”Alzheimers kan stjälpa välfärdssamhället”
Att besöka vårdcentralen och rena hjärnan från giftiga proteiner blir lika självklart som att gå till tandhygienisten och skrapa tandsten. Så skulle vi kunna se en framtid utan Alzheimers. (LiU Magasin 3/2011)
Just nu beräknas 25 miljoner människor vara drabbade av den förödande demenssjukdomen med namn efter sin upptäckare, den tyske hjärnforskaren Alois Alzheimer. Och prognosen för kommande decennier är mörk.
- Risken finns att det är den sjukdom som kommer att stjälpa välfärdssamhället. I takt med att befolkningen blir allt äldre kommer allt fler att leva med Alzheimers, och kostnaden för vården hotar att bli astronomisk, säger Per Hammarström (t h på bilden), professor i biokemi vid LiU.
Han är en av de många forskare vid universitet och läkemedelsindustri världen över som söker orsaker och mekanismer bakom sjukdomen. Målet är att få fram metoder för diagnostik och behandling, kanske till och med ett vaccin.
- Sökandet efter diagnosmetoder och läkemedel går hand i hand, säger forskaren Peter Nilsson (t v på bilden ovan), som själv arbetar med en molekyl som kan söka upp och signalera sjukdomshärdar i hjärnan. Idag kan en säker Alzheimerdiagnos ställas först på obduktionsbordet efter patientens död.
Under åren har olika teorier om sjukdomens orsaker lanserats och skapat kontroverser. Nu växer det fram en samsyn om att proteinet amyloid-β spelar en avgörande roll. Det består av styva fibrer som kan klibba ihop sig till plack. Sådana anhopningar hittar man i hjärnan hos avlidna människor, men det är inte klarlagt att de är den primära orsaken till celldöd och demens – de kan lika gärna vara en nedströmseffekt.
I den vanligaste djurmodellen som forskarna använder, laboratoriemusen, har man inte sett några sjukdomssymtom orsakade av amyloid. Däremot hos bananfluga, som när det gäller nervcellsfunktioner tycks vara mer lik människan!
Bananflugan utvecklar en tydlig nervsjukdom när de smittas med amyloidfibrer. Tillsammans med biologiprofessorn Stefan Thor, som utnyttjar flugorna för att undersöka nervsystemets utveckling, har Per Hammarström botat sjuka flugor med kurkumin (ett ämne som ger kryddorna gurkmeja och curry deras gula färg och visat sig ha positiva effekter på nervceller).
- Men kurkuminet löste inte upp placken, snarare påskyndade det bildningen av fibrer. Det stärker uppfattningen att det är en föregångsform av amyloid-β, en oligomer, som är mest skadlig, säger Per Hammarström.
Det finns flera teorier om hur oligomeren – eller oligomererna, Hammarström tror att det finns flera typer som samverkar – sätter igång sjukdomsförloppet. Enligt en skola sätter de sig i synapser och hindrar trafiken av nervimpulser. Andra hävdar att de orsakar celldöd genom att punktera cellmembranen.
För att kunna hejda sjukdomens framfart är det i dessa tidiga stadier behandlingen måste sättas in. När det bildats mycket amyloid, inflammationer och omfattande celldöd är patienten sannolikt bortom räddning.
I EU-projektet LUPAS, där Per Hammarström är koordinator, studeras de olika skepnader som amyloidmolekylen kan anta. Det gäller att hitta de farligaste och skapa ett läkemedel som slår på just de formerna och därmed förhindra att celldöden i hjärnan uppstår.
- Jag tror att det kommer att finnas ett sådant läkemedel när jag är 65. Problemet är att jag skulle behöva få det idag, säger Hammarström (nu 39 år gammal).
Sjukdomen har ett mycket långsamt förlopp vilket försvårar för läkemedelsforskningen. Det tar helt enkelt väldigt många år innan man kan se någon effekt. Den längsta studien på Alzheimers, baserad på kognitiva test, har pågått i 23 år.
Peter Nilsson påpekar att just långsamheten och svårigheten att göra pålitliga diagnoser i tillräckligt god tid gör att diagnos och terapi går hand i hand. Ett slags vaccin, baserat på antikroppar mot amyloid-β, är det yttersta målet för många inom Alzheimerforskningen.
- Drömmen vore att alla skulle kunna få en ”amyloidrening” med jämna mellanrum, ungefär som att man går till tandhygienisten, säger Per Hammarström.
Vad är då den djupt liggande orsaken till att vissa människor drabbas av amyloidernas förbannelse? För flertalet misstänker man att det handlar om hur kroppen bryter ned fetter. Alzheimers är något av en välfärdssjukdom och det kan finnas en koppling till typ 2-diabetes, som också är förknippad med amyloidbildning.
Knappt en tiondel av de drabbade har dock en ärftlig variant av sjukdomen. Ett antal familjer runt om i världen som bär på ett dominant anlag, bland annat en colombiansk släkt med 5 000 medlemmar, studeras nu av forskare.
Doktoranden Maria Jonson sorterar ut bananflugor med gener som uttrycker det skadliga amyloidproteinet. Genom att mata dem med olika substanser försöker man hitta ämnen som kan påverka sjukdomsförloppet.
Text: Åke Hjelm
Foto: Vibeke Mathiesen
2011-09-12
AMYLOIDEN SOM DÖDAR
Ett massivt amyloidplack i en mushjärna avbildat i fluorescensmikroskop med cirka 1 000 gångers förstoring. Amyloiden är infärgad med en så kallad LCP (oligotiofenmolekyl) uppfunnen av LiU-forskarna.
Bild: Peter Nilsson
I en tidigare frisk hjärna som angrips av Alzheimers börjar hjärnbarken skrumpna ihop, vilket drabbar områden som hanterar tänkande, planering och minne. Speciellt allvarlig är nedbrytningen i hippocampus, som spelar en viktig roll för lagringen av nya minnen.
Ventriklar, vätskefyllda håligheter, växer medan antalet nervceller och synapser blir allt färre. Plack och trassliga härvor av amyloidfibrer tar allt större utrymme mellan nervcellerna.
Bilderna återges med tillstånd av Alzheimer Association.
Aktuella publikationer:
- Efficient imaging of amyloid deposits in Drosophila models of human amyloidoses. Berg I, Nilsson KP, Thor S, Hammarström P. Nature Protocols. 2010;5(5):935-44.
- Spectroscopic characterization of diverse amyloid fibrils in vitro by the fluorescent dye Nile red. Mishra R, Sjölander D, Hammarström P. Molecular Biosystems. 2011;7(4):1232-40.
- Observations in APP bitransgenic mice suggest that diffuse and compact plaques form via independent processes in Alzheimer's disease. Lord A, Philipson O, Klingstedt T, Westermark G, Hammarström P, Nilsson KP, Nilsson LN. American Journal of Pathology. 2011;178(5):2286-98.
Sidansvarig:
birgitta.weibull@liu.se
Senast uppdaterad: Tue Jan 10 14:44:59 CET 2012


