom min egen forskning om personer som Verner von Heidenstam, Lubbe Nordström och Sten Selander har jag upptäckt att det traderas mycket felaktigheter.

– Som forskare har man ett särskilt ansvar att bidra till att faktoider hamnar där de hör hemma, nämligen i papperskorgen.

Uppståndelsen kring faktoiderna fick Martin att fundera över olika typer av kunskap. Han skiljer på auktoritetskunskap, reflekterad kunskap och metakunskap.

– Auktoritetskunskap är sådant som förmedlas till oss, kunskap som vi fått från andra. Det här är utan tvekan den vanligaste formen av kunskap och behöver inte vara felaktig eller av ondo – men vi riskerar att få en del faktoider på köpet.

Reflekterad kunskap är sådant vi tillägnat oss genom egna studier och erfarenheter parat med kritisk reflektion.

– Som forskare ägnar vi oss främst åt meta¬kunskap. Det handlar om att förstå under vilka förutsättningar vissa utsagor gäller. Här är det alltså nödvändigt att känna till själva forskningsprocessen. Att veta hur man kommit fram till ett resultat är lika viktigt som resultatet i sig. Detta är den akademiska forskarens mest betydelsefulla bidrag till samhället.

– Samtidigt kan vi förstås som enskilda individer inte vara förtrogna med kunskapsproduktionen inom mer än ett mycket smalt område.

I drygt 30 år har Martin Kylhammar varit lärare och forskare vid Linköpings universitet. Redan som 24-åring blev han lärare i litteraturvetenskap och några år senare den allra första doktorn vid den nya tvärvetenskapliga Temainstitutionen. Sedan har han varit temamiljön trogen, men verksam inom flera olika teman. Idag är han professor inom Tema Kultur och samhälle.

I sin forskning har han bland annat gett idé- och litteraturhistoriska perspektiv på framväxten av det moderna Sverige.

– Under alla år har jag haft samma arbetsgivare, men har bytt kollegor tre-fyra gånger. Roligast har varit att ha fått vara med i utvecklingen av temaforskningen. Jag har haft möjligheter i Linköping som jag knappast skulle ha fått på andra håll.

Det var också detta som fick honom att tacka nej när han i slutet av 90-talet erbjöds att bli kulturchef på Svenska Dagbladet.

Annars har Martin ett starkt och grundmurat intresse av att sprida sina kunskaper till en större allmänhet. Han är en flitig skribent av såväl böcker som tidningskrönikor, är verksam som föreläsare, har arrangerat humanistdygn och symposier och var under sex år redaktör för den populärvetenskapliga tidskriften

– Inget av detta är något som jag har ångrat – tvärtom! – även om det tagit tid och inte heller uppmuntras tillräckligt mycket i den akademiska miljön. Och det är roligt när man får möta sina läsare, till exempel när folk kommer fram på stan och vill prata om något som jag skrivit i mina krönikor i Corren, berättar Martin.

Femton egna böcker har det blivit genom åren plus en rad bidrag i olika antologier. Och nu är han på väg in i ett nytt bokprojekt.

– Det kan ses som andra delen av en bok jag skrev för ett par år sedan, Livet – en stor sak. Det blir en blandning av längre essäer och andra texter i gränslandet mellan forskning och offentligt samtal. Jag försöker att diskutera vad man som humanistisk forskare kan bidra med.

Han skissar på upplägget inför ett kommande samtal med förläggaren Tryggve Carlsson.

– Ja, jag har det ju så förspänt att jag har en egen förläggare, som jag vet vill trycka mina böcker. Vi har samarbetat i många år och uppskattar varandra.

Ett par av Martins böcker har också översatts till franska. På ett bord ligger en nytryckt fransk version av Den tidlöse modernisten. Strax intill tronar en manusbunt från en fransk forskare som Martin ska vara opponent på när dennes docentkompetens prövas på Sorbonne.

Kontakterna med Frankrike är täta sedan 1990, när han första gången vistades en längre period i Paris.

– Jag läser och talar obehindrat på franska. Men jag skulle aldrig tänka mig att skriva på franska. Till det behövs duktiga översättare.

Sedan 2007 är Martin också ledamot av Vetenskapsakademien.

– Det är väldigt roligt. Vi träffas till gemensamma möten en gång i månaden och får bland annat jätteintressanta inblickar i vad som händer vid forskningens frontlinjer. Sedan är Vetenskapsakademien beslutsorgan för flera frågor. Rent formellt är jag faktiskt med och utser nobelpristagarna i kemi, fysik och ekonomi. Fast det är förstås andra som bereder frågorna, säger Martin och ler.

Han har engagerat sig aktivt i klassen för humaniora.

– Det är en spännande tvärvetenskaplig miljö, som påminner om Tema. För närvarande arbetar vi bland annat med ett symposium om bildningsfrågan.

På hemmaplan har han under det senaste decenniet lett en forskargrupp inom ett program kallat »Kommunikation, kunskap, makt«. Som mest har han haft ett drygt tiotal doktorander.

– Vi har använt humanistisk-historiska perspektiv på frågor som normalt hanteras av samhällsvetenskapen. Det handlar om centrala samhällsfrågor, som exempelvis demokratins villkor och förutsättningar.

– Det har varit oerhört spännande att hålla i en så här pass stor forskargrupp: att dra in pengar, handleda doktorander och att intellektuellt hålla ihop allt.

Strax före jul är det dags för den sista doktoranden inom programmet att lägga fram sin doktorsavhandling.

– För egen del vet jag inte säkert vad jag ska rikta in mig på framöver. Jag vill både bygga vidare på det jag tidigare gjort, men också skapa något nytt. Just nu skulle jag behöva ägna tid åt rejäla arkiv- och källstudier för att bli förtrogen med ett nytt material.

– Pojken på vinden har jag tänkt kalla min kommande essäbok. Sådan känner jag mig fortfarande ibland, livet är lite kusligt. Men mer nyfiken än rädd har jag alltid varit, har lockats av det värdefulla och glädjerika jag vet det går att hitta i dunklet, säger Martin Kylhammar.

Text: Lennart Falklöf
Foto: Göran Billeson

LiU magasin 3-2009
(2009-10-07)