Livskunskap ifrågasatt

Lärare som förväntas agera terapeuter, elever som uppmuntras blottlägga sitt innersta. Kritiken har varit kraftig mot hur ämnet livskunskap bedrivs i svenska skolor. Mitt i stormen står forskare vid Linköpings universitet, som studerar vad huvudpersonerna själva, lärarna och barnen, tycker. (2011-10-14)

Ämnet livskunskap i svenska skolor syftar till att stärka barns sociala och emotionella kompetens, lära dem umgås i grupp, uttrycka sig, lyssna på varandra, och hantera sina känslor. Någon tydlig definition av ämnet finns inte, inte heller några nationella riktlinjer eller uttalat stöd i läroplanen.

Många skolor har löst frågan genom att upphandla program, förmedlade av privata konsulter och inte sällan utarbetade i USA. De går ofta ut på att läraren ska genomföra strukturerade gruppdiskussioner med barnen om hur de mår, vad de tycker är bra och mindre bra, hur de har det med familjen osv, allt enligt en strikt manual.

Debatten kring dessa program har varit livlig. De kritiseras bland annat för att vara alltför terapeutiskt inriktade och riskera kränka barnens integritet.

Flera forskare vid Linköpings universitet studerar hur några av dessa program tas emot i praktiken. Andreas Fejes, pedagog, och Magnus Dahlstedt, migrationsforskare, har studerat bekännelsestrategin i ett av de mest spridda programmen, SET, Social och Emotionell Träning. Karin Zetterqvist Nelson, professor i Tema Barn, leder ett forskningsprojekt där flera program studeras i svenska skolor. SET är ett av dem, ett annat är DISA (Din Inre Styrka Aktiveras) som enbart riktar sig till tonårsflickor.

- DISA har utvecklats som ett behandlingsprogram inom barnpsykiatrin i USA, för flickor med depression, berättar Karin Zetterqvist Nelson.
I svenska skolor används det för alla flickor. Syftet är inte att behandla utan att förebygga depressioner. Flickor anses löpa en högre risk än pojkar att bli deprimerade.

Doktoranden Sofia Kvist Lindholm från Tema Barn har intervjuat 37 flickor som gått igenom ett DISA-program. Programmet kan kanske fungera bra, säger hon, men pekar också på flera problematiska drag.

Ett sådant är att DISA drar alla flickor över en kam och därmed riskerar förstärka könsfördomar. Många flickor i studien reagerade på att kursen riktar sig specifikt till just flickor. Eller som en tjej sa: ”Jag tycker det var dåligt när dom säger att just tjejerna har det svårt, jag tycker killarna har det med…för det känns som om det bara är tjejer som har problem.”
Förhållandet mellan grupp och individ är ett annat problematiskt drag i DISA.

- Metoden riktar sig mot individer och arbetar med individuella strategier, säger Sofia Kvist Lindholm. Men den utförs i grupp utan att en medveten strategi för detta har utarbetats. Om läraren strikt följer manualen – som man ska göra – är risken stor att man missar de grupprocesser som oundvikligen pågår och kan vara mycket starka. Att vara utstött ur gruppen, eller annorlunda jämfört med de andra är exempel på saker som borde hanteras.I verkligheten räddas programmen ofta av att lärarna bryter mot manualerna och använder sin egen erfarenhet och sunda förnuft, säger Karin Zetterqvist Nelson, och pekar samtidigt på paradoxen att programmen då inte blir möjliga att utvärdera. SBU, Statens Beredning för medicinsk Utvärdering, har kritiserat de program som används i svenska skolor för att de inte är evidensbaserade, dvs. de har ingen eller mycket svag vetenskaplig underbyggnad.

- Manualbaserade program passar inte i skolan, säger Karin Zetterqvist Nelson. De kan fungera i en klinisk situation, med en tydligt avgränsad målgrupp och en definierad diagnos. Men i skolan har vi en helt annan situation. Där ska de fungera för alla, och utan en tydlig problematik.

SET riktar sig, till skillnad från DISA, till alla barn. Även här handlar det om strukturerade gruppdiskussioner utifrån en given manual. SET passar bäst för de barn som inte behöver det, skriver Anna Kaspersson, psykologstuderande i sin D-uppsats. Hennes studie bygger på intervjuer med nio låg- och mellanstadielärare. Hon beskriver den balansgång som både lärare och elever måste gå. Det gäller att vara öppen – men inte alltför öppen. Det gäller att kunna prata om känslor – men inte visa för mycket känslor. Det gäller att kunna uttrycka sina värderingar – men bara om det är ”rätt” värderingar, dvs. goda och demokratiska.

Ingen av lärarna i Anna Kasperssons studie har följt manualen till punkt och pricka. De har alla omformat den, valt bort eller modifierat materialet utifrån sina egna bedömningar av den aktuella situationen.

Anna Kaspersson ställer en rad frågor som idag saknar svar: Ska barns sociala och emotionella utveckling verkligen vara ett skolämne? Är det i så fall möjligt att bedriva den undervisningen enligt en i förväg fastställd manual? Var slutar föräldrarnas ansvar och var börjar lärarnas? Ska lärarna fungera som terapeuter?

Metoderna i SET döljer makten. Det konstaterar forskarna Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes och magisterstudenten Elin Schönning. De har analyserat manualer och intervjuat lärare och handledare som arbetar med SET. De visar hur arbetssätten framställs som jämlika och frivilliga, medan läraren i själva verket behåller makten över eleverna.

Formellt har eleverna exempelvis rätten att avstå, deltagande i livskunskap beskrivs som frivilligt. Samtidigt ska eleverna motiveras och här finns en pedagogisk paradox, påpekar forskarna. Frivilligheten blir en chimär. Pressen kan bli stor på den som avstår.

Självbedömning är en annan metod som framstår som jämlik och demokratisk, men där läraren har sista ordet. Eleverna uppmanas bedöma hur väl de har fungerat och om de förtjänar en belöning. Men det är läraren som avgör om de verkligen ska få någon.

Att kunna välja och förutse konsekvenserna av sina val är ytterligare en metod som eleverna ska träna. De får lära sig att alla har ett val, de kan själva välja sin framtid. Men hur de väljer får konsekvenser och det gäller att väga in dem. Om eleven väljer att gå illa klädd till en jobbintervju, så får han troligen inte jobbet, och det bör han kunna förutse. I teorin är valmöjligheterna oändliga, i praktiken reduceras de snabbt.

Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes jämför i en kommande bok, ”Confessing Society”, livskunskapsprogrammen med den sakrala bikten eller bekännelsen.

- Barnen ska beskriva sin egen utveckling och hur de tänker, säger Magnus Dahlstedt. Det hela tar formen av en bekännelse. Den framstår som harmlös och oskyldig, barnen pratar ju bara. Men i själva verket är det en kraftfull teknik för styrning.

Samhället styrs allt mer genom terapeutiska tekniker, visar forskarna, som inspirerats av Foucaults tänkande. Våra privata domäner, våra känsloliv tas i bruk för att styra oss – eller rättare, för att lära oss styra oss själva. Livskunskapsprogrammen stämmer väl med den neoliberala syn på frihet och styrning som råder idag, hävdar Dahlstedt och Fejes.

Text: Anika Agebjörn
Foto: Jan Henriksson m fl

2011-10-14

LiU Magasin 3-2011