Hälften av all metall har försvunnit

Det är bara ungefär 50 procent av de metaller vi plockat upp ur jordskorpan som är i användning. Det betyder att det finns lika stora mängder som ligger till ingen nytta. Nils Johansson har sökt och har funnit dem, och oftast finns de ovan markytan. 

Nils Johansson, doktorand på avdelningen för industriell miljöteknik, har undersökt vart de försvunna metallerna tagit vägen, varför det är så stor skillnad mellan mängden metaller vi brutit ur jordskorpan och de mängder som används till burkar, bilkarosser, mobiltelefoner, kablar, rör och allt annat.

Han, liksom de övriga i forskargruppen, koncentrerar sig på de metaller som finns i det de kallar teknosfären, det vill säga metaller som människor hanterar eller har hanterat. Ungefär hälften av de mängderna används idag, resten gör det inte.

- Sammantaget finns det stora förråd i teknosfären som inte tas tillvara. Skulle vi utvinna dessa förråd kan vi både undvika att metallerna läcker ut i närmiljön och spara resurser genom att minska behovet av traditionell gruvbrytning, säger Nils Johansson.

Han har funnit att när det gäller järn och koppar finns mellan 10 och 20 procent av metallerna i deponier och ungefär lika stor mängd i restavfallet från gruvorna. Några procent finns också i utsläpp och läckor i luften, men det är mycket låga koncentrationer. Resten är metall i dvala, som inte används, men inte heller klassats som avfall, exempelvis övergivna skepp, byggnader eller ledningar under mark.

- Metallerna i teknosfären är väldigt utspridda, men i städerna är koncentrationerna oftast högre eftersom det är där metallerna i huvudsak används.

Det har också gett upphov till begreppet Urban mining, eller staden som gruva. Men Nils Johansson vill gå ett steg längre och hellre prata om Technospheric mining, eftersom många förråd finns även utanför städerna.

- De närmare 20 procenten som finns i gruvavfallet jobbar några av gruvbolagen idag aktivt med att utvinna. Men de 20 procenten som finns i deponier är svårare att komma åt. Det beror på att skatter, lagar och regler kring deponier inte är anpassade för resursutvinning, utan istället sätter stopp för den, konstaterar han.

Det är också viktigt att ta med säkerhetsaspekterna, tidigare har deponierna varit helt okontrollerade och ingen vet riktigt vad det är som finns nedgrävt.

Nils Johansson har följt fem projekt där man har testat resursåtervinning i deponier. Projekten har lyckats där deponierna ändå skulle saneras, men inte i de övriga fallen.

- För sanering finns det lagar, skatter och regler som underlättar. Skillnaderna kan också bero på att en sanering får kosta, medan det är svårare att finansiera materialåtervinning. Eftersom det är svårt att uppskatta metallinnehållet i en deponi blir det också svårt att räkna på intäkterna, säger han.

Men återvinningsföretag, som Stena Metall, är definitivt intresserade av metallerna i dvala.

- Återvinningsföretagen får en allt starkare ställning och det finns plats för innovationer på marknaden, konstaterar Mats Eklund, professor i industriell miljöteknik.

- Kanske ska vi i framtiden ha tillfälliga förråd på deponierna, ett förvar av resurserna tills vi fått fram tillräckligt bra teknik för att ta hand om och använda materialet igen. Deponiförbud kunde gälla bara för sådant material som producerar metangas, funderar han.

Monica Westman Svenselius 2012-01-17

Foto Peter Modin