Leende och godmodiga? Nja, i verkligheten är delfiner tuffa djur.

De lever i en ljudvärld

Vattenplask och fina visslingar, det är vad vi människor hör när vi närmar oss delfinbassängen. Men för dem som har bättre öron är det ett oherrans liv som råder under ytan: klickanden, kulspruteknatter och veritabla akustiska örfilar. (2007-04-24)

Biologen Christer Blomqvist kom på ett sätt att utforska denna hittills dåligt kända kommunikation bland delfiner.

– Jag kunde ju inte ro omkring och hålla en hydrofon framför näsan på djuren. Så i stället för att spela in vad en delfin sänder ut, så spelar jag in vad den tar emot.

Vi är i delfinariet på Kolmårdens djurpark. De läckra små valarna betraktas av de flesta som clowner och artister i underhållningsbranschen, men de tjänar också som forskningsobjekt. De som valts ut i Christer Blomqvists projekt har fått stå ut med att simma omkring med en inspelningsapparat på ryggfenan.

Christer Blomqvist

De ljud som fångat hans intresse är de korta klickljud som till största delen består av betydligt högre frekvenser än vi kan uppfatta. De ljuden används dels som ekolod för orientering och jakt, dels som aggressiva signaler mot andra delfiner.

– Mycket av det som människor, schimpanser och vargar uttrycker med finstämda ansiktsuttryck, har hos delfinerna ersatts av ljud, säger Christer Blomqvist, universitetslektor i zoologi vid LiU.

Delfinerna är älskade inte bara för sina fantastiska vattenkonster utan också för sitt vänliga utseende. Ständigt leende och godmodiga, kan man tycka. Men i verkligheten är de tuffa djur med en hel del inneboende aggressivitet, som kan vändas både mot angripare som hajar och mot artfränderna i den egna flocken. Tittar man närmare efter så ser man att leendet är stelt, fixerat under hårda hydrodynamiska krav, vilket gör det omöjligt att använda ansiktet för att uttrycka sina känslor mot omgivningen.

En varg som visar tänderna mot en annan i flocken nålar fast den andre med blicken. Delfinen adresserar sitt akustiska angrepp mot målet genom att sikta med nosen innan klicket fyras av, och vapnet används med urskillning. Ett djur som är ute och ekolodar upphör genast med sina klickanden om någon annan simmar i vägen, och unga kalvar som busar med varandra tar udden av aggressiviteten genom en liten vissling.

Delfinerna själva tar emot signalerna från omgivningen genom underkäken, där en fettvävnad leder ljudet vidare till mellan- och innerörat. Forskargruppen konstruerade en inspelningsenhet som sattes fast med sugkoppar på ryggfenan. Tingesten fick namnet Mosart – mobile submersible acoustic recorder of transients.

Det var en riklig repertoar av ljud som fastnade på minidisken. Djuren använder olika sätt att förfina sina budskap: repetition, olika längd och frekvens och varierad ljudstyrka. Ett av de mest uttrycksfulla är ”kulspruteljudet”:

– Jag tror att det används för att mucka gräl. Blir motståndaren förbannad, försöker han eller hon gå till moteld, säger Christer Blomqvist.

Hans analyser visar också att klickljuden skickas ut i en mycket smal kon, vilket gör det möjligt att rikta ljuden med stor precision mot en utvald individ.

Den viktigaste funktionen med ljudkriget verkar vara att upprätthålla hierarkin i flocken. Honorna är mest aktiva, framförallt de som befinner sig nära varandra i rang. De högst stående blir sällan utsatta för de akustiska attackerna.

Systemet har det goda med sig att aggressionerna sällan slår över i fysiska bataljer inom flocken, men det händer. Då kan djuren bitas eller riva varandra med sina vassa tänder. Ett kraftfullt vapen är stjärtfenan – en träff av den kan få en dykare att tuppa av.

En flock i fångenskap är mer sammanhållen och kräver troligen en tydligare hierarki än i det fria havet. Där består en flock normalt av en kärna på tre till fem besläktade honor och deras kalvar. Unga hannar blir utkastade ur moderflocken i sex–åtta års ålder och bildar stora stökiga gäng, medan de äldre och stillsammare ägnar sig åt att besöka honflockar på jakt efter någon som är brunstig.

Text: ÅKE HJELM
Bilder: GÖRAN BILLESON

(2007-04-24)