Afrika behöver lita till egna krafter

Ett afrikanskt uppvaknande. En ny generation ledare som försöker bli herrar i sitt eget hus, lösa problemen själva och inte lita enbart till hjälp utifrån. Det finns skäl för en försiktig optimism, säger Hans Holmén, som i tio år följt afrikanska småbönder och deras livs- och produktionsvillkor. (2010-11-18)

Afrika är småbrukarland. I många afrikanska länder utgör småbönderna fortfarande 70-80 procent av arbetskraften. De flesta av dem producerar inte mer än vad de själva förbrukar. Med utarmade jordar, dåliga eller obefintliga vägar och outvecklade marknader är deras chanser små att bli mer produktiva och lönsamma.

- Afrika är en gammal kontinent, konstaterar Hans Holmén, geograf och jordbruksforskare vid Tema vatten i natur och samhälle, Linköpings universitet.

Det innebär nedvittrade och urlakade marker, som behöver gödsel för att ge bra avkastning. Men småbönderna har ofta inga djur och blir därmed beroende av konstgödsel. Och den är dyr.

- Världens fattigaste bönder betalar världens högsta priser för konstgödseln, säger Hans Holmén. Det beror på de dåliga vägarna, och böndernas fattigdom. De kan bara göra små beställningar åt gången. Detsamma gäller importörer som brottas med små kvantiteter, sena beställningar, brist på vägar och transportmedel.

Höga transportkostnader och små volymer driver upp priserna. I genomsnitt tillförs åtta kilo konstgödsel per hektar åker. De flesta använder ingen alls.

Så blir skördarna små också. Den genomsnittlige småbrukaren får ut 1,3 ton majs per hektar. Det är bara en femtedel av vad ett högproduktivt jordbruk ger. I USA skördas ledigt 7 ton per hektar. Och även i en afrikansk by kan en välskött åker ge mer än dubbelt så mycket.

Fattiga bönder är också beroende av att ha många arbetsföra familjemedlemmar. Jorden bearbetas med hacka och machete, några andra redskap finns ofta inte.

Oftast saknar de också lagerlokaler, vilket innebär att de måste sälja skörden direkt. Dvs. när alla andra fattiglappar också måste sälja, och priserna är som lägst.

- De säljer ofta även om de inte har något överskott, säger Hans Holmén. Det beror på att de ofta har skuldsatt sig under året, exempelvis för sjukvårdskostnader eller medicin. Och det måste de betala tillbaka direkt när de får in pengar för skörden. Men senare under året blir de själva tvungna att köpa mat och utsäde – när priserna gått upp.

Den afrikanske småbondens lott kan verka hård och hopplös, men Hans Holmén ser ändå några ljuspunkter vid horisonten. Tendenser finns att satsa på småbrukare, vilket ger utdelning både i ökad produktion och produktivitet.

- Afrikanska unionen rekommenderade 2003 att ländernas regeringar ska satsa minst tio procent av budgeten på jordbruket, säger han. Det var i den s.k. Maputodeklarationen.

Tio procent låter inte så mycket till en sektor som försörjer en majoritet av befolkningen. Men i många år dessförinnan hade afrikanska regeringar på utländska biståndsgivares inrådan (den s.k. strukturanpassningen) monterat ner i stort sett alla jordbruksstöd. Länderna kunde importera billig mat, från exempelvis Europa med sina väldiga jordbruksstöd, och istället inrikta sig på att odla lönsamma nischvaror. I Kenya, exempelvis, har ju snittblommor blivit en stor exportprodukt.

- Allt skulle skötas av marknaden, en marknad som ofta inte fanns, säger Hans Holmén lakoniskt. Och vår subventionerade lågprisproduktion i EU höll på att radera ut afrikanska småbrukare.

Men de brant stigande matpriserna 2007 och hungerkravallerna som kom i deras släptåg förstärkte ett omtänkande som redan hade inletts. Flera länder, bl.a. Malawi, har idag återinfört subventioner till konstgödsel. Flera regeringar satsar också på inhemsk matproduktion.

- Och det ger resultat. Idag exporterar Malawi majs. Frågan är förstås om de i längden har råd med de här subventionerna.

Flera länder satsar nu också på vägbyggen. Afrika är fortfarande på många håll väglöst land. De flesta småbönder har flera kilometer till en landsväg. Varor transporteras på cyklars pakethållare, transporter som är tidskrävande.

För biståndsgivare som vill stödja afrikanska jordbrukare borde vägar och lagerlokaler ha högsta prioritet, säger Hans Holmén. Offentligt kontrollerad växtforskning och växtförädling, samt rådgivning, finns också bland hans rekommendationer.

Jordbruk och småbönder har i många år varit en lågprioriterad sektor för biståndsgivare. Istället har andra områden fått stöd, som att minska korruptionen och stärka kvinnors positioner. Nu har jordbruket åter kommit i fokus, men det återstår att se om det också innebär att mer bistånd satsas på småbönder, säger Hans Holmén.

- Afrika behöver få upp småbrukarnas produktion. Alternativet är att de flyttar till slummen i storstäderna och en destruktiv tillvaro där.

Anika Agebjörn

2010-11-18

Fotograf övre bilden Anette Gärdeklint Sylla/Kooperation Utan Gränser