Gott om Borrelia men få bitna blir sjuka

I labbet på Hälsouniversitetet görs en DNA-analys på varje fästing för att ta reda på om och vilka patogener den bär på. På bilden diskuterar Fredrik Nyström med professor Pia Forsberg.

”Doktorn, hur farligt är det egentligen att få ett fästingbett?” Den frågan, hämtad ur den kliniska vardagen, fick Pia Forsberg, professor i infektionsmedicin, att starta studien STING som rullar på fjärde året. Och nu är hon redo att ge ett första svar. (2010-06-18)

”Av de uppemot 3 000 fästingar vi samlat in har vi hitintills funnit Borrelia i var femte. Trots det är det väldigt få av de bitna som sökt vård för några sjukdomssymtom”, säger Pia Forsberg.

Även om både Borrelia och i än högre grad TBE-viruset kan orsaka allvarliga symtom vill hon tona ner skrämsellarmen, och det genom att en gång för alla reda ut hela problembilden. 55 vårdcentraler spridda över hela landet inklusive Åland är engagerade så långt, och fler väntas de kommande åren. Dit kommer fästingbitna människor med angriparen i en tändsticksask eller påse – mer sällan kvar på kroppen.

”Fästingen behöver inte vara levande men den ska vara så hel som möjligt, annars är det svårt att göra de analyser vi vill ha”, säger Pia Forsberg.

Samtidigt får de bitna lämna ett blodprov och svara på en enkät. Efter tre månader kallas de till återbesök för ny provtagning. Om de är sjuka följs de en längre tid.

Vid inledningen av säsongen 2010 (som har alla förutsättningar att bli en riktig fästingsommar) hade nära 3 000 djur och blodet från lika många bitna människor tagits emot och analyserats. Studiens mål är 10 000, ett krav för att få helt säkra data.

Från vårdcentralerna skickas fästingar, blodprover och enkäter till labbteamet på Hälsouniversitetet. Tre forskningsavdelningar är involverade: infektionsmedicin, medicinsk mikrobiologi och immunologi. Fästingarna hamnar först under lupp för mätning - vilket ger en uppfattning om hur länge de suttit och sugit blod från sin värdmänniska – och fotografering. Sedan mosas de för att man ska kunna leta efter eventuella parasiter. Fragment av DNA eller RNA mångfaldigas med PCR, en molekylärbiologisk metod som gör det möjligt att analysera även mycket små mängder av genetiskt material. På så vis kan forskarna se om och vilka parasiter som finns i fästingen.

Än så länge har studien främst varit inriktad på Borreliabakterien, som i Sverige förekommer i tre huvudtyper: garinii, afzelii och sensu stricto. Dessutom finns 10-15 olika varianter av varje. Detta kan förklara varför infektionerna kan ge så många olika symtom – från nervsystemet, hjärtat, stora leder och hud bland annat. Det är också en orsak till att det inte gått att få fram något verksamt vaccin.

Mot den andra huvudtypen av fästingburna patogener, TBE-virus, finns däremot ett i det närmaste 100-procentigt vaccin. Det ska vi vara tacksamma för eftersom TBE, fästingburen hjärninflammation, är en allvarlig sjukdom som till och med kan orsaka dödsfall. En tredje grupp är Anaplasma, som sprider sjukdomen fästingfeber och en fjärde Rickettsia helvetica, som associeras med bland annat lungsjukdomen sarkoidos.

När man väl vet vad som fanns i fästingen kommer man till en rad frågor: Hur gick det för den som blev biten? Blev det några sjukdomssymtom? Bildades det antikroppar?

”När det gäller Borrelia så går patogenen troligen inte alltid över till människan, eller också tar immunförsvaret kål på den direkt. Ett annat alternativ är att den tar sig in och börjar gro, men sedan utvecklas antikroppar som driver ut infektionen utan att den bitne får några symtom”, säger Pia Forsberg.

Betydligt effektivare är TBE-viruset, som tar sig in i blodet ögonblicket efter att fästingen bitit. I Sverige är detta så kallade flavivirus spritt bland fästingar främst längs kusterna och vid Vättern och Vänern.

Genom att samla ett stort material från nord till syd och öst till väst räknar forskarna med att få en bättre bild av patogenernas spridning i olika delar av landet.

Åke Hjelm
2010-06-18