Med kroppen i fokus

En kropp, ett jag. En människa. För de flesta av oss är det självklart. Men hos en siamesisk tvilling ställs frågan om var jaget börjar och slutar på sin spets. (2012-03-14)

En siamesisk tvilling delar delvis sin kropp med en annan och frågan om var jaget börjar och slutar ställs på sin spets. Inte konstigt att en kroppsforskare intresserar sig för siamesiska tvillingar.

Hon kallar sig för kroppsfilosof och forskar om det avvikande. För, som hon säger, genom att studera det som avviker kan vi få syn på vad vi uppfattar som normalt. Margrit Shildrick är nyligen installerad professor vid Tema Genus.

- Att vi föds och dör i samma kropp tar de flesta av oss för givet, liksom att vi lever våra liv i separata individuella kroppar. Autonomi är en högt skattad egenskap. Men det är ju inte alls självklart.

Med dagens avancerade kirurgi är det rutin att dela på sammanvuxna tvillingar redan som barn. Samhället, ”vi alla”, tar för givet att det är så de vill ha det. Men är det sant? Vad vet vi om deras upplevelse av sin identitet? De föds ju in i en kropp som också, i alla fall delvis, bebos av en annan individ. Vad gör det med deras självbild?

- Är de ett eller två subjekt? Vad händer när vi delar på dem, blir deras liv verkligen bättre då, frågar sig Margrit Shildrick.

Genom historien finns många exempel på siamesiska tvillingar som levt fullödiga liv sammanvuxna, de har gift sig och fått barn, åldrats och dött tillsammans. Tvillingarna Abigail och Brittany Hensel, födda den 8 mars 1990, är ett modernt exempel. Föräldrarna tackade nej till det kirurgiska ingrepp som skulle ha skiljt dem åt. Idag är de 22 år gamla.

- Och de verkar lyckliga med att leva bokstavligen tillsammans, säger Margrit Shildrick.

Hon ger ett annat exempel på hur strängt vi ser på vad som är normalt när det gäller våra kroppar.

- Barn som föds med sex fingrar på en hand får den sjätte bortopererad, och det görs tidigt. Det ses som fullkomligt självklart att vi ska ha fem fingrar på varje hand. Men varför är det så viktigt?

Traditionellt har filosofer inte intresserat sig för kroppen och det kroppsliga, fortsätter hon. Tvärtom, själen, anden, intellektet har varit fokus för (den manligt dominerade) filosofiforskningen. De har betraktats som helt avskilda från kroppen. Det kroppsliga har beskrivits som något begränsande, lägre stående, ja till och med smutsigt. Och ofta förknippat med kvinnor.

- Inte bara filosofer, utan också samhällsvetare, som sociologer, har studerat människor i deras sociala sammanhang, i grupper och nationer, men har helt bortsett från deras kroppar.

Först med den feministiskt inriktade forskningen ändrades detta. Intresset för kvinnors reproduktiva hälsa ställde kroppen i fokus. Margrit Shildricks egen avhandling har titeln ” Leaky Bodies and Boundaries: Feminism, Postmodernism and (Bio)ethics ”. Idag arbetar hon med vad hon kallar kritisk funktionshinderforskning inom genusforskningen.

Född i Irland har hon hunnit med att studera och forska där, i England och i Kanada. I Kanada medverkar hon i ett stort forskningsprojekt om hjärttransplanterade. I videoinspelade samtal får de berätta om sina liv efter ingreppet. Studien omfattar 27 personer som har levt minst ett år med sitt nya hjärta.

Det mest slående resultatet var att 80 procent av de transplanterade kände sig plågade och sorgsna efter ingreppet. De var osäkra på vem de var, vem de hade blivit. De kände inte igen sig själva och sina egna kroppar, det upprörde dem att deras hjärta hade en annan historia.
Samtidigt visste de att de borde vara tacksamma, att operationen hade räddat deras liv.

- Men några gick så långt som att säga att de önskade ingreppet ogjort, säger Margrit Shildrick, trots att de visste att det skulle ha inneburit deras död. Och, lägg märke till att de som deltog i den här studien var de psykiskt stabila, av forskningsetiska skäl hade vi valt ut dem.

Margrit Shildrick studerade inspelningarna tillsammans med ett team bestående av bland annat en psykiater och en kardiolog. Psykiatern i teamet var helt chockad, berättar hon, det här var människor som framgångsrikt spelade rollen av den tacksamma patienten, men som inom sig bar helt andra känslor.

- Patienterna kunde rapportera saker som att de aldrig gillat korv förut och nu längtade efter korv – eller att de aldrig haft rasistiska åsikter tidigare, nu hade de det. De kände inte igen sig. Och de funderade mycket på vilka donatorerna var.

En fråga som studien aktualiserar är om det kanske skulle vara bättre för transplanterade patienter att få veta vilka donatorerna är. På ett djupare plan väcker den frågor om vad vi människor kan och inte kan göra med våra kroppar.

- Vi lever i en tid då teknologin gör det möjligt att göra saker med våra kroppar som vi inte har kunnat föreställa oss tidigare. Transplantationskirurgin är bara ett exempel. Sannolikheten blir allt mindre för att vi ska leva hela våra liv i en och samma oföränderliga kropp.

- Men frågan är om vi hänger med rent mentalt och kulturellt.

Anika Agebjörn

2012-03-14