Nobelprisutdelningen 1909 på en tidningsteckning. Gustav V delar ut liiteraturpriset till Selma Lagerlöf medan Theodor Kocher (fysiologi/medicin), Wilhelm Ostwald (kemi), Karl Ferdinand Braun och Guglielmo Marconi (båda fysik) väntar på sin tur.

Världens viktigaste pris

Det har kallats världens viktigaste pris, även om en del mottagare varit omstridda. LiU-forskaren Gustav Källstrand gräver i arkiven för att undersöka hur bilden av nobelpriset etablerades. (2011-12-15)

Turerna går kring Alfred Nobels sista testamente.

Ett år före sin död 1896 har han bestämt att nästan allt han äger ska gå till fyra vetenskapliga pris och till ett fredspris. Några tidigare testamenten Nobel tecknat har haft annan innebörd så bristen på entusiasm hos de oväntat arvslösa är förståelig.

I januari 1897 står det helt klart att världens största vetenskapliga pris årligen kommer att dra uppmärksamheten till Sverige, till Stockholm och Oslo – unionen är ju ännu inte upplöst.

I svensk press är etablissemanget begeistrat: Ett andens olympiska spel!

– Priset faller rakt in i de nationalromantiska tidsströmmarna. Man inser direkt vilken betydelse nobelprisutdelningen kommer att få för bilden av Sverige, säger Gustav Källstrand, historiker och doktorand på tema Kultur och samhälle.

Han har plöjt igenom runt sex tusen tidningsartiklar från 1897 till 1911, främst i Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Nya Dagligt Allehanda.

Sammanlagt har han hittills suttit ett år i Nobelstiftelsens arkiv med pressklippen framför sig. Det som intresserar honom är inte vilka som fått priserna eller varför.

– Att det blev viktigt i vetenskapssamhället är inte så konstigt. Men att nobelpriset redan från början, egentligen innan det ens fanns, blev så stort i resten av världen är mer spännande.

Pressen var på hugget direkt, bevakningen för drygt hundra år sedan lika stor som idag.

– Och handlar om samma saker, säger Gustav Källstrand.

I stort sett varje år har reportrarna frågat pristagarna vad de tycker om Sverige, och de har varje år svarat något i stil med att det är svårt att få en uppfattning om det i vintermörkret …

Och det är samma spekulationer om pristagare, förmodade läckor, festkommentarer om kläder, titlar och matsedlar, notiser och reportage om vad pristagarna har för sig (redan Selma Lagerlöf uppvaktades med ett luciatåg 1909). Intresset för kungligheter, riksråd och känt folk var lika stort då som nu.

Priset har kommenterats på ledarsidor, kultursidor och på nyhetsplats. Fast förr refererades nobelföreläsningar och högtidstal eller så publicerades de in extenso.

Dock går en skiljelinje mellan svensk och internationell press:

– Ute i världen gav priset eko när namnen på pristagarna släpptes, så är det fortfarande. Här hemma kommer toppen i pressbevakningen runt prisutdelningen den 10 december.

Den intensiva pressbevakningen förstärkte uppfattningen att det är »världens viktigaste pris« och världens mest eftertraktade fest.

– Den bilden lever kvar också idag, säger Gustav Källstrand.

Liksom pressens lojalitet.

– Man ifrågasatte helt enkelt inte ett pris av den digniteten och med en sådan betydelse för Sverige. Inte på allvar.

Nobelfesten beskrivs aldrig som utdragen eller händelselös, fast Erik Axel Karlfeldt 1907 öppet kommenterar att »nobelfesterna ha redan hunnit få ett stadgadt anseende för tråkighet«. Inte heller idag ses det väl som lämpligt att låta någon som gäspar vid bordet komma till tals i medierna.

De vetenskapliga prisen eller de kommittéer som utser pristagarna har sällan kritiserats i pressen, fast det fanns skandalungar att skriva om:

– När Marie Curie får sitt andra nobelpris 1911 kan man i Paristidningarna läsa att hon har ett förhållande med en gift fysiker och till råga på i brev uppmanat honom att lämna sin fru.

Svante Arrhenius, Sveriges förste nobelpristagare 1903, ordförande i fysikkommittén och expert i kemikommittén ångrade då att han förespråkat Curie.

"Vänligen, kom inte!" skriver han i ett brev till Curie.

På detta reagerar Arrhenius antagonist, matematikern och ledamoten i Vetenskapsakademien Gösta Mittag-Leffler och lovar Marie Curie att han tvärt om ska ta väl hand om henne när hon kommer.

Men på några områden gick nobelpriset inte fritt från öppna invändningar. Generellt väckte det en hel del anmärkningar att så mycket pengar skulle hamna i utländska fickor.

– Samtidigt har man alltid varit mån om att framhäva pristagarna som internationellt kända och erkända. Det märks särskilt när svenskar tilldelats priset. Och särskilt i litteratur, säger Gustav Källstrand.

– När Tomas Tranströmer fick priset i år var det intressant att se hur ofta svenska medier påpekade att han är översatt till 60 språk.
Litteraturpriset blev omdiskuterat innan det ens delats ut. Svenska Akademiens kompetens att bedöma utländsk litteratur ifrågasattes omgående. När det förväntade priset till Leo Tolstoj uteblev till förmån för Sully Prudhomme blev det proteststorm, både i Sverige och i Europa.

– Det fanns ett antal författare, 80- och 90-talisterna, som lätt fick plats på tidningssidorna och skrev mot akademien, bland annat Verner von Heidenstam och Oscar Levertin på Svenska Dagbladet.

Man behöver inte vara poet bara för att man kan skriva på vers, kommenterade Strindberg saken.

Mest kritik fanns det mot fredspriset, inte priset i sig utan det faktum att det skulle väljas av en norsk nobelkommmitté och delas ut av norska stortinget.

– Det var inte populärt att Oslo skulle hamna i blickfånget under den pågående unionskrisen, säger Gustav Källstrand.
En som ogillade detta var förstås Oscar II, som fick gott stöd av skribenterna på de konservativa tidningarna, till exempel Göteborgs Aftonblad.

Idag är fredspriset det av nobelprisen som får mest uppmärksamhet i världen. Närmare bestämt med 18 841 artiklar och 26 549 omnämnanden i sociala medier, allt enligt DN.se som nu under hösten låtit ett analysföretag undersöka saken (fast bara sökt på det latinska alfabetet). Litteraturpriset, hårt bevakat i Sverige, kom först på tredje plats.

Gunilla Pravitz
Foto: Anna Molander
(LiU Magasin 4/2011)