Behov av gästarbetare skapar europeiskt dilemma

Med en åldrande befolkning kommer Europa mycket snart att behöva importera arbetskraft. Samtidigt växer främlingsfientliga strömningar i många europeiska länder i takt med att välfärden urholkas. Migrationsforskare vid LiU talar om det europeiska dilemmat. (2008-12-08)

Runtom i Europa försöker politiker hitta former för att få arbetskraft utan att ge medborgarstatus – en ny form av gästarbetare.

– Det är en paradox att EU gör det allt svårare att invandra legalt, samtidigt som arbetsgivare inom EU, särskilt i södra Europa, är helt beroende av migrantarbetare, säger Carl-Ulrik Schierup, professor och föreståndare för forskningsinstitutet Remeso vid Linköpings universitet.

Resultatet blir en växande informell sektor, papperslösa eller »illegala« arbetare, som betalas svart (eller inte alls) och som i många fall står utanför samhällets välfärdstjänster. Om de ska ha tillgång till sjukvård eller inte är ju en debatt som är aktuell i Sverige.

I antologin Utbildning, arbete, medborgarskap skriver Carl-Ulrik Schuerup, tillsammans med Magnus Dahlstedt som också forskar vid Remeso:

»Det är de europeiska Andra som lever på krympande socialbidrag i etniskt segregerade städer. Det är de oproportionerligt många med invandrarbakgrund som fastnat i yrkesgetton präglade av osäkra arbeten i den postfordistiska tjänsteindustrin och i den allt mer avreglerade kommunala sektorn...Särskilt sårbara är de som saknar tillgång till de mest fundamentala av medborgerliga rättigheter: illegala migrantarbetare på byggarbetsplatser och jordbruk runt om i Europa, »svarta« städerskor och barnflickor i medelklasshem och nya kontraktsarbetare i industri och service. De utgör alla nya typer av »gästarbetare«.«

Dilemmat för de europeiska regeringarna är att å ena sidan tillmötesgå de främlingsfientliga krafter som krävt begränsad invandring och skärpt asylpraxis, å andra sidan tillgodose företagens växande krav på billig och flexibel arbetskraft. Nya typer av »hyperflexibla« anställningsformer växer fram, med korttidskontrakt och begränsad vistelsetid i landet. Myndigheterna ser inte sällan mellan fingrarna när det gäller rent svartarbete. Den informella sektorn ökar. Byggbranschen är ett talande exempel.

Migrantarbetarna utestängs också i ökande takt från välfärdsstatens sociala förmåner och skyddsnät. Utsattheten och sårbarheten ökar.

Carl-Ulrik Schierup varnar för ett nytt apartheid.

– Om stora grupper av människor ska leva med helt andra villkor än majoriteten i landet så måste man skapa segregerade system. Vi får delade samhällen med starka tvångsmekanismer. Fenomenet papperslösa arbetare är störst i södra Europa. I Sverige är de ännu relativt få, kanske 50 000, säger Carl-Ulrik Schierup.

– I andra EU-länder, och även USA, finns redan system för kontraktsarbeten och gästarbetare. Sverige är sent ute. Även i Sverige etnifieras arbetsmarknaden. Olika nischer tas över av invandrare. Taxibranschen är ett exempel, restaurangbranschen i Stockholm ett annat.

Vid Remeso studeras denna omvandling av arbetsmarknaden parallellt med välfärdsstatens utveckling.

– Sverige har haft en stark och generell välfärdspolitik, säger Carl-Ulrik Schierup. Nu urholkas den och knyts allt hårdare till arbete. Man talar om workfare istället för welfare. Tendenserna till polarisering och utslagning ökar.

Här samspelar klass och etnicitet. Det är inte bara grupper med utländsk härkomst som slås ut, bland den växande skaran fattiga finns även  många etniska svenskar. Så kan fenomenet Sverigedemokraterna förstås.

– Är du själv marginaliserad, med din identitet ifrågasatt, utsatt för snabba förändringar och en urholkad social trygghet, så kan reaktionen bli att slå mot de ännu svagare. Det gäller att förstå den reaktionen, inte bara avfärda den.

Motkrafter finns och mobiliseras. Krav på anständigt arbete förs fram, uppbackade av Internationella arbetsorganisationen (ILO) – FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor – liksom skärpta krav på företagens sociala åtaganden. Corporate Social Responsibility och decent work agenda är fenomen i tiden som studeras vid Remeso.

För facken innebär den här utvecklingen en mäktig utmaning.  I ett gränslöst Europa kan arbetare från olika länder konkurrera med varandra i ett gemensamt »race to the bottom«.

