Autoimmunitet och allergi
Begreppen specifik immunitet (immunitas = frihet) och allergi (”avvikande reaktion”) myntades för över hundra år sedan för att beteckna:
1. hur kroppens försvarssystem anpassas för att specifikt känna igen och oskadliggöra främmande organismer och material (framförallt mikrober och deras produkter) och hur nya attacker av samma inkräktare på så vis avvärjs (adaptiv eller specifik immunitet)
2. hur denna reaktivitet mot främmande ämnen ibland kan leda till sjukdom (allergi).
När specifika immunreaktioner - via T-celler, B-celler och/eller antikroppar - riktas mot kroppsegna celler eller cellprodukter och därigenom orsakar sjukdom, talar vi om autoimmun sjukdom.
Det adaptiva immunsystemet med dess T-celler, B-celler och antikroppar förändras under hela livet. Därtill har vi en lång rad medfödda skyddsfaktorer färdiga att snabbt avvärja hot från omvärlden. Vid autoimmuna sjukdomar har specifika immunreaktioner felaktigt uppkommit mot kroppens egna substanser. När immunsystemet försöker neutralisera eller eliminera kroppsegen vävnad uppstår symtom till följd av inflammation och/eller bortfall av cell- eller organfunktion. Exempel på autoimmuna sjukdomar är vissa reumatiska tillstånd som ledgångsreumatism och SLE, hormonella sjukdomar som diabetes och struma, och neurologiska sjukdomar som MS.
Allergi syftar i dagligt tal oftast på ”typ I allergi” (atopisk allergi), där antikroppar av IgE-klass riktats mot vissa födoämnen, pollen, kattmjäll etcetera. När en person med sådan allergi exponeras för dessa ämnen (allergener) uppkommer symtom i form av till exempel rinnande ögon/näsa (”hösnuva”), nässelutslag (urtikaria) eller astma. Även ”typ III-allergi” (”serumsjuka”/immunkomplex-sjukdom) och typ IV-allergi (fördröjd överkänslighetsreaktion, t.ex. kontakteksem) tillhör de allergiska sjukdomarna och när motsvarande reaktioner riktas mot kroppsegen vävnad uppkommer autoimmun sjukdom. Autoimmuna sjukdomar och allergier är som regel kroniska tillstånd, som kan ge betydande funktionsnedsättning och ibland vara livshotande. Även om framsteg inom immunologi och inflammationsmedicin har inneburit att dessa tillstånd numera ofta kan behandlas framgångsrikt, återstår mycket forskning innan vi har full förståelse av uppkomstmekanismer och bot.
Forskningsområden
Forskare
Benson Mikael
Duchén Karel
Enerbäck Charlotta
Ernerudh Jan
Hammarström Sven
Jenmalm Maria
Magnusson Mattias
Nilsson Lennart
Wetterö Jonas
Wasteson Åke
WEBBTEVE
Immunförsvarets centrala betydelse för hälsa och sjukdom
Jan Ernerudh, professor i klinisk immunologi
Sidansvarig:
susanne.b.karlsson@liu.se
Senast uppdaterad: Fri Mar 15 13:06:52 CET 2013


