Konsten att studera barns samspel i förskolan

För att studera samspelet mellan barn, föräldrar och personal i förskolan använder Polly Björk-Willén videokamera. Med den fångar hon ljud, tal, blickar och gester. Men den möts ibland med skepsis. (2009-10-07)

– Det finns en stor rädsla för videoinspelningar och att de ska användas på fel sätt. Den rädslan måste jag ta hänsyn till och respektera, säger Polly Björk-Willén.

Hon börjar alltid fältarbetet med att träffa dem som berörs för att prata om studiens syfte, hur materialet används och förvaras.

– Att vara tydlig är viktigt för att skapa förtroende.

Polly Björk-Willén är lektor i pedagogiskt arbete och undervisar bland annat blivande lärare. Som forskare intresserar hon sig för barns språkliga och sociala samspel i förskolan. Hon har just avslutat en videostudie i ett forskningsprojekt om barns samspel med datorn som finansierats av Vetenskapsrådet och leds av professor Karin Aronsson. Samtidigt pågår förberedelserna för två nya projekt.

Det ena handlar om barns språkmiljö i förskolan och genomförs tillsammans med högskolorna i Jönköping och Västerås. Ett 60-tal föreskoleavdelningar ingår i projektet, som omfattar både enkät, observationer, fokus­grupper och videostudier.

Det andra projektet handlar om etnicitet i förskolan.

– Vi ska studera hur etnicitet kommer till uttryck i barnens lek, men även hur personalen förhåller sig till barnens flerspråkighet, berättar Polly Björk-Willén.

Hon leder projektet, men ska också filma samtal i förskolans tambur när föräldrar hämtar och lämnar sina barn. Med videokamerans hjälp kan hon titta på samspelet i detalj och göra en samspelsanalys. Hon för också anteckningar, men de fungerar framförallt som dagböcker och ett stöd för minnet.

På förskolorna känner hon sig väl mottagen, även om det händer att personalen tackar nej till en studie därför att den kommer olägligt eller att föräldrar inte vill att deras barn ska vara med på bild. Men det inte räcker med att föräldrarna säger sitt. Barnens tillstånd är lika viktigt som målsmans. Accepterar de inte kamerans närvaro stängs den av.

– Barnen är alltid mer eller mindre medvetna om min närvaro och lär sig snabbt att jag inte är en »fröken«. En del barn visar att de inte tycker om kameran, medan andra är mycket intresserade av den, åtminstone till att börja med. Men de ska alltid veta att de kan säga till om de inte vill bli filmade.

Polly Björk-Willén är själv förskollärare. Hon har ett långt arbetsliv i förskolans värld bakom sig och är väl förtrogen med både kultur och organisation.

– Jag har en kulturell förförståelse som ger ett viktigt förtroendekapital, men under fältarbetet får jag passa mig för att gå in i yrkesrollen även om det kan vara frestande att gripa in. Trots min ganska avmätta roll som forskare och observatör utvecklas ändå ett slags ordlös relation till dem jag studerar.

Trots lusten inför att komma ut på fältet känner Polly Björk-Willén alltid lite gungfly innan det är dags. Hon funderar över vad hon ska spela in, vem eller vilka hon ska följa och vad som är mest optimalt. Och när fältarbetet väl är igång kan det ibland kännas långsamt och händelselöst.

– När man följer barnens vardag med video­kamera blir det långa pass när ingenting verkar hända, då kan filmandet kännas långtråkigt. Men det händer också att jag redan när något sker tycker att det är jätte­spännande och inser att det är något jag måste titta närmare på. Ju mer material jag samlar in, desto tydligare ser jag sedan sambanden, säger Polly Björk-Willén

Den tekniska utrustningen för att filma, redigera och transkribera kan också kännas krävande.

När allt material är insamlat, det handlar om allt mellan 10 och 40 timmars film, sker en grovstädning vid datorn på universitetet. Liknande händelser samlas i så kallade kollektioner och det som sägs i delar av materialet transkriberas så att samtalen kan analyseras. Arbetet är nu inne i en ny fas.

– Analysen är alltid rolig att ta itu med. Det gäller särskilt när den sker tillsammans med forskarkolleger. Som forskare är det ibland ganska ensamt och man behöver bolla sina tankar med andra för att komma vidare.

När forskningen är avslutad och publicerad kontaktar Polly Björk-Willén förskolan där fältstudien genomförts.

– Jag har ett ansvar för att de får något tillbaka. Jag berättar vad jag gjort med materialet jag samlat in och vad vi kommit fram till. I något fall visade jag ett urval av det filmade materialet och diskuterade det med personalen. Att överlämna det som publicerats är också ett sätt att ge något tillbaka.

Text: Birgitta Weibull
Foto: Staffan Gustafsson

LiU magasin nr 3 2009

(2009-10-07)