Det manifesterades tydligast i Lavalfallet 2004, där lettiska arbetare skulle renovera en skola i Vaxholm, till lettiska löner. Svenska Byggnads tog strid för att svenska kollektivavtal skulle gälla med svenska löner. Byggnads satte arbetsplatsen i blockad och fick också stöd av Elektrikerförbundet.

Fallet hamnade i EG-domstolen som kom med sitt utslag i december 2007. Det blev en kalldusch för de svenska fackföre-ningarna, konstaterar Charles Woolfson, gästprofessor vid Remeso, med sin hemvist vid Glasgows universitet.

– EG-domstolens utslag innebär att facken i ett land inte med stridsåtgärder kan tvinga på sina kollektivavtal på arbetare från andra länder, säger han. Rätten för utländska företag att jobba på entreprenad väger tyngre.

Den fulla innebörden av det här utslaget har inte riktigt landat i svenskarnas medvetande än, menar han. I en nyskriven artikel konstaterar han:

»Lavalfallet har blivit en vattendelare i den knappt erkända men allmänna nedgången för den svenska fackföreningsrörelsen.« Och han beskriver hur den fackliga anslutningen i Sverige har minskat, från rekordhöga 85 procent på 1980-talet till cirka 72 idag.

Charles Woolfson har på EU-kommissionens uppdrag (en Marie Curie-professur) studerat arbetsmarknaden och dess parter i de baltiska länderna. Han beskriver situationen i just Lettland som rent bedrövlig, med de längsta arbetsdagarna i Europa och undermåliga förhållanden på arbetsplatserna. Hälsotillståndet är alarmerande, säger han, med den kortaste förväntade livslängden i Europa, tio år lägre än i Sverige, och med skyhöga självmordstal. Facken är svaga och anslutningen låg.

– I baksmällan efter Sovjettiden vill man inte artikulera sina behov kollektivt.
Tio procent av den lettiska arbetsstyrkan finns idag i andra europeiska länder. Befolkningen minskar.

– Frågan är om EU kan hålla ihop i ett gemensamt spår, eller om vi får ett tudelat Europa, säger han, där några länder har avancerade demokratier, höga löner och goda arbetsförhållanden, medan det är tvärtom i andra, särskilt de gamla östländerna.

Själv är han pessimist, inte minst efter utslaget i Lavalfallet.

–De som trodde att det fanns en europeisk social modell måste nog omvärdera sina ståndpunkter. Nu förändras sammansättningen i Europas arbetsstyrka och dess villkor och det sker snabbt. Frågan är om vi är beredda på vad som kommer.

Charles Woolfson arbetar, liksom de flesta forskare på Remeso, med politiskt brännheta frågor och ett kritiskt perspektiv.

– Men, säger han, vår uppgift är inte att göra politiska uttalanden, utan att genom forskning ta fram kunskap som kan utgöra basen för rationella politiska beslut.

Aleksandra Ålund, också professor vid Remeso, är en av dem som avslöjat hur kulturbegreppet kan användas för att dölja fördomar. I sin forskning, som både har fokuserat på kvinnor och ungdomar, upptäckte hon hur frågan om kulturell tillhörighet blir en inlåsning.

– Att tillskriva människor särskilda kulturer är ett statiskt synsätt, säger hon. Det är att placera invandrare i olika boxar som rangordnas. Och de mest »exotiska« kulturerna hamnar längst ner i den rangordningen. Kulturen tas som intäkt och ursäkt för att dölja sådant som egentligen har helt andra orsaker, konstaterar hon. Den får tjäna som förklaring till sociala missförhållanden,

– Kultur är inget fixt och färdigt. Den skapas i sociala erfarenheter. Det enda sättet att närma sig människor är som individer. Alla har olika erfarenheter och bakgrunder, och att kategorisera och exotisera leder fel.

Aleksandra Ålund var professor på Tema Etnicitet från starten och har varit med om hela processen med sammanslagningen med forskare vid Arbetslivsinstitutet och grundandet av Remeso, liksom den formella begravningen av Tema Etnicitet (se ruta på föregående sida). Hon uttrycker stor tacksamhet gentemot universitetsledningen.

– Linköping var det enda universitetet i hela Sverige som tog över en hel forskargrupp från Arbetslivsinstitutet, säger hon, och det innan vi ens hade klart med hela finansieringen. Både rektor och fakultetens dekan har visat mycket god vilja och lagt grunden för ett oerhört lyckat samarbete.

Text: Anika Agebjörn
Foto: Anika Agebjörn, Oskar Lüren, Scanpix

LiU Magasin 4-2008
(2008-12-08)