Den tysta natten är full av ljud

En timme efter solnedgången kan expeditionen starta. Då ger sig fladdermössen ut på jakt. 

Klockan tickar mot elva. Det är en klar och nästan vindstilla juninatt. Morkullor drar över trädtopparna. En lärkfalk svischar förbi på låg höjd. Mygg och knott festar på vårt blod. (2012-06-26)

– Det ser lovande ut, säger Martin.

Vi är ute efter fladdermöss. Efter några regniga nätter borde de vara hungriga: de kan stoppa i sig en tredjedel av sin kroppsvikt på en enda natt.

Martin Brüsin är masterstudent på programmet Ecology and environment vid Linköpings universitet. Vi följer med på kringelkrokiga vägar till trakterna av sjön Hövern utanför Åtvidaberg, en av de 50 lokaler han valt ut för sitt projekt, en pusselbit i LiU-ekologernas forskning om hur landskapets utformning i större skala påverkar den biologiska mångfalden.

Två månader har han på sig, juni och juli, den period då fladdermössen föder upp sina ungar och håller sig inom ett område.

– Jag tar två lokaler per natt, så får vi se hur många jag hinner med, säger Martin.

Att denna junimånad varit ovanligt blöt har stökat till schemat. Den optimala fladdermusnatten är mulen och varm, torr och vindstilla.

Han är utrustad med en ultraljudsdetektor som ska översätta fladdermössens högfrekventa signaler till hörbara ljud. Detektorn kan också expandera tiden vilket gör det lättare att skilja på de olika arterna, och kopplas till en mp3-spelare för inspelning. I tveksamma fall kan filerna matas in i ett datorprogram som kan identifiera alla arters läten.

En timme efter solnedgången startar Martin nattens första inventeringsrunda. Det dröjer inte många minuter förrän den första signalen når detektorn. Det är en dvärgfladdermus, vår minsta art, som flyger hit och dit bara några meter ifrån oss. Lite senare kommer den största, en stor fladdermus, i höjd med trädtopparna. Frekvensen på lätet är ovanligt hög, 60 000 svängningar i sekunden. Det här är annars en av de två arter vars ljudsignaler en människa med god hörsel kan uppfatta.

Vi byter till stövlar och kängor och traskar ut i sankmarken kring ett litet viltvatten omgivet av täta videsnår och lövträd. Till och med gräsänderna har tystnat. Mörkret faller och det börjar bli lite bett i den klara luften. Tätt över vattenytan kryssar ett par vattenfladdermöss i hög fart på jakt efter sländor och knott.

Plötsligt börjar detektorn krångla. Fladdermössens läten dränks i störningar. Men efter batteribyte fungerar allt som det ska. Nattens facit blir femton inspelade djur av fyra arter, förutom de nämnda också nordisk fladdermus, som är den vanligaste av de 19 som är kända i Sverige.

När knappt halva säsongen gått har Martin säkrat stor fladdermus, nordisk fladdermus, dvärgfladdermus, långörad fladdermus – som med sina fyra centimeter långa öron kan lyssna sig till bytet i stället för att ekopejla, vattenfladdermus och sydfladdermus – en art som tidigare bara noterats i Sydsverige.

– Den bästa lokalen hittills var vid ett vattenkraftverk i Finspångstrakten, ett öppet område med stillastående vatten, gamla byggnader och stora ihåliga lövträd, säger han.

Martin Brüsins handledare Karl-Olof Bergman (på bilden imiterande en långörad fladdermus) är en av projektledarna i en forskargrupp i bevarandeekologi vid LiU. Forskningen är inriktad på att undersöka betydelsen av hela landskapets utformning och kvalitet, snarare än enskilda objekt.

– I ett avslutat projekt studerade vi skalbaggar som är beroende av stora ihåliga ekar. Med statistiska metoder visade vi att skalbaggarna reagerade på landskapets kvalitet inom en radie på 4,5 kilometer omkring platsen vi studerade. Det betyder att man måste arbeta med relativt stora områden för att de ska kunna leva vidare i en region på lång sikt. Med fladdermöss är det lite mer komplicerat. De söker efter insektsrika miljöer med en kombination av gamla lövträd, vatten och öppen mark, men behöver dessutom övervintringsplatser i grottor eller byggnader.

Gruppens forskning spänner från tigrar i Indiens djungler till skalbaggar och fjärilar i Östergötlands eklandskap. Studierna är direkt tillämpbara på praktisk naturvård – det går inte att bevara mångfalden bara genom att inrätta naturreservat.

– Reservaten är alltför små och ligger glest. Man måste också se till vardagslandskapet, säger Karl-Olof Bergman.

19 arter i Sverige

Fladdermöss är däggdjur av ordningen Chiroptera. I Sverige har 19 arter observerats: Barbastell, Bechsteins, Brandts, damm- (extremt sällsynt), dvärg- (minst, väger 3–5 gram), frans-, gråskimlig (hörbar), Leisiers, långörad, grå långörad, mustasch-, nordisk (vanligast), nymf- (ännu inte sedd, bara hörd), pipistrell, stor (störst, upp till 30 gram, hörbar), stort musöra, syd-, troll- och vattenfladdermus.

Parningen sker på hösten. I oktober-november samlas fladdermöss i stora grupper till vintersömn i mörka, fuktiga utrymmen med en temperatur på 0-5 grader: grottor, gruvor, jordkällare, vindar, kyrktorn. Där stannar de till april-maj.

Själva befruktningen äger rum på våren (så kallad fördröjd implantation). De dräktiga honorna flyttar ihop i en yngelkoloni med upp till flera hundra eller tusen individer, till exempel i en sydvänd husvägg eller ett ihåligt träd. Ungarna föds vanligen i månadsskiftet juni-juli, en eller två per hona. I början av augusti är ungarna flygfärdiga och lär sig jaga.

Ekolokalisering används för orientering och jakt. Sonaren skickar ut ultraljud med en frekvens från 15 kilohertz och uppåt. Ju högre frekvens desto finare känslighet, men också kortare räckvidd. Genom att registrera ekon från ljudstötarna skapar fladdermusen en audiell bild av omgivningen. Djuren har också sociala läten.

Hörseln är god även i det lågfrekventa området. Den långörade fladdermusen har särskilt bra hörsel som den kan använda i jakten i stället för ekopejling.

Text: Åke Hjelm
Foto: Vibeke Mathiesen, Jens Rydell/N (bilden på vattenfladdermus)
2012-06-26