Olle Inganäs tappar gärna hakan

Han lyckas gång på gång få vetenskapliga artiklar publicerade i jättarna Science och Nature. Olle Inganäs, professor i organisk elektronik, finns det något recept? (2012-10-14)

Olle Inganäs är den forskare på LiU som oftast syns i de allra mest prestigefyllda tidskrifterna. Detta trots att konkurrensen att komma med i Science eller Nature är stenhård. De största amerikanska universiteten har starka varumärken och även kineserna ligger på hårt.  Att få en artikel publicerad i någon av de vetenskapliga jättarna garanterar både anställning och ibland även materiella förmåner.

Men när Olle Inganäs senast räknade efter hade ungefär hälften av det han skickar in till Science eller Nature också publicerats.

Hur gör han?

- Det finns inget riktigt bra recept, men det gäller att vara först och det får gärna vara ett nytt koncept. Det ska också vara något lite uppseendeväckande, med tappa-hakan effekt, säger Olle Inganäs som själv sällan har problem att komma på nya idéer.

Den senaste artikeln som publicerades i Science handlade om batterier tillverkade av lignin, en restprodukt från kokningen av pappersmassa, billiga batterier som skulle kunna lagra energi från solceller och vindkraftverk.

Idén fick han för flera år sedan, men när den grott ett tag sökte han och hittade den perfekta samarbetspartnern i Polen, en elektrokemist som studerade just lignin - Grzegorz Milczarek.

- Jag lockade hit honom och samarbetet har fungerat perfekt.

Men det gäller att ligga rätt i tiden:

- För 15 år sedan skulle ingen varit intresserad av batteriteknik, det hade bara uppfattats som förvirrad forskning från universiteten.

En annan faktor som blir allt viktigare är presentationstekniken, bra bilder är guld värda.

- Tyvärr värderas presentationstekniken idag mer än djupsinne och originalitet. Några av de mest citerade forskarna har någon gång under sin karriär varit vetenskapsjournalister, konstaterar han.

Lite problematiskt är det också med den ökade auktoritetstron i den vetenskapliga världen. I exempelvis Kina och Japan är det som skrivs av en etablerad forskare alltid sant och den synen börjar breda ut sig allt mer.

- Man ser det inte minst när man tittar på mängden citeringar. Det här är ett hinder för produktiviteten, konfrontation och kritik är en viktig del av vetenskapen, säger han.

Och tycker det är lite pinsamt när han blir citerad inom områden han sysslade med för 10-15 år sedan.

- Jag brukar försöka tala om för dem att det idag finns folk som kan det här bättre än jag.

Vedelektroderna och möjligheten att kunna lagra energi är det som upptar hans forskargärning just nu. Plastsolcellerna börjar nu mogna vetenskapligt och de stora utmaningarna är mer av teknisk karaktär, som uppskalning och stabilitet. Aktuatorerna, ställdonen, knoppades av i ett företag och ljusemissionen i lysdioder lämnade han också efter att ha fått in en artikel i Nature.

- Den intellektuella nyfikenheten måste finnas kvar och energiförsörjning känns viktigare än att utveckla informationsteknologi.

Men vad är viktigast: att komma in i Nature eller Science eller att publicera?

- Att publicera. Svaret kommer snabbt och tveklöst.

- Det är mitt ansvar att hjälpa unga människor, doktorander, att hamna på rätt ställe. Det är viktigt att vetenskapen är en kör med så många intressanta röster som möjligt.

Det viktiga är att det är en tidskrift som ligger på rätt nivå och med rätt publik. Någon som han tycker är enklare att hitta inom naturvetenskap och teknik, men lite svårare inom medicinen.

Men ligger man för länge på den lägsta nivån av tidskrifter ska man nog inte fortsätta att forska.

Text: Monica Westman Svenselius
Foto: Göran Billeson

LiU Magasin nr 3 2012

2012-10-